På något sätt tar bloggen slut här

Då bloggen startades var jag student, icke-arbetande och ung.

Man kan säga att bloggens syfte var att visa en ung persons väg från studentliv till vuxenliv.

Nu är jag en arbetandes ung man som har jobb och lägenhet, kombi och fästmö.

Förutom det är jag sen 06.14 och 06.28 imorse tvåbarnsförälder till världens vackraste tvillingar och världens vackraste barn jag nåonsin sett. Och hittills mår vi alla bra.

På något sätt tar vägen därför slut här.

Dock med cliffhangern, som ni kan läsa i bloggveskrivningen ovan: Hur vuxen blir man egentligen?

Det är möjlligt att det blir något inlägg om löpning, livet med småbarn och jobb. 

Men det är sannerligen inte i fokus just nu!

Sommarvärme och ont i armen

Sommarvärmen som kom denna vecka har delvis varit underbar och delvis varit plågsam. Underbar i den mån att man lagrar in film på film på film i sitt sinne som man kan plocka fram i december-mars sen när det är kallt och fruktansvärt att springa och då man lovar sig själv att aldrig klaga. Det är också underbart att kunna gå ut i shorts och linne när man handlar mjölk till morgonkaffet och när man ligger vid stranden. Men det är sannerligen lite jobbigt (lyxproblem) att springa när det är gassande sol, speciellt då jag är riktigt värmekänslig men jag skulle hellre ha det såhär än vinter alla dagar i veckan.

I veckan har jag försökt att springa en till två gånger per dag och minst få in två mil om dagen, vilket fungerat okej förutom en dag som var vilodag och en dag som av diverse anledningar bara blev 11 km. Men den dagen som blev vilodag var ytterst ofrivillig, då jag lyckades med konststycket att köra en sax rakt in i armen några centimeter, och det strax tre centimeter ovanför pulsådern! Jävlar vad ont det gjorde!! Då det var på kvällen funderade jag och fästmö länge på om vi skulle åka in och sy, då det rann rätt rejält och var ett 1,5 centimeter jack, men då vi ringde in blev vi placerade i kö på plats 39, kände vi att en natt på sjukan inte var något vi ville göra. Men det blev en natt där jag vaknade för jämnan med ont och det blödde igenom flera gånger. Dagen efter gick jag till vårdcentralen, som är precis över gatan, där de beklagade sig över att jag inte åkt in men där de också blev oroliga över min nedsatta rörlighet i handleden och undrade om inte en sena skadats. Efter läkarkoll ordnade han en remiss till Odenplans handkirurg för ultraljud, men då det kändes bättre dagen efter och andra saker dök upp nyttjade jag inte det tillfället. Men nu idag, fem dagar efter, känns det lite igen och det hade kanske inte varit så dumt att åka dit ändå. Vi får se hur det känns de närmaste dagarna.

Känner mig lite smått otursförföljd, ett virus som inte går att göra något åt och så en saxjävel som ska plåga en. Fast det hade kunna vara värre.

Sol och bad samt löpning

Dags att beta av lite punkter som kan vara av intresse. Sommaren kanske inte har det mest tighta schemat men då sommaren ska innehålla det som ska vara roligt och energigivande låter jag bloggen vila när jag inte har lust att skriva och så har det varit den senaste tiden men nu börjar det bli läge igen.

Viruset som jag har i kroppen påverkar mig fortfarande till viss del då jag inte vågar gå på fullt i löpningen utan håller mig till distans. Försöker hålla mig runt 20 km om dagen på ett eller två pass och det går utan problem utom att det ibland känns tungt och jag inte har några direkta krafter att öka. Men det får ta den tid det tar helt enkelt. Hellre att jag kan gneta på lite än inte alls.

I övrigt är dagarna uppfyllda av viloaktiviteter och då det nu börjar bli lite sommarvärme så har de senaste dagarna varit fyllda med sol och bad och strand där vi har legat och tagit det toklugnt. Väldigt skönt. Att tre veckor redan har gått är dock vansinnigt och jag undrar hur de närmsta veckorna kommer kännas innan jobbet börjar.

Det har jag nog förresten ingen aning om….

Dubbelpass

Dagen till ära blev det dubbelpass med 12,2 km på förmiddagen följt av ett till pass på eftermiddagen med Henrik Jacobsson från Spåret som blev ungefär samma. Cirka 24 km in på kontot idag. Kass känsla i början av passen, men efter 6 km är det som om jag kommer igång och det går lättare. Märkligt. Vi får se hur känslan är imorgon, om det känns fint blir det två pass men om det känns kasst kanske jag håller mig till ett.

Simningen som jag kommit igång med har varit seg nu i två veckor. Kanske gör jag ett försök att komma igång imorgon med det.

10 dagars semester inklusive midsommar, löpning och sjukhusbesök

Då var det ett tag sen som jag skrev och anledningarna har varit flera. En av dessa var att jag helt enkelt inte har haft tillgång till Internet i den mån som behövts för att uppdatera bloggen, en annan var att jag kände att det var skönt att vara bortkopplad från allt och för det tredje hade jag ingen lust. Men senaste tiden har som för övrigt flutit på i full galosch och det är skönt det.

Midsommar blev ett riktigt härligt firande med sill och laxlunch, jordgubbstårta, en och annan öl därimellan, kubb, boule, grillning och massa annan mat. Helt fantastiskt! Ett och annat dopp blev det också i det 16-gradiga vattnet, och jag hann även med ett par löppass.

Dock kände jag som tidigare att det inte kändes ok i kroppen då jag var trött imellanåt och pigg imellanåt. Löpningen gick fortsatt segt och jag kände att det snart fick vara nog att känna sig såhär. I måndags började jag få utslag på fingrarna, ungefär som blåsor, vilket jag trodde var det gäng myggor vi hade på rummet som hade fest medan vi sov och därmed knaprade på mina fingrar. Men när de under dagen blev fler, för att nästa dag bli fler och tredje dagen med, plus att det kliade som attan, tänkte jag att det kan ju vara värt att kolla upp. Fick därmed åka till sjukhuset i närheten där en läkare efter blodprov ställde diagnosen virusblåsor och jag fick kortison och antihistamin för att bli bättre. Då fick man det bekräftat i alla fall, och händerna ser mycket bättre ut.

Jag passade på att fråga lite om viruset och fick till svar att det kan kännas bra om två veckor eller om tre månader, då viruset måste försvinna själv och man endast kan lindra symtomen. Därmed är det inte läge att köra slut på sig själv varje vecka utan man får gå på känsla. Riktigt tråkigt.

Men jag kan i alla fall springa.

Första semesterdagen

Igår började den första semesterdagen, och den har aldrig varit så välkommen som nu. Jag ska inte tjata, men jag har varit helt slut på sistone och verkligen längtat efter att kunna vakna på morgonen och veta att det inte är en massa saker som ska fixas med och planeras inför. Att semestern börjar med midsommar är inte heller fel, då det innebär storträff med svärföräldrar, föräldrar, syskonbarn till fästmön och alla möjliga vilket är riktigt roligt.


Jag fick ett riktigt rolig besked i veckan, vilket var att på det jobb jag jobbar nu får jag fortsätta ett år till och därmed fortsätta med det jag påbörjat. Jätteroligt, och det var en liten sten som släpptes från axlarna! Därför kan sommaren bli, till en början, mer avkopplande och mindre tankfull inför hösten.


För att starta på bästa sätt var både jag och fästmön uppe 05.00 igår och jag sprang en mil innan vi tillsammans tog en kort simtur och sedan klockan 09.00 satte oss i bilen till landstället där vi kom fram 13.30 och startade med att sätta oss på soldäck vid vattnet och öppna en öl och bara njuta. På kvällen anslöt svärföräldrarna där en till öl avnjöts och lite spel spelades. På det hela en fantastisk start!


Löpningen igår var riktigt tung och seg och det har varit som om handbromsen har legat i för länge nu. Därför var jag inte uppe och sprang imorse utan tog en rejäl sovmorgon och njöt sedan av en stor frukost, innan jag sprang 11 km nu på förmiddagen och känslan idag var en helt annan och det kändes riktigt lätt att springa. Konstigt, men tacksamt. Får se om jag ger mig i väg i eftermiddag på ett till pass.


Jag tänkte, när tid ges, summera halvåret som varit löpningsmässigt och berätta mer om framtiden, och då tid finns i dagarna nu kan det komma ett inlägg snart. Håll er till tåls.

Snart sommarledigt

En fördel med att vara lärare är det stenålderspåfund som fortfarande existerar i svenska skolan som kallas för lov. Egentligen helt galet att eleverna ska vara lediga så mycket som de egentligen är. Ett faktum som också ett antal lärare känner igen sig vid är att undervisningen egentligen trappas ned i mitten av maj redan för att kanske sedan sluta innan juni ens börjat. Sen dröjer det till september igen innan undervisningen drar igång, typ 3,5 månader utan undervisning. Rätt sjukt egentligen. Att vara ledig åtta veckor på sommaren är ioförsig inte fel, men det var inte därför jag valde att bli lärare. Jag valde att bli det för jag älskar att undervisa och älskar att arbeta med idrott och ungdomar. Lov är endast en extra bonus.

Nu är det i alla fall snart dags för ledighet och den kommer bil speciell på flera sätt. Jag har valt att inte fokusera på lopp nu i sommar utan väntar tålmodigt och snällt in senare tid för löpning. Anledningen som jag kan summera ihop nu efter Kungsholmen Runt, som verkligen gick bra och var riktigt roligt, är den senaste tidens trötthet och brist på träning.

Första veckan efter Kungsholmen gick riktigt fint och lätt med bra träning, men efter insjuknande på Milspåret har jag inte varit att känna igen. För det första var det 10 dagars sjuka med en enorm tillhörande trötthet som inte släppt än riktigt, och när jag kom igång var det som att ha handbroms i, kompressorn urladdad och turbon saboterad. Det var hemskt och omotiverande att träna. Samma känsla som när man är riktigt utbränd. Och Mönsterås stadslopp, som jag hoppades att få springa fort i, gick inte alls och då var det läge att börja om från noll, eller minus noll, för att hitta tillbaka.

Sedan har jag blivit lite orolig då jag har känt av ljumskarna en del under vissa pass och tänkt på de hemska skador som drabbat löpare med ljumskont. Blev därför extra vila i löpningen och förra veckan kom jag igång mer med styrka. I helgen blev det vila till stor del.

Nu imorse när jag var ute var det därför första gången på länge som jag faktiskt kände mig OK när jag sprang, som om kompressorn i kroppen börjat komma igång och som om jag faktiskt börjat hitta tillbaka på stigen i alla fall. Inte där än men på väg att komma tillbaka på banan. Och det kändes rätt skönt.

Ser jag tillbaka på de senaste åtta månaderna är det därför rätt skönt att veta att jag har bra träning att luta mig mot. Från november har just fokus varit på att inte vara skadad utan att kunna springa på så bra som det är möjligt och långsamt komma tillbaka. Och det har faktiskt fungerat med en bra topp nu innan sommaren. Långpassen har varit flera och bra, intervallpassen varit fina och det har gått bra. Att det sedan blir ett hack i kurvan nu är bara att acceptera, jag behöver inte börja från toknoll som jag gjorde då utan vägen tillbaka är relativt kort.

Därför är det också extra skönt att jag inte har lopp att springa i sommar som jag vill fokusera på. Jag kan lite lugnare förbereda mig på att bygga upp mig själv och fokusera på hösten med fokus på kanske lite längre lopp eller kanske bara 10 km och stadslopp. Sen att det sker ett annat fokus i sommar, som jag inte berättat om än och inte kommer göra nu heller, kommer bara göra det ännu bättre.

Funderar på fortsättningen

Sommar brukar vara synonymt med bra löpning eller bra träningsmöjligheter för min del. Ända sen studenttiden har jag haft förmånen att ha fått bra förutsättningar för att kunna träna, vilket främst beror på att jag bor så pass bra så det som behövs verkligen finns runt hörnet plus lite till. Det betyder att jag är extremt bortskämd med bra möjligheter vilket gör att jag ibland viker ner mig när det är lite sämre förutsättningar, men det försöker jag arbeta bort genom att främst tänka på hur dåligt andra kan ha det samt hur vilket privilegium jag lever under. Vansinnigt egentligen.

Under studenttiden jobbade jag en del på ett gym ett tag, vilket det på somrarna kanske inte var högtryck på, vilket gjorde att jag kunde träna precis innan arbetstid och även vid luncher samt även en del under arbetstid då jag alltsom oftast började klockan 06.00 och det knappast dök upp någon innan 8.30. Där fanns det ett sagolikt tillfälle att beta av en timme om man var där lite tidigare.

Andra jobb jag har haft har varit kvällsjobb med start 14.00 vilket har inneburit att jag kunnat träna på bra på förmiddagen samtidigt som jag njutit av dagen på ett bra sätt.

De övriga förutsättningarna som finns är närhet till Spårvägens klubblokal med gym och löpband, alla möjliga gymkedjor runt hörnen, utomhussimbassäng på sommaren och sen hela Djurgården, Gärdet, Norra Djurgården runt hörnet och hela stan eller Lidingö runt knuten. Det ska bli mycket till om man inte tränar.

Tränar för mycket kanske jag har gjort nu, vilket gör att det inte känns så bra i kroppen. Kanske ännu mer beroende på att jag tror mina värden spökar, eller att jag har något virus eller liknande. Sprang 50 minuter idag, vilket ändå kändes bättre, och igår sprang jag 45 min plus att jag spelade lite innebandy med arbetskollegorna vilket var vansinnigt länge sedan. Riktigt kul. Men det är något som inte stämmer och det gäller att vara försiktig.

Jag har även funderat en del på fortsättningen kring vad jag vill göra i sommar med löpningen och vad jag ska ha för fokus. Eller om jag överhuvudtaget ska ha något fokus alls. Mönsterås Stadslopp var tänkt som en kul avslutning på våren men det gick ju om intet. Riktigt tråkigt men sådant som man får räkna med. Vad jag däremot har är en helt OK grund med 8 månaders träning bakom mig, en del lopp varav ett har gått riktigt bra, bra långpass och bra kvalitet, så jag börjar inte om från noll även om det känns så nu. Det är med andra ord ingen större fara mer än att jag tappar kvalitetskänsla och en del toppning.

Hursomhelst får början av sommaren bli att helt enkelt försöka att jobba sig tillbaka till en skön känsla i löpningen, och sedan om det går försöka stegra. Annars får jag gå tillbaka till ruta ett och klura på vad jag ska göra för att få till en bättre känsla.

Något är fel

Loppet i Mönsterås gick inge vidare, och för att summera det kort var det varmt och något var definitivt fel i kroppen. Låg länge med i täten, låg åtta efter fyra kilometer där jag inte längre kunde springa. Totalt stumma ben, yr, illamående, trött och det bara gick inte. Joggade vidare lite och tog mig till mål där jag i alla fall fick medalj. Men något är absolut fel.

Den senaste tiden har jag varit yr, trött och hängig. Klarar inte värme alls och inte med i huvudet. Vissa dagar har kroppen svarat fint medan den andra dagar varit jättetrött. Allt har hänt efter förkylningen som jag hade. Vet inte om det kan vara dåliga värden i kroppen eller om jag har fått något virus. Men det är absolut inte kul.

Därför blir det lite lugnare träning nu framöver. Ändå någorlunda planerat eftersom jag har en annan stor utmaning i sommar som väntar!

Springer lopp imorgon!

Efter milspåret har jag legat nere och varit riktigt risig och träningspassen de senaste två veckorna har varit lätträknade, få och saknat kvalitet. Då är det kanske inte heller läge att springa lopp, men eftersom jag nu ändå överlevt både vinter, våren och försommaren hittills utan skador, och hoppas givetvis att det fortsätter så, så kanske just ett lopp behövs för att skaka liv i ben och hjärta för att åter komma igång.

Loppet är i alla fall av mindre karaktär och benäget i de småländska skogarna, eller snarare den småländska kusten i den mycket fina sommarstaden Mönsterås och heter något så speciellt som Mönsterås Stadslopp. 10 km på en bana som jag delvis har sprungit på med fästmön och som delvis är ganska snabb om vi slipper blåst. Vädrets makter har jag inte spanat in i detalj heller, men är förberedd så gott det går på både kyla och milspåretvärme (även om jag hoppas på det första). Motståndare, eller medlöpare, har jag inte heller koll på förutom en studenternaslöpare (Linus Öhrqvist) som jag sprungit mot något gång. Såg att Jonas Andersson från Högby tidigare var anmäld, men inte är med längre. Hursomhelst brukar det säkerligen dyka upp några snabba vid starten så jag ska försöka hänga på så gott det går med de som springer i min fart.

Att prata om vilken tid jag siktar på, eller placering och dylikt, känner jag inte riktigt är läge efter den senaste tidens dåliga träningsskörd. Därför blir det helt enkelt ett lopp att njuta av i fulla muggar där jag hoppas att man kan få njuta av lite åskådare, lite härlig småstadskänsla och en trevlig dag. Eftersom jag dessutom är inkvarterad i fästmöns barndomshem i Oskarshamn (tre mil norr om Mönsterås) är markservicen fin, och kommer också bli ännu finare i Mönsterås där fästmöns morfar bor, cirka 5-10 minuter från starten. Det kan med andra ord inte förberedas bättre om man jämför med träningen. Att det dessutom lovas bullkalas i mål gör ju en inte mindre motiverad!

Stockholm marathon från åskådarplats

Helgen var riktigt tuff med mycket arbete kring det pulsslag som driver Spårvägens verksamhet framåt; Stockholm Marathon. För egen del bestod det av massa funktionärsjobb som visserligen var väldigt roligt men också krävande då man jobbar "gratis" på sin helg vilket gör att man är rätt trött nu på måndagen. Att jag dessutom skulle försöka planera in träning vilket gjorde att det blev tidiga morgnar runt femblecket i princip alla dagar drog säkert sitt strå till stacken.

Hursomhelst var jag drickalangare med ansvar för hela vätskestationen på Strandvägen, vilket innebar massa kånkande av bord och funktionärer som skulle fördelas etc. vilket tog på krafterna. Tog på mig att ansvara för elitens bord också, och springa och langa dricka till de som hade placerat ut sina flaskor. Langade till David Nilsson båda gångerna han passerade samt till en spanjor, Marc Roig, som var pigg i början men kroknade på slutet. Under loppet sprang även ett flertal kända ansikten förbi, 4:30-Staffan som såg pigg ut och avböjde dricka, Jossan Ambjörnsson som fick sällskap 50 meter och såklart träningskompisen Daniel Woldu som sprang riktigt bra!

Dagen efter var det Minimaran där jag hade flertalet adepter som ställde upp och det var riktigt kul att se de springa fort och deras seriositet. Passade även på att dela ut en del reklam för spårvägens ungdomsgrupper så vi får se om vi får något gensvar.

Min förkylning är fortfarande inte helt läkt och jag har fortfarande besvär av en näsa som är konstant täppt och jag är väldigt trött både i halsen och kroppsligt. Kanske också beroende på att jag är allmänt trött och längtar efter semester, men det är bara att bita ihop. Dock har jag anmält mig till ett lopp nu i helgen, som jag inte vill avslöja än, men där jag hoppas kunna starta i alla fall. Mer om det kommer i veckan.

Imorse var en gyllene morgon, uppstigning 05.00 för löpning följt av en snabb kaffe hemma innan det bar av till Kampementsbadet för lite simning. Så när man kom hem 07.10 var dubbelpass gjort och frukosten smakade himmelskt! Vackert så...

Förkylning från helvetet

Denna förkylning är någon av de värsta som jag upplevt och vad jag märkt på andra som har haft liknande förkylningar nu eller för några veckor sen är man däckad riktigt länge. Ossian i Spårvägen hade liknande efter Kungsholmen Runt och han låg däckad i två veckor. Nu har det gått 7 dagar och även om jag mår bättre är jag riktigt seg, fortfarande täppt och skrapig i halsen. Det vill inte ge med sig. Tur då att jag inte ska springa i övermorgon, då hade det varit kört.

Imorgon ska jag i alla fall komma igång och distansa lite grann, bara för att benen ska få rastas lite. Då jag inte fått äran att ta ledigt denna helg utan jobbar med Stockholm Marathon och Minimaran är schemat oerhört späckat och jag får se om jag lyckas ändå få in ett-två pass om dagen med lite styrka. Det torde inte vara omöjligt men kraften ska finnas där också.

Vad jag däremot har gjort i träningsväg är den tradition som jag beskrivit tidigare somrar då jag alltid simmar på utomhusbadet i närheten som öppnar i slutet av maj och stänger i augusti. I måndags slog de upp portarna och då var jag en av de första som hoppade i och jag simmade även igår och imorse. Riktigt skön alternativträning!

Fortfarande sjuk

När man är krasslig, känner sig dåligt och har en infektion i kroppen fast man är så pass pigg så ändå kan pallra sig till jobbet (och smitta ner alla där) brukar det för min del ta ett tag innan jag blir helt frisk, kanske just av anledningen att man ändå rör sig och jobbar och låter inte kroppen vila helt. Förut, har jag för mig i alla fall, kunde jag träna hyfsat efter 3-5 dagars förkylning, nu är 8 dagar ett minimum och då är man nästan nere på noll igen. Segt är bara förnamnet.

Denna vecka och nästa är det dessutom de sista två stora rycken på jobbet och det gäller nu att bita i hela vägen in till mål. Förutom att det är en kortvecka så jobbar jag med Stockholm Marathon och Minimaran från torsdag-söndag och därmed går jag miste om skön vila och träningstid, och kanske dessutom mer tid till att inte tillfriskna.

Hursomhelst är det bara att köra igenom alla huskurer man kan och vila för att komma tillbaka snabbt!

Riktigt förkyld

Uppladdningen inför milspåret var det egentligen inget fel på. Inget jobb, låg i solen och badade på förmiddagen och samlade energi. Väl på eftermiddagen kändes det dock konstigt i kroppen och då jag svalde kändes en smärt upp mot öronen. Första symtomen på förkylningen kanske? Gick ändå iväg till start, värmde upp men kände mig rätt kass. Funderade på att inte springa men tänkte att det kanske blir bra ändå.

Höll mig helt okej framme vid start. Men efter två kilometer var det extremt jobbigt och jag insåg att det inte skulle gå. Bröt vid 4 km med en snittfart på 3.28/Km. Gick till mål, kom hem, sov kasst och vaknade i fredags riktigt förkyld. Feber idag och säggliggande.

Den tidigare gången jag brutit ett lopp var Stockholm Marathon 2012, då jag frös så pass mycket att armarna hade domnat bort och jag var vimmelkantig. Det kändes helt rätt då och detta kändes likaså helt rätt. Det finns de extrema löpare som anser att man aldrig ska bryta lopp för att man inte ska slås ner mentalt vilket kan leda till att man lättare bryter lopp senare. Denna tanke håller jag inte direkt med om. Känns det fel, varför ska man plåga sig vidare? I vissa fall kanske det kan vara fel att bryta, om man märker att man kanske missar sitt rekord knappt eller för att något lätt strular, men är känslan förjävlig, varför hålla på?

Nu är det alltså några dagars vila från löpningen. Ganska skönt så man får läka ihop lite grann.

Laddar för milspåret

Efter två dagars jobb och två dagars springande är det nu två dagar kvar till Spårvägens klassiska millopp Milspåret, en ganska mysig tävling som går i mina träningsspår runt Djurgården och där jag gjorde min första tävling förra året. Då hade jag väldigt dåligt självförtroende innan loppet eftersom jag precis kommit igång med träningen igen efter skada och jag trodde inte på några stordåd. Dock lyckades jag ändå få till en bra första halva innan orken tröt och jag sjönk som en sten genom fältet. Vi får se hur det blir i år. Tiden 36.29 är den jag ska slå i alla fall. År 2011 sprang jag loppet första gången och då fick jag 38.31. Också en tid att slå.

Träningen har varit tung sen söndagens långpass och jag sprang 10 km igår i lugn fart samt dubbelpass idag på totalt 21 km med lite stegringar i eftermiddag med Jens. Just nu är benen ruggigt slitna och om de är såhär på torsdag kommer det inte gå fort. Imorgon väntar i alla fall vila och då hoppas jag kroppen kan suga i sig träningen. Hursomhelst har loppet ingen hög prioritet, men ett lopp ska ändå springas bra och det siktar jag på.

Veckan som gått

Denna vecka har varit rätt intensiv och listan på saker som skulle bockas av var ganska diger. Jobb som tog mycket kraft, med all rätt, en hemlig grej som tog mycket tid, träning som skulle planeras, träningar för gruppen som skulle planeras och genomföras, tävlingar som de aktiva skulle åka på... Ja, listan var rätt lång. Och vips så är helgen här och nu när klockan är 16.30 undrar man var den tog vägen. Hiskeligt vad fort det går.

I alla fall, måndagen var slitig och det var trötta ben. Sprang 10 + 7 km som jag skrev tidigare, men var så trött efteråt att det blev en vilodag i tisdags. Kändes faktiskt rätt bra att ta det lite piano. I onsdags var jag nära att för första gången i mitt liv försova mig, men lyckades faktiskt bara försova mig från löpningen så till jobbet var jag i tid. Blev därför bara ett pass om 12 km med bålstyrka på onsdagen. På torsdag blev det morgonlöpning och lunchlöpning, 2 x 10 km i lagom fart. I fredags höll jag mig till ett pass a 10 km. Hade lite tankar på att kunna springa på eftermiddagen, men en heldags undervisning i solsken gjorde mig lite slö och med eftermiddagsärenden så prioriterades det bort. Med all rätt igen.

Igår var det därför dags för första intervallpasset på veckan, egentligen lite sent men med tanke på lopp och liknande kändes det kroppsligt helt rätt. Då det är Stafett-SM nästa vecka, och samtliga ska dit i princip utom jag, Jens och någon till som helt saknar snabbhet och är för dåliga, så var det ett stenhårt banpass som gällde för samtliga förutom mig och Daniel Woldu. Woldu hade dessutom ett specialdesignat marapass på schemat med 15 km löpning och sen 3 x 5 km på stadion, så jag passade på att köra 1000-ingar och hoppade därför in och ut under Woldus pass vilket både gjorde honom glad då han fick sällskap och mig glad som fick köra med någon. Jag var tveksam över formen på bena då jag har varit riktigt trött i låren under veckan, men passet gick förvånansvärt lätt och jag klockade in sju stycken 1000-ingar i 3.20-fart i snitt ganska så lagom berörd. På kvällen tog jag det lugnt.

Idag hade jag ett långpass på schemat och jag funderade lite på hur långt jag skulle springa utan att förslita mig alltför mycket. Det är ju trots allt ett lopp på söndag. Valde att känna efter under tidens gång en hade som mål att inte köra kortare än 24 km. Startade 8.45 och gav mig av på första varvet på marabanan, då det skulle ge en ungefärlig 18km-passering vid klubbis och jag skulle då kunna dricka lite om det behövdes. Och det gjorde det minsann! Riktigt varmt idag och framförallt lite kvavt plus att första milen var riktigt seg och både gjorde ont och gav mig magont. Efter drickapaus på 60 sek och snabbt toastopp bar det vidare ut på Djurgården, och efter drickat vart jag pigg igen, men vid 24 km var det i princip väggen som mötte mig och jag började bli lite osäker på om jag skulle kunna ta mig hem utan dricka. Kom då på, på ren överlevnadsinstinkt, att det finns en vattenstation vid Djurgårdskanalen som borde fundera, och gud vad skönt det var att den faktiskt gjorde det och att jag fick i mig lite. Det gjorde att det var lite lättare på vägen hem. Kryssade runt lite och knäppte av klockan på 30 km blankt på 2.13.58, dvs. 4.28-fart, egentligen lite för långt men då jag har haft få tremilapass plus att jag inte sprang långt förra helgen gjorde att jag ändå ville ha lite mer volym i passet. Risken finns att jag blir lite för sliten i veckan av detta men efter passet är känslan ändå OK. Vi får se helt enkelt.

I veckan blir det då distans imorgon, kvalitativt på tisdag, lugnt på onsdag och tävling torsdag. Sen hur helgen blir återstår att se.

Tar det lugnt

Nu har ett par dagar gått och det har mentalt känts riktigt skönt att jag fick till ett bra lopp. Skallen har också varit ganska seg efteråt, uppblandad med viss entusiasm, men löppassen efteråt har varit ganska sega mentalt och jobbiga kroppsligt. Egentligen som sig bör.

Denna gång har jag försökt att inte gå igång tidigt, och jag försöker att vara smart och inte köra på som jag gjorde efter Premiärmilen 2012 då jag dunkade in ett snyggt pers men lät inte kroppen återhämta sig utan matade en 12,4-milsvecka direkt efter. Jag kan väl lugnt påstå att säsongen inte riktigt vart sig lik sen. Nu har jag kört 12 km i söndags som var nog så stappligt, 9,6 km igår morse och 7 km på eftermiddagen men då jag var riktigt trött imorse så vilar jag idag. Finns absolut ingen mening i att köra slut på sig själv nu utan jag siktar på att komma igång i slutet på veckan, våga köra på och sedan se Milspåret nästa vecka som ett tävlings-tröskel-pass.

I övrigt är det fullt upp på jobbet just nu med massa sista jobb som ska bli klart innan terminens slut och det är riktigt tungt. Också egentligen som sig bör!

Race report Kungsholmen runt - Tillbaka

För 1 ½ år sedan fick jag min första löparmässiga skada. När skadan väl var så pass illa att jag inte kunde springa, hade jag gjort en hel del misstag längs vägen som jag lärt mig att inte göra om. Det handlade mycket om att stressa fram resultat, att inte återhämta sig tillräckligt, att inte lyssna på kroppens signaler och vara för dålig på den uppbyggande fasen. Det tog mig fyra månader med alternativ träning innan jag var tillbaka.

När jag kom tillbaka kunde jag träna på och tävla på i cirka 4 månader innan jag blev skadad igen. Träningsperioden den gången var bra fram till skada, då det var knäet som inte längre höll för löpning. Framförallt begick jag misstaget att öka på träningsmängden oerhört mycket mer än jag var van vid, speciellt efter att ha kört lite väl hårt både på bana och på landsvägslopp, samtidigt som jag inte visste vad signalerna från knäet betydde. Kunde jag köra vidare eller inte? Jag gjorde det och det gick inte. Det som gjorde att jag också var borta längre än nödvändigt var också en alltför snabb comeback tillbaka i löparskorna. Denna gång var tiden innan jag kunde springa igen mellan sex och åtta veckor.

I slutet på oktober stod jag där igen, någorlunda skadefri men med en genomförd säsong som inte var speciellt bra om man ser till tidigare år. De loppen jag hade sprungit var framförallt kortare lopp med blandade resultat. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte funderade på vad jag höll på med, om det var värt tiden det tog att springa, om det var värt att gå upp tidigt om morgnarna, värt att pina sig igenom hårda intervaller, värt att veta att det på dagens pass kommer jag vara stensist och om vägen, med en nalkande vinter, var värd att genomlida då tiden det skulle ta innan en någorlunda acceptabel form skulle ta tid. Så pass mycket tid att jag inte riktigt visste om jag skulle ta mig igenom det.

Medan jag funderade och kom igång med att träna, hände andra saker i mitt liv som gav mig perspektiv, saker som jag kommer skriva om i ett senare inlägg. Men det gav mig en tankeställare om att om jag ska få denna säsong att fungera, måste jag framförallt börja fundera på vad jag vill och om jag faktiskt kunde genomföra det jag vill. Och sedan fundera fram hur jag skulle göra det. Det kunde inte längre vara veckor av hård träning utan vila eller träning utan mål, utan det skulle vara genomtänkt och dokumenterat.

Efter nyår satte jag en plan som jag skulle köra på till nu, men som senare skulle visa sig inte hålla. Inte för jag inte var i form eller tränat dåligt, utan för jag helt enkelt ändrade mig till något bättre. Så egentligen ligger jag enligt plan ändå.

Det stora fokuset under den tiden kan jag nog skriva flera inlägg om, men det handlar i stora drag om att varje pass ska innehålla det som gör att jag kan träna lika bra nästa pass, och nästa pass, och nästa. Ett pass ska helt enkelt inte förstöra en vecka, utan det är flera veckor av pass, inte ett enskilt, som gör mig bättre. Och det ska stegras, innehålla längre, kortare, intensivare, lugnare, progressiva och vara varierande pass. Och fokus ska också ligga på att förbättra styrka och underhålla den på en acceptabel nivå.

Under tiden hände några saker som fick mig lite ur balans. Det ena var Vinthundsvintern som gick rätt dåligt, men där jag var pigg dagen efter och kunde springa ett fint långpass på 27 km utan problem. Det andra var nog den smäll som fick mig känna mig som mest nere, Två sjöar runt, där jag hade riktigt ont i löparsjälen efteråt och verkligen ställde frågorna igen om vad jag höll på med. Speciellt eftersom träningen känts bra. Efter det tänkte jag till ytterligare och sa nej till lopp för att få till bättre träning.

I tisdags var jag rätt hoppfull, men fick ont i vaden och undrade igen om det inte skulle gå att springa lopp i helgen. Men med vila i onsdags, 5 km i torsdags och 3 kilometer igår med stegringar sa till mig att jag ändå skulle kunna springa imorgon. Och nu kände jag mig faktiskt ganska förberedd, men också ganska osäker och med ett sänkt självförtroende. Mitt sista lopp som jag värderar som bra var för 1 år och åtta månader sedan, då jag var under 35 minuter på milen trots ett dåligt disponerat lopp. Var stod jag nu?

Var tidigt i Rålis och hämtade nummerlapp. Ossian och Valdemar anslöt, och vi värmde upp tillsammans. Såg fästmön innan start i regnet, pussade på henne och berätta hur mycket hon betydde, och började sakta röra mig ut mot starten. Mötte en av de som stöttat mig mest genom löpningen, Larsa Södergård, och önskade lycka till. Mötte Woldu som laddade för halvmaran och såg alla motionärer inklämda i sina startled.

När starten gick var det fokus som gällde, och att hålla alla spöken i schack om hur fort eller långsamt det gick. 3.20, 3.20, 3.24, 3.26, 3.29, 3.24, 3.31...kilometrarna rullade in. Vid fyra kilometer kom första backen, tog det lugnt och jagade ikapp och blåste på rätt bra fram till 6,5-7 km. Efter det vet alla löpare att det blir tyngre och tyngre. 3.32 på den kilometern, och efter ha varit nere i Rålis och känt på målet fick jag riktigt tunga ben och började prata med mig själv om att inte ge upp nu, håll i farten någorlunda så du kan springa på sen. Tung kilometer på 3.44, men tappade inte för mycket på de framför. Tittade noga på klockan efter 9 km och den visade 31.29. Genast började hjärnan räkna sluttid och hur fort jag skulle springa. Försökte dra på och gjorde det också, och när jag väl kom in i Rålis och såg klockan räkna ner var det bara att ge sig in i mål. Var trött, men glad, och såg fästmön som jag direkt gick fram till, och som grät. Och en av de första tankarna som slog mig var just att jag var tillbaka.

Det kanske inte var det bästa loppet någonsin, kroppen säger att det finns mer att ge. Det kanske inte var en tid som är så pass bra ändå. Men det var ändå ett lopp som gav mig ett kvitto på att 1 ½ års slit faktiskt har gjort att jag kommit tillbaka någorlunda, och faktiskt visade att jag hade lite kapacitet ändå, för mig. Och som faktiskt visade att jag är på någorlunda rätt väg.

34.55 sa klockan. 10,13 kilometer sa den också. Betyder 34.35 på 10 km om garmin ska ha rätt.

Och just nu, känns det bara så himla bra.

Avbrutet pass - skada?

Gårdagens kvällspass var tänkt som en avstämning inför helgen, men det blev inte alls den avstämning som jag hade tänkt, snarare tvärtom. Morgonpasset var ganska intressant, då jag sprang min vanliga runda som var tung men som gick fort ändå. Efter det var jag ganska trött i benen efter flera dagars rätt hårt slit för att vara mig. Sen på kvällen var det dags för 400ingar tillsammans med Meb, Jens, och Ossian.

Tanken var drygt 12 st 400ingar på runt 72 sek. Första gick lätt, andra gick och helt okej men i mitten av tredje kände jag att någonting var fel i höger vad, ungefär som en golfboll som satt och jag blev redan där lite orolig. Vilade en, körde tre stycken till med sämre känsla (vänstervaden kändes inget) och vilade igen. Försökte mig på en till men det gick inte. Försökte jogga ner med Larsa Södergård men inte heller det gick. Satte mig i klubbis och cyklade. Men nu'rå? Vad hände?

Känslan är att detta var inge bra. Någorlunda smärta imorse också, om än lite mindre. Sitter strax ovanför fästet där hälsena går över till vadmuskel. Nu vet de flesta löpare att detta är inte bra. Speciellt inte om det är en bristning. Dock verkar det mer vara en krampkänning som sker innan en bristning vilket kan anses som positivt. 

Lopp i helgen är därför helt klart osäkert. Stor risk för DNS.

Tränar på

På lördag är det tänkt att Kungsholmen Runt ska springas om inget händer, typ sjukdom eller skada, och hittills tycker jag att det ser helt okej ut om jag ser tillbaka på den träning som fördrivits de senaste veckorna. Det har varit en skön blandning av distans och mängd, men kanske inte riktigt den där tävlingsfart eller överfart-träningen som behövs inför lopp. Visserligen kändes banintervallerna för 10 dagar sen fint, liksom 800-ingarna för en vecka sedan, men då jag var på landstället i helgen körde jag 1000-ingar enligt schema och där var det riktigt tunga ben, såpass tunga att jag inte orkade fullfölja de åtta som jag hade tänkt utan fick bryta efter sex stycken som var i riktigt låg fart utan någon direkt fartkänsla. Visserligen kan det ha berott på att jag var tung i benen efter ett semilångpass á 18 km dagen innan i svår terräng. 

Dagen efter körde jag ett långpass över 24 km, likadant här i tuff terräng med riktigt många höjdmeter och jag har varit rätt seg i benen efter det. Dock vet jag att jag brukar reagera rätt bra efter jag har kört mina mil på landstället då det blir en annan form av styrkelöpning än hemma. Träningen kan därmed kanske bli lite för tung inför loppet, det blir kanske att ta det lite lugnare torsdag och fredag för att få den nödvändiga formtoppen. Ikväll väntar intervaller, förmodligen 400-ingar, för att jaga upp lite fart innan nedvarvningen kommer.

Snölöpning

Efter onsdagens vilodag och otroligt lugna valborgfirande (stannade hemma, var så trött och seg att jag knappt orkade göra något) var gårdagens plan ett tidigt löppass och sedan dra iväg till landstället för första gången i år. Klockan 0600 ringde klockan, och ve och fasa kände jag när jag tittade ut och det var snöblandat regn. Drog mig ett tag och funderade om det faktiskt var värt att gå ut, och efter ett tag insåg jag att en biltur utan ben som löpt är ingen bra biltur, så jag drog iväg. 10,4 km i lagom fart.

Faktum är att jag för ett par dagar sen njöt av solen och värmen och funderade på hur snabbt jag glömt hur det var att springa i kyla och mörker. De där tidigare morgnarna klockan 0500 på måndagar när jag i minusgrader och mörker sprang iväg och det var kallt och hemskt. Hur gjorde man då? Hur kändes det? Nu fick jag en liten hint tillbaka igen då jag letade fram understället och under löppasset kände jag att den stora skillnaden egentligen inte fanns. Löpningen är densamma, om än mycket trevligare i ljus.

Idag väntar ett semilångpass med fartökning i, imorgon väntar lite tuffare intervaller och söndag ett lite rejälare långpass hoppas jag. Om knä, fötter och leder håller. Det brukar vara rätt tuffa backar och delar här på landstället vilket brukar slita rejält på benen så jag tar det förmodligen rätt lugnt ändå.

Statuscheck

När jag tittat tillbaka ett helt år i kalendern för att se var någonstans jag var då löpmässigt och var jag befinner mig nu finns det flera motiv som säger att denna säsong kommer att bli bättre än förra årets. Vi kan väl börja med det enkla faktum att jag jämfört med förra året kunna springa från 1 januari till nu, medan jag förra året inte kunde göra det.

Men sen finns det andra indikationer som det går att titta på, som olika pass som genomförts och dess snittider. Ett sådant pass är för ganska exakt ett år sedan, 6 x 800 meter i Lilljansskogen med rätt hög snittid, medan jag igår körde 8 x 800 på en ganska så lägre tid. Och då hade jag ändå ett rätt tufft långpass i ryggen och vader som fortfarande är rätt slut efter lördagens banpass.

Apropå långpass så har också de håvats in i rätt bra mängder nu, till skillnad från förra året. Kvaliteten har det inte heller varit fel på, det har varit variation i träningen och det mer hårda intervallerna har varit rätt bra med bra fart i. Jag känner också skillnad när jag utför den mesta träningen nu, blir inte lika toktrött och återhämtningen i vilan mellan intervallerna eller när jag är ute och springer och tar det lugnare går mycket fortare.

Det enda som saknas för att säsongen ska kännas klockren är att jag ska ha några tävlingar i kroppen, men där har jag valt själv att ligga riktigt lågt för att kunna träna på bättre och hittills har det känts rätt.

Det enda som bekymras lite grann är att knäet gör sig lite påmint i mellanåt och jag funderar på att trappa ned löpträningen lite grann för att inte stimulera reaktionen att fortsätta ytterligare. Då jag ska till landstället i helgen har jag en idé att pressa in några styrkepass istället för löppass för att vara på säkra sidan, styrkan har jag ändå slarvat en del med och kan behöva ett lyft.

Eftersom jag blivit skadad eller inte kunnat springa lopp jag planerat för (av någon outgrundlig anledning tycks det bli så) har jag heller inte gjort någon riktig plan för våren/sommaren, därför kan det komma att bli lite mer spontana lopp, eller så håller jag det för mig själv helt och hållet.

Fint söndagspass med tunga namn

Min ben var märkbart tagna av gårdagens banpass, även om sinnet var i topp eller inte långt ifrån. Var uppe tidigt för kaffe och frukost, och passade på att fixa lite grejer på min attgöralista som jag egentligen borde gjort tidigare. Men sen var klockan 09.15 och det var dags att ge mig av.

Mina vader var inte fräscha och de frågade mig nästan direkt vad jag höll på med, även om steget hölls uppe fint. Medan jag började komma igång på Lidingövägen funderade jag lite på vilken sträcka jag skulle köra. Marathonvarvet baklänges brukar vara en klassiker, men nu var jag mer sugen att köra framlänges så vid Valhallavägen svängde jag av och gjorde det.

Första 10 km rullade på fint på 44.30 Då jag började närma mig varvning började jag dock bli trött och kroppen började också bli sugen på vätska. Som tur var ligger ju faktiskt klubbis vid 18 km så där sprang jag ner och drack några snabba klunkar innan jag fortsatte. Vid Fältöversten var jag mindre sugen att snurra på Gärdet, likt marathonbanan, så därför tog jag av för min morgonrunda runt Djurgården och räknade samtidigt ut att det skulle bli 30 km om jag tog mig hem helskinnad. Ett riktigt bra dagsverke därmed!

Att jag skulle ta mig hem helskinnad var bara att stryka, för vid 24,5 km såg jag ett par snabba löpsteg komma emot mig, och redan där förstod jag att det skulle bli jobbigt. För precis som jag trodde var det Olle W, Larsa Södergård plus lillebror Södergård och Nappe som låg och borrade med Daniel Norberg och John Kingstedt sladdandes. När de skrek att jag skulle hänga på skakade jag först på huvudet, men då Nubben och Kingis ändå verkade ta det lugnare hängde jag på de, även om de inte höll nere farten. Dock var de snälla och skulle köra kortare, så de hängde på mig hela vägen till Värtavägen innan de vek av, vilket gjorde att sista femman gick fortast och snabbast i tanken. I mål hemma efter 30 km och 2h12min. Snitt 4.24/km. Ett riktigt fint pass med andra ord. Efter det var det läsk, vatten och vätska i mängder som behövdes.

Sedan bestod dagen av sen lunch med bror och föräldrar, lite handling och nu lite vila innan en ny halv vecka börjar.

Banpass

På vinter blir man relativt van med bana eftersom man i tid och otid springer på Bosön och där går det alltid hiskeligt fort. Sedan kommer en period där grundträningen börjar igen och det blir längre pass samt mer löpstyrka innan banan och de lite snabbare skorna åker fram igen. Liksom idag.

Vaknade tidigt och tog en kanna kaffe på sängen innan jag gick ner och slängde in tvätt. Hann precis klart innan jag drog i väg och där passet presenterades som ett 2 x 2000 meter + okänt antal x 1000 meter. Efter uppjogg och lite häckskolning kändes kroppen ändå lätt, och efter en kisspaus var jag redo.

Första intervallen gick på 6.37 med väldigt kontrollerad fart med Nathalie Rohlen i rygg första 1000 metrarna. Andra gick lite tyngre på 6.46  innan tusingarna tog vid och vid detta laget var mina vader riktigt trötta och hårda. 1000ingarna gick därför in på ganska så höga 3.17 vilket jag egentligen borde klara snabbare. Men jag resonerar ändå såhär, kanske som en bortförklaring, men ändå: 

• Jag sprang ensam vilket alltid är jobbigare
• Jag hade riktigt slitna vader i slutet vilket gjorde att steget blev sämre.
• Jag vågade omedvetet inte att ta i med tanke på knäkänningar.
• Det var första banpasset
• Ser man ett år tillbaka är jag ändå långt före vad jag var då, och 6.37 på första i kontrollerad fart med 3.15 lekande lätt halvvägs, det är fullt godkänd.

Därför ser jag ändå passet som bra genomfört.

Nu väntar soffläge samt vila.

Fredag och veckans träning

Sista jobbdagen denna vecka vilket känns i kropp och knopp. Tufft att komma igång då jag var småsliten redan innan påsk och inte riktigt hunnit återhämta mig. Nu bjöd denna vecka på en relativt lugn start och nästa vecka blir också relativt lugn vilket är skönt.

Löpning igår, två pass á cirka 10 km med morgonpass innan tuppen gal samt lunchpass med en mil som överraskande gick lätt på 44 min. Ute imorse runt Djurgården igen för en himmelsk morgon, med soluppgång, stilla vatten, frost i gräset och morgonkaffe ute i solen. Magiskt. Vad som är mindre magiskt är att det är något i knät som inte känns helt hundra, och jag har medvetet valt att ta ner distansandet lite och ta det lugnare för att inte köra sönder det. Vi får se vad det blir för intervaller imorgon och hur kroppen svarar på det. Får kanske bli ett lugnare långpass på söndag om det fortsätter.

Om nu inte knät blir vansinnigt sämre så är det tänkt att nästa lopp ska bli Kungsholmen runt, och dess 10 kilometersbana. Halvmaran sprang jag för två år sedan och då krampade jag rejält i baksida lår vilket förstörde lite laddning inför Marathon. Att springa två varv lockade lite, men Kent övertygade mig igår om att 10 km är ett bättre alternativ.

Rätt tuff träning

Träningen igår blev rätt tuff och ganska så tvärtemot vad jag sysslat med i två veckor i form av distanslöpande. 600-400-200 gånger tre i hög fart så syran sprutade. Det var hiskeligt tufft, och vi körde inte heller på bana utan höll oss i Lilljansskogen vilket gjorde det lite jobbigare. Men dagens glada nyhet var att Niklas Könberg gjorde comeback efter att ha levt ett års långt dekadent liv i Uppsala. Hiskeligt kul att se den mannen igen. Knät var lite ömt igår och är det idag igen, men idag är det vilodag så förhoppningsvis kan det repa sig lite.

Igår började jobbet igen och det var rätt så hårt ös från start. Visst är man alltid lite ringrostig såhär men det rullade på fint. Vädret gör ju också att man piggar upp sig själv, från dessa vinterdagar när solen aldrig syns på morgonjoggen till man åker hem till att nu springa i soluppgång och höra fåglars kvitter och kunna gå kvällspromenader i ljus. Underbart!

Jobb imorgon

Efter mer än 10 dagars ledigt är det dags för jobb igen imorgon. Jag undrar vart alla dagar tog vägen? Förmodligen har tiden gått så fort för jag hela tiden gjort saker, och jag har dessutom haft extremt svårt att komma ner i varv nu när jag ser tillbaka på semesterveckan, vilket inte är bra. Perioden som kommer nu är dock väldigt okej, då det är fyra dagars jobb denna vecka samt tre dagars jobb nästa vecka. Dock kommer det tillkomma lite extragrejer vilket jag ska berätta mer om en annan gång.

Efter ett löppass i söndags om 10 km och ett långpass i söndags om 25 km tog jag det lugnare idag och sprang 9,6 km men har nu efteråt lite känningar i högerknät igen. Då jag har träning imorgon vill jag gärna vara med på den, men frågan är vad jag borde göra och inte vad jag vill göra. Då jag har planerat en morgonjogg imorgon bitti får vi se vad den säger. Smärta efter den och det blir löpvila. Hann också med ett riktigt bra bålstyrkepass efteråt.

Löpningen har ändå gått ganska bra senaste tiden med flera pass av längre karaktär. Nu tillbaka i Stockholm ska jag dock försöka få till mer fartträning än långt och därmed kommer volymen att gå ner lite grann i veckan men långpasset kommer självklart att finnas kvar. Vi får se hur kroppen svarar på det.

Påskträning

Påskträning är väl att ta i och göra något normalt lite större. Faktum är att löpningen inte blir vidare speciell för att det är påsk, den rullar på som vanligt. Och med vanligt menar jag att jag fortsatt med att springa längre pass med fartökningar.

Gårdagen bestod bara av lugnare distans a 10 km som avlöptes på 44.30 och lite styrka efteråt. Idag var det tänkt att bli längre igen, och det blev 20 km där den första milen avlöptes på 44 min och den andra på 41 min och där jag tog in några kilometer mellan 14-19 km under 3.59. Kändes helt okej och återhämtningen var helt ok.

Nästa passen hoppas jag ska innehålla ett längre pass över 30 km samt ett återhämtningspass över 10 km.

Mest distans

Dagarna har sedan torsdags förra veckan bestått av massa distans, främst längre pass över 20 km. I torsdags blev det 23 km, fredags endast 10 km, lördags 20 km och söndags 27 km. I måndags var jag ganska trött, hade också ont i foten och låret och tog därför en ickeschemamässig vilodag. Igår blev det 17 km uppdelat på två pass. Idag ska jag ge mig ut på ett längre pass igen runt cirka två mil. Hårdare kortare pass som varit planerade från början har därför uteblivit.

Anledningen till denna ändring är helt enkelt att jag velat ha lite ombyte i träningen och också varit sugen att springa lite längre. Sugenheten har berott på att långpassen hittills har saknats och det fanns nu läge att få in de längre passen. Detta berodde delvis på en tillbackablick när jag sprang förra sommaren och innan jag blev skadad, där jag fick en hiskelig kick i formen när jag sprang riktigt mycket distans en vecka. Att därmed få in lite längre sträckor kanske inte vore så dumt.

Finfrukost och långpass

Imorse när jag vaknade var väl inte benen i sitt bästa slag direkt. De hade förmodligen tagit lite stryk från gårdagens pass men eftersom jag ändå inte hade planer på att springa på morgonen så gjorde det inget. Speciellt inte när jag i svärföräldrarnas hus ensam tassade upp, hämtade DN som jag eftersänt samt satte på en kanna kaffe och satt och njöt i soffan. När väl alla var upp var det dags för frukost, men inte hemma utan ute på stan, där vi intog en frukostbuffé size XL. Fruktansvärt gott och jag undrade hur jag skulle orka med långpasset sen.

Passet i sig var en ganska enformig historia och handlade om att beta av runt 24-28 km i lagom takt. Då vardagen inte erbjöd några pass som hemma med vila, löpning, vila och åter vila utan besök i Mönsterås hade jag planerat att springa just till Mönsterås med fästmön som följeslagare på cykel. Sagt och gjort, och perfekt att ha en drickalangare med på cykel (vilket dock inte utnyttjades så mycket, endast en paus).

Vägarna var till 99 % asfalt och det var heller inga lätta vägar utan riktiga landsvägar med lång sikt och således rätt mentalt tufft. Fick verkligen bita i för att behålla koncentrationen som jag pratat om tidigare i veckan. Att jag dessutom rätt tidigt kände av gårdagens kilometrar gjorde det lite jobbigare, men efter 2h03min så var jag klar och hade hunnit till hamnen i Mönsterås och klockan visade 27 km. Inget monsterpass med hög fart med andra ord utan ett genomfört pass med tuffa förutsättningar och tuffa förhållanden vilket jag tror ger mycket mentalt.

De sista dagarna har därmed gett en rätt fin mängd med 23 km i torsdags, lugnt 10km pass i fredags, 20 km igår och 27 idag. Dock har kvaliteten inte varit alltför tuff på passen och jag är medveten om att det krävs en del fart på passen också med intervaller och tröskelpass.

Långresa och ett löppass

Fredagen blev en mycket hektisk dag med löpning hyfsat tidigt på morgonen för att hinna med allt. Efter frukost, packning av det sista, fixande av lägenhet och slänga sopor bar det av till jobbet för att beta av sista jobbdagen innan påsk. Och där var det fullt ös! Efter jobbdagens slut var det dags att börja påsksemestrandet, och det innebar att slänga in sig i bilen och åka de fyra timmarna ner till svärföräldrarna i Oskarshamn. Väl framme väntade himmelsk god fiskgratäng samt första tidiga provningen av påsköl.

Även idag innehöll en del saker som skulle hinnas med ur ett vuxenlivsperspektiv och det fanns inte så mycket utrymme till annan tid förrän nu. Därför blev det två pass i ett och 20 km avlöptes på förmiddagen på tiden 1.26.01 med en första mil på 43.20 och en andra på 42.41. Ingen drömkänsla under löpningen, var stundtals tungt trots att benen gick av sig självt vilket kan bero på en seg kropp och ett segt mentalt sinne efter resa plus att jag räknade fel på sträckan och därmed fick kryssa lite i slutet för att komma upp i önskad mängd. Väl där höll demonerna på rejält att spöka, vars röster försökte övertyga mig om hur tråkig löpningen är och att jag borde stannat för länge sen. Men jag bet ihop, tryckte på och lyckades faktiskt vinna över de idag igen. Viktig seger.

Efter träning var det en riktig snabb dusch och snabb återhämtning som genomfördes, samt lite kaffekokning medan jag stod i duschen, för att hinna med dagens tilltänkta utflykt till Stensjö By. Efter picknick ute åkte vi hem och kopplade av och nu väntar middag. Markservicen är det med andra ord inget fel på.

Veckan som kommer kan förmodligen ge en del löpning, dock väljer jag att inte ha några önskemål, eller mål överhuvudtaget, kring löpningens mängd, kvalitet eller innehåll utan låter detta för bli fritt efter väder, vind och form. Det kan med andra ord bli långpass, 200-ingar, 1000-ingar, trösklar och allt därimellan, vilket jag tror är viktigt för motivationen.

Två träningspass

I tisdags var det träning x 2, först ett pass på morgonen som var 11,8 km i morgonjoggsfart och på kvällen blev det ändringar i planerna. Jag var sådär lagom sugen på att träna då regnet öste ner och gav mig Marathon-2012-vibbar och det blev inte bättre av att trafiken stod still från Lidingö hemåt efter en olycka ganska långt borta men som enligt P4 gjorde "eftermiddagen till en riktigt sorglig trafikdag med stopp överallt i innerstan". Att därmed ta bilen till Stadion var inte att tänka på.

Kom hem och bytte om där, på med springväska och sprang till klubbis. Gjorde om planerna med Kent, blev tröskel bara istället med 3 x 10 minuter medan Jens som jag sprang med skulle köra 3 x 12 min men hade ingen klocka, varpå det blev ännu svårare att tajma in varandras tider. Ut på Djurgården där det blåste friskt, helt värdelös känsla och fart för mig medan Jens höll ihop det ok innan hans mage pajade. Blev 2 x 12 min plus 6 minuter extra för att få ihop halvtimmen. Löpte hem och flyttade bilen, som stod på en gata som skulle tömmas över natten, helt dyngsur. Summerade ändå ihop dagen till 11,8 morgonjogg + 4,8 km uppjogg + 7,5 km tröskel (ni ser hur långsamt det gick därmed) + 3,5 km hemjogg till cirka 27 km. Helt okej.

Vilodag igår vilket var behövligt. Dagen till ära slog jag ihop två pass för att få lite mer volym vilket saknats i träningsdagboken och hoppades att kroppen skulle känna att en fartökning en bit in passet skulle vara lägligt. extra lägligt var också att det var en lugn dag på jobbet vilket borgade för en bra eftermiddag med löpning.

Då mina normala längre pass sker runt stan hade ingen uttänkt runda i närheten för att kunna snurra runt, men slog ihop lite vanliga distanspass runt Djurgården och snurrade därmed runt där. Avslutade med att runda Kaknästornet och köra Lindarängsvägen bort till Valhallavägen där jag löpte vidare och svängde av på Lidingövägen och löpte hem för att få lite lättlöpta asfaltkilometer att öka på. Blev totalt 23 km på 1h 36 min där sista tre kilometrarna gick i 3.48-fart rätt igenom och några kilometer innan var runt 4-fart. Kändes faktiskt riktigt fint efter då jag avrundade med lite bål på gymmet.

Imorgon väntar sista jobbdagen innan lov, finns därmed massor att göra innan.

Försöker hålla koncentrationen uppe

Koncentration är en mycket viktig egenskap i allt man gör. Det handlar om att kunna fokusera på rätt sak och i löpning kan bristande koncentration göra att du ger mer tillfälle till demoner eller tappar fart, något jag tappade under två sjöar runt och har tappat på en del pass. Fokuset framöver på träningarna blir därför att fokusera mer på att hålla koncentrationen under längre tid. När jag sprang långpasset i söndags var en medveten koncentrationsperiod efter 23 km som gjorde att jag kunde hålla ihop långpasset snyggt, varvid det kanske är därför som pass känts tunga, att jag inte lyckats koncentrera mig. Desto lägligare att träna på det.

Okoncentrerad var jag även på jobbet igår, vilket inte var något vidare. Fokus ÄR viktigt. Bara att komma igen.

Ikväll väntar backintervaller och kanske lite tröskel på det. Imorgon en förmodad vilodag.

Kroppens olika signaler

Att lyssna på kroppens signaler och agera därefter är något som jag verkligen har lärt mig denna vår och vinter. Någon som verkligen tog upp detta till en ytterligare nivå var Mattias Sunneborn när han föreläste på Spårvägens kick-off och talade om att prestera på topp. När han visade upp sin skadelista, som endast innehöll två stycken skador under hela sin karriär (stressfraktur samt avsliten baksida) var det som en pollett verkligen föll ner. Det handlar ju inte i slutändan om passet i eftermiddag gör mig till en bättre löpare, det handlar om summan av alla pass jag kan träna för att jag inte är skadad som gör mig bättre!

Jag har verkligen försökt att ta efter detta på en ytterligare nivå och en del i det var anledningen till att jag inte sprang premiärmilen förra helgen och tog två vilodagar denna vecka. Igår när jag sprang mina tusingar kändes det riktigt bra och jag lyckades faktiskt trots pigg känsla och fint väder att inte springa ett eftermiddagspass också för att spara mig till idag och långpasset. Just långpassen har varit lite eftersatt denna vår och vinter och dessutom varit lite av en plåga då jag inte riktigt orkat springa så pass långt som det krävs och kroppen har sagt ifrån. Desto större anledning att skippa eftermiddagspasset med andra ord.

Istället för eftermiddagspass vart det en långpromenad med fästmön för att äta mat i Birkastan och därifrån en mer direkt promenad hem. Kanske kan ses om alternativträning? Eller som återhämtningspass? Hursom bestod middagen av stans största pizza och efter en godispåse var i alla fall benen och kroppen laddade med energi.

Vaknade tidigt och åt frukost tidigt och drog iväg. Stannade hemma och slog av klockan på 2.13.58 med 30 km löpta. Och med all eftertanke och handlingar var det kanske inte så konstigt att kroppen kändes bra? Någorlunda pigg efteråt och under och inga större dippar, mer än de vanliga demonerna som jag faktiskt lyckades prata bort under passets gång. Och faktiskt ett pass som jag kommer komma ihåg för den härliga känslan.

Nu i veckan väntas lite mindre jobb och det verkar spontant finnas en del luckor som kan fyllas för löpning. Förutom det finns det ett spännande möte inbokat och massa annat jobb som ska avslutas innan påsken tar över och för en till Småland.

Plötsligt pigg!

Efter dagar, eller snarare veckor, med tråkig känsla i kroppen och efter två vilodagar denna vecka visste jag inte var jag hade mig själv. Efter ett dubbelpass i torsdags som egentligen inte sa något vettigt alls sprang jag igår morse en riktigt fantastiskt fin runda på Djurgården när solen gick upp och efter den kändes det konstigt nog rätt piggt i kroppen. Som om det mesta av tröttheten vandrat vidare till någon annan.

Imorse tog jag det lugnt med en kanna kaffe och tidning på sängen innan jag gav mig iväg till klubbis för 1000-ingar. Och med det sällskap som var verkade det alltför tufft. Men på nåt perverst sätt kändes det ändå rätt bra och efter en första på 3.13 ramlade de övriga in därikring med bästanotering på 3.10 och långsammast i motvind på 3.19. Och det kändes bra.

Jag vet att jag haft lite demoner på sistone som har gjort mig lite rädd för tuff fart och framför allt att vägga i för hård fart såsom jag gjort i tidigare lopp och fått fruktansvärda resor hem. Nu var det på något sätt som om dessa jagades bort lite grann men det krävs nog ändå en del lopp för att de ska försvinna under en längre period.

För att också känna mig pigg till morgondagens långpass valde jag även att ta det lugnt och ta löpfritt i eftermiddag och ersätta det med en långpromenad. Vi får se imorgon över den effekten.

Fruktansvärt trött

De senaste tre dagarna har jag varit trött, sådär fruktansvärt trött så de på jobbet har frågat hur jag mått och varför jag ser så trött ut. Det har liksom bränt bakom ögonen efter arbetsdagen och det har tagit emot att göra minsta lilla ansträngning. Jag hade lite småsymtom på att det kunde vara en sjukdom på gång och jag tog det därför lugnt med noll löpning både på tisdagen och onsdagen med vilostunder i sängen när jag kom hem.

Imorse kände jag dock att det fick vara nog och sprang en runda och det gick trots allt rätt bra även om det var lite segt. Funderade på om det kunde vara en blandning av sommartid, många sjuka på jobbet samt mycket jobb men kunde ändå inte riktigt få ihop det. Tror också att det kan finnas fler anledningar, typ pollen, som många verkar ha reagerat på. Jag tar varken mediciner eller liknande mot pollen och har aldrig diagnosticerat mig som allergiker, men på senare år undrar jag om jag inte reagerar över pollen trots allt? Kan vara en effekt.

Hursomhelst blir det kvällslöpning idag med innan ungdomsträningen, förmodligen bara distans. Efter nästa vecka kommer det också bli mycket lugnare på jobbet och då ska jag om formen finns samt tiden skriva lite om löparplanera under våren och sommaren.

Trött i ben

Efter helgen var jag riktigt trött imorse, så pass trött att jag undrade om jag skulle springa mitt morgonpass eller ligga kvar och läsa istället över en kanna kaffe, men jag lyckades på något sätt att ta mig ut och köra en 9,6 km innan frukost. Men det var segt, ojojoj. Morgonkaffet efteråt var guld värt.

Har funderat en hel del kring tävlingar och vad jag ska köra för olika tävlingar nu framöver. När jag tittade på de olika långloppskalendrarna som ligger uppe så var det hiskeligt tomt på tävlingar i april i Stockholmsområdet såvida man inte är trail eller ultralöpare. Då jag förmodligen är bortrest under påsken försvinner även Enhörna Påsksmäll som ändå är nära Stockholm och ett klassiskt lopp. Så vi får se hur och när nästa tävling blir. Har väl inget störtsug att åka iväg långt för att springa lopp, men dyker en chans upp kanske det blir så.

Ikväll väntar ungdomsträning.

Inställd premiärmil men bra träning

Mina första tankar om att ställa in Premiärmilen kändes nu i efterhand helt rätt. Igår när jag vaknade var jag fortfarande inte sugen på att tävla och att åka till Norra Djurgården, värma upp, springa och komma i mål på en bedrövlig tid och med ännu ett sänkt självförtroende, det hade inte varit roligt. Speciellt då dagarna ändå var rätt hektiska. 

Igår var vi ändå ett gäng som kände att intervaller passar fint när man inte ska springa lopp, och vi begav oss till Fiskartorpet för en tyngre intervallbana som vi mätt ut och som är 1200 meter. Jag hade gärna kört hederliga tusingar på kanalen istället, men nu var man här och det var lika bra. Eller bra och bra, det var helvete från steg ett och värre blev det. När vi alla var klara efter åtta stycken var jag trött, ledsen på löpning och livet och allmänt nere, när någon i mitt sinne tänkte att två intervaller till kanske skulle vara bra. Sagt och gjort, så jag håvade in 10 x 1200 meter. Ganska trött efteråt och kass känsla.

Efter att hunnit med att träffa svärmor och svärfar, träffat tjocka släkten hos mina föräldrar och haft en mysig kväll med fästmön kom vi i säng lagom för att sedan springa långpass i morse om 26-27 km med någorlunda ok känsla. Så att jag inte sprang loppet tror jag var ganska bra ändå. Att nu ha klarat av två tuffa pass är rätt skönt mentalt, då gränsen för var man tror klarar av gärna flyttas framåt en bit. Hoppas veckan framöver kan bli lika stärkande.

Tvekar om premiärmilen

Hela vintern har varit en enda lång längtan efter bra form och att springa fort i shorts och linne på tävling, men just nu är inte motivationen att tävla, eller snarare glädjen att tävla, där och jag är därför tveksam till start på Premiärmilen. Ett av spökena som håller på är det faktum att det är min rekordbana från 2012 då jag håvade in perset (34.40), men sen är det också min hamstring och min form som gör att jag tvekar. Faktumet är att jag kan träna på rätt bra, men med jobb och allt finns det väldigt få utrymmen till att skjuta upp pass eller få till längre pass på vardagarna och det är just längre pass jag behöver.

Mentalt är jag inte heller redo. Alltför mycket jobb och annat som stör just nu och då är det egentligen bättre att låta bli. Plus att jag kan få till ett lugnare långpass istället som jag verkligen behöver snarare än ett snabbt millopp.

Träningen har annars gått OK men med seg känsla. Bra kvalitet i tisdags och två lugna pass igår. Morgonpass imorse. I helgen blir det då med största sannolikhet 10 x 1000 i hög fart samt ett långpass på >25 km istället.

Tung löpning och tunga tankar.

Två sjöar runt, som blev en riktigt trist historia, har satt sig lite grann både på självförtroendet och i skallen. Det har varit ganska bittert och jag brukar ändå inte älta saker alltför mycket, men detta tog faktiskt en del energi och självförtroende. Speciellt då det inte kändes bra kroppslig sett alls vilket är motsatsen till känslan på träningarna. "Man springer men är ändå inte med i loppet" som Bamse sa på träningen. Tungt har det också känts hela förra veckan i löpningen, och varje pass var lite av en plåga. Energilöst.

I torsdag kunde jag gå tidigare från jobbet och sprang därmed en runda innan min vanliga torsdagsträning med ungdomsgruppen och efteråt mötte jag Olle W som jag satt och pratade med i omklädningsrummet där jag berättade om mina trötthetsproblem och om hur det kändes. Olle berättade hur han oftast kunde köra rätt hårt men att det inte är den fysiska biten som sätter stopp, utan den mentala biten. Är det för mycket runt omkring som tar energi så är det något som tar stryk och oftast är det löpningen som tenderar bli alltför jobbig.

Jag funderade över det och ägnade en del timmar åt att bearbeta det. Hur kunde det stämma på mig? Svaret blev att det stämde ganska väl. Det har varit mycket på jobbet och mer kommer det bli, jag och fästmön håller just nu på att byta lägenhet vilket tar energi också samt att det finns andra saker över framtiden (som kräver ett till inlägg) som jag oroar mig för och har i tankarna. Utöver det har jag min ungdomsgrupp som tar en del tid. Inte konstigt att det går tungt då när jag inte är i balans mentalt. Det är ju självklart alldeles för mycket.

Det får helt enkelt bli prioriteringar. Jag tittade i träningsplaneringen och tävlingsplaneringen och har gjort om en del för att få mer energi, samt även funderat över andra saker som ska ge mer energi än vad det tar. Men det är inte lätt, vissa saker går inte att ta bort, medan andra är mer lätta.

Hursomhelst blir det att tänka efter mer framöver, vad jag vill ha ut och vad jag vill göra. För egentligen finns det flera saker som är positiva. Träningen går faktiskt rätt bra ändå trots tung känsla, 20 km igår utan problem och 8 x 1000 i lördags på ganska låg fart men som inte alls var jobbigt, där jag dessutom ligger ganska nära planen. Våren är i antågande och det blir varmare. Det är bara i tre veckor till som jobbet är lite övermäktigt. Lägenhetsbytet är också på sluttampen förmodligen. Så egentligen är det bara att jobba på så kommer det mesta att sätta sig.

Utepremiär - Två sjöar runt

Idag var det tänkt att formen, som känts bra på träningspassen hittills, skulle testas. Förhoppningarna fanns iallafall om att få en bra tid då opåverkbara förutsättningarna var ganska så bra, med väder, vind och sällskap, medan de egna förutsättningarna kunde vara bättre. Vilket de ioförsig alltid kan vara.

Ska jag vara krass nu efteråt kan jag konstatera att det gick skit. Ingen kraft i benen och inget huvud som var med. Vad händer, frågade jag mig ständigt under loppet. Att springa 11,2 km i 3.44-fart gör jag på träning 4 dagar i veckan om jag vill. Speciellt då jag för ett år sedan sprang 16,7 km i 3.38-fart på samma bana...

Kan iallafall konstatera att det nu i efterhand spelar mindre roll prestationsmässigt. Jag behöver inte springa fort nu, utan sparar gärna det tillfället då allt flyter en fin sommarkväll eller sommardag.

Men det gör ändå rätt ont i löparsjälen att jag planerat och tränat för bra form, hade fin form för två veckor sedan vilket ändå hållit i sig vilket ett pass i tisdags visade också och verkligen ville springa bra men inte klarade av det.

Jag måste tänka till ytterligare kring träning, upplägg och hur jag vill göra framöver. För det här håller inte.

Att det därmed kanske blir radiotystnad några dagar framöver ska inte tolkas som någon form av ge-upp-tänk, snarare en självrannsakan till vad som bör göras för att det ska gå fortare i spåren framöver.

För fortare ska det definitivt gå.

Tillbaka i vardagen

I måndags satte vardagens ekorrhjul igång igen, och det var tidig uppstigning för morgonlöpning samt tidigt iväg till jobbet för att starta upp dagen. Efter en intensiv jobbdag var det ungdomsträning och sedan var man hemma och helt slut. Välkommen tillbaka!

Dock var det en mjukstart, igår och halva idag är det utvecklingssamtal för hela slanten vilket innebär att det finns en del tid att sitta och planera och få gamla saker undanstökade. Ganska så skönt. Det gjorde att jag igår kunde springa mitt morgonpass och efter en relativt lugn dag inte behöva stressa till träningen på kvällen som innebar backvarv i Lill-Jansskogen. Om jag var trött innan var det inget mot vad jag var efter, speciellt då John F, Martin Stjernlöf och Erik Widing var laddade för att det skulle gå riktigt fort. Men jag hängde med hyfsat bra ändå!

Löpningen framöver börjar bli ganska så intressant, delvis så är det tänkt att jag ska träna för att kunna få in mer volym, samtidigt väntar en del säsongspremiärer runt hörnet med ett eventuellt deltagande i Två sjöar runt i helgen. Vi får se hur planeringen blir. Att jag dessutom ska jobba mer blir en mycket intressant ekvation att lösa.

Börjar en ny vecka imorgon

Efter en vecka med väder som varit sådär alla dagar utom sista då solen äntligen tog sig fram genom dimman (och där vallan satt) är det dags för att börja en ny period med jobb igen. Ser framemot att börja med sina rutiner igen och komma igång. Det är återigen lite förändringar på jobbet dock men det är bara att jobba vidare. Tog en sväng förbi jobbet idag för att se att jag inte missat något stort och det verkade lugnt. Dock kommer jag en period att jobba ganska mycket över igen, vilket kommer att bli tungt inte minst för löpningen, så vi får se hur jag tar mig förbi det.

Idag kom jag igång med löpningen igen och att jag sannerligen missbedömde vädret som var otroligt varmt gjorde det rätt tungsprunget med både tights och vindjacka när shorts och t-shirt hade räckt. 22 km på två pass skrapade jag ändå ihop plus lite bålträning. I veckan är det sen dags för intervaller de vanliga dagarna, ungdomsträning samt distans. Jag har ytterligare betat av en period i min träningsfas, som jag kommer att beskriva ytterligare i något inlägg. Det jag kan säga om den period som kommer är att jag ska öka distansen ytterligare på de distanspass som genomförs och evenutellt tävla lite om kroppen tillåter det. Dock tar jag vecka för vecka utan att förhasta mig.

Jag har dessutom två andra saker på gång som jag kommer att redogöra för i något annat inlägg också.

Alternativkör i mängder

Längdåkningen rullar på fint skulle jag vilja säga, 30 lugna km igår och runt 23 km idag där kroppen var rätt trött. Faktum är att det är rätt svårvallat här, det är otroligt dimmigt här och det är rätt gångbart att välja valla klockan 08.00 när spåren nyss är gjorda, men att välj rätt valla klockan 12.00 när spåren är uppåkta och det ligger is eller grov snö i spåren är svårare. Sista milen var extremt tung med noll fäste. Men kul är det, och avslappnande.

Förutom att skida här äter vi god mat, umgås och spelar kortspelet Skip-bo varje kväll. Ren njutning!

Checkat ut från storstan

En veckas sportlov som man har som lärare är ganska så förträffligt, även om jag tycker att alla lov och speciellt sommarlovet är en konstig kvarleva. 10 veckors lov på sommaren, när sker det egentligen i livet? Hursom har lovet varit fint då jag och fästmön har umgåtts mycket och haft det riktigt trevligt, och jag har hunnit med att löpa en del.

Att just löpningen går bra är sanning för tillfället. Igår samlades vi upp i klubbis för att avverka 2000-ingar runt stora skuggan. Farten skulle bli rätt hiskelig i täten, men vis som jag är la jag mig sist och körde första 1 ½ med en halvskadad Daniel Woldu. Drog på fyra riktigt bra 2000-ingar i alla fall med riktigt fin känsla och det är rätt otroligt vad löpningen går fint nu. Nu gäller det också att våga hålla igen, och efter en jogg igår eftermiddag för att löpa ut syran över 9,4 km vart det lugna 12 km 06.00 imorse som var riktigt tunga (tre pass på 24 h är för hårt!) är det läge att ta det lugnare. Hade definitivt behövt en frukost innan för att springa längre imorse.

Men, 09.30 så drog jag, fästmö och föräldrar iväg och sitter just nu i en stuga i Dalarna med 12 km skidor i benen och hela nästa vecka väntar endast längdskidåkning dagarna i ända med god mat och bara umgås. Egentligen perfekt ur löparperspektivet just nu då kroppen är riktigt bra men en vecka med alternativträning som är lågintensiv kan vara perfekt för att ladda om kroppen för att öka träningsdosen igen och för att kunna få lite mer timmar träning istället för att få kvalitet. Plus att få en vecka till ledigt vilket jag verkligen känner är behövligt nu efter tuffa jobbperioder. Förhoppningsvis hinner kroppen få lite löpningsåterhämtning som gör att jag kan stegra träningen under mars och april.

Pigga ben igår

Nu börjar februari att rundas av på alla dess fronter och mars är runt hörnet. Månaderna går hiskeligt fort som de alltid har gjort men det visar väl att livet rullar på rätt bra? Februari har annars varit en månad med lite väl mycket jobb men där jag ändå har löst det hyfsat bra. Förmodligen kommer mars/april bli tunga också men sedan verkar det lugna ned sig lite grann. 

Gårdagens träning med Spårvägen var rätt tuff med 35 minuters tröskel rätt av. Vi startade vid kaknäs och drog sedan runt Djurgården ett varv för att återsamlas vid villa Källhagen. Han lite drygt 9,4 km tror jag, och känslan var rätt bra. Eller ja, faktum är ju att det är så hiskeligt mörkt längs Djurgårdens alla vägar och att springa på grusvägarna i relativ hög fart är jobbigt då bucklor i vägen gör att rytmen lätt försvinner, men senare på asfalten runt italienska ambassaden och skansen kändes det faktiskt riktigt bra och lätt. Jag har ofta tidigare sagt att jag är ganska utpräglad asfaltslöpare jämfört med min egen terrängförmåga, men det vore rätt kul att jobba upp en bra terrängform. Får bli ett framtida projekt.

Idag blir det nog lite alternativt då jag är sliten i benen och har lite känningar. Då det också är som lättast att dra på sig något när det känns som bäst gör att det blir lugnare idag, för att på lördag och söndag kunna dra på rejält innan hela nästa vecka blir en skön skidsemestervecka med familjen där vi ska åka längdskidor och bara leva.

Trötta ben men positiv känsla

Då helgen bestod av en del löpning var benen rätt trötta på måndagen. Blev bara ett pass men med lite styrka som kändes. Igår vart det dubbelpass, med ett 7 km-pass på förmiddagen vilket sportlovsledigheten tillät. Riktigt skönt att inte springa en gång innan frukost som alltid sker annars. På kvällen vart det kvalitet, backvarv runt italienska ambassaden tillsammans med Holmblad, Clegghorn, Ebba och Woldu som avslutades med 25 minuters tröskel. Jag var otroligt trött när tröskeln började men kunde ändå jobba upp ganska bra fart och puls. Förmodligen är det en blandning av bra hårdhet från långpassen och all kvalitet som träningen innehållit nu.

Vilodag idag, och därmed passade fästmö och jag på att utnyttja Stockholms utbud av aktiviteter och besökte Skansen. Otroligt mysigt, speciellt skogsarbetarkojan där brasan var tänd och en utklädd lirare berättade om skogsarbetarnas liv för 150 år sedan. Att man har vett att klaga över lite träningsvärk och trötthet, när de slet nonstop utan värme, mat eller speciellt mycket pengar.

Vecka med mängder av allt, speciellt uppskjutna pass

Ja, det gick inte riktigt att få till allt gällande löpningen, dels på grund av att jobbet tog oerhört mycket tid och sabbade en del löppass på luncher och eftermiddagar. Visserligen var det väntat, och det kommer ske fler gånger, men visst är det frustrerande att veta att man missar pass som kommer göra en bättre.

Hursom, i tisdags vart det bra intervaller på Bosön bestående av 400-ingar där det rullade på fint med lätt känsla. Onsdagen var träningsledig, Torsdagen för jobbetonad för att få till lunchpass och eftermiddagen för bombarderad med grejer så där blev det bara ett morgonpass. Fredagen likaså, morgonpass följt av tvätt (på morgonen!), jobb till sent och handling sen blev det kväll. Därför blev jag lite lack då jag insåg att lördagen var alltför späckad också och sprang därför en halvmara på morgonen utan någon som helst energi innan. Idag hade jag tänkt att springa ett långpass över 30 km, men då kom en lägenhetsvisning imellan och det blev bara 25 km. Eller bara, det var faktiskt riktigt bra med fartökningar i slutet som passerades i 3.45-fart utan problem vilket kändes fint, även om det var tungt i slutet.

Då jag varken har småbarn eller andra saker än löpning att tänka på kanske många tror att jag är oplanerad, och det kanske jag är, men de facto känner jag min kropp rätt bra och vet när min kropp klarar av pass och när det inte gör det och när jag känner att det är för tungt eller för energitomt, då låter jag hellre bli. Sen var faktiskt jag och fästmön hemma hos Sofias syster och över en hel dag provade på famlijelivet då vi passade deras tre barn, och skjutsade till träningar och matade och bytte blöjor. Så helt borta kanske man inte var ändå.

Veckan som kommer innehåller sportlov, och vad det kommer bestå av, får ni läsa mer av i veckan.

Trött efter helgens bravader

Igår var jag ganska trött i benen efter allt springande i helgen, men ganska pigg i huvudet för att jobba. Ganska skönt att variera sinnet lite från att bara göra en sak till att göra flera. Dock skippade jag morgonlöpningen igår morse då min älskade fästmö kom hem sent från Småland och jag insåg att det inte skulle vara möjligt att skippa lite sömn mot att köra ett morgonpass. Vilan var alltför viktig. Men jag löste det ändå rätt fint. Jag insåg att lite lätt jogg förmodligen skulle lösa upp en del knutar så jag passade på att köra ett återhämtningslöppass på 7 km med lite bålstyrka efteråt och löpningen var extremt tung men det kändes bättre efteråt. På kvällen körde jag hårt med mina adepter igen.

Även imorse var benen alltför slitna och eftersom tisdag är lika med Bosön tänkte jag att om jag ska överleva bör jag nog ta det lugnare. Sagt och gjort, skippade morgonlöpningen till förmån för en promenad på 35 minuter. Därför blir det åka av ikväll sen.

Något jag dock märker i det hela är att den tunga träningen ger resultat på ett annat sätt som har med intervaller att göra, och det är att hårdheten börjar komma tillbaka. Det betyder för min del att även om jag är trött och benen är slitna så finns det en autopilot på i benen som gör att det går ändå i 4.20-fart och det går utan att ta i att få ner farten till 4.00-fart. Med lätta ben så flyter det på ännu snabbare och på intervallerna klarar man fler och fler. Riktigt skönt! Nu är det bara att hoppas det håller i sig framöver med lite kloka träningspass och återhämtningssessioner!

God träningshelg

Denna helg har varit bra ur träningssynpunkt. Riktigt bra. Kanske inte kommer få en sådan bra helg på ett par veckor nu men det får jag ta igen på vardagarna istället. Dels har jag haft låg fart på löpningen i veckan vilket har gjort att jag kunnat vrida på kranen nu, dels har jag haft rätt bra förutsättningar för det. Totalt 50 km iallafall under helgen är för mig riktigt bra!

Körde ett långpass på förmiddagen, uppe tidigt och åt frukost och vilade lite på det. Kent föreslog igår att jag skulle springa med Meb och Ebba, men jag skrattade bara när jag hörde det. Jag är fortfarande märkt av när jag körde långpass med Olle, Tobbe, Jens och Meb och milen mellan kilometer 6 och 16 gick på 38 i (för dom) pratfart. Därför gav jag mig av själv, på riktigt trötta ben, på ungefär samma runda som förra veckan.

Var riktigt trött i början men pråmade på. Hade några svackor under tiden men kunde ändå, trots smärta i benen efter igår, jobba igenom det hela. 25,5 km med 4,23-fart i snitt i allafall med halvmaratid på 1h33min får ändå anses som godkänt. Hade tankar på att springa lite längre mellan km 21 och 22 som gick på 4,08 men jag var klok nog att ta det lugnare. Har börjat få lite fart på både träning och lite längd på långpassen vilket jag verkligen behöver. Har dock haft lite känningar i benen denna vecka så vi får se hur jag gör med det i veckan.

Nu i veckan är det återigen hiskeligt mycket jobb på schemat, och dessutom en del helgaktiviteter så vi får se hur löpningen kommer att bli. 

Bra lördagsträning

Lördagar är hårda. Riktigt hårda. Inte så pass hårda att man har ångest innan utan tvärtom, jag brukar se framemot träningspassen. Blir som att leva som löpare på heltid. Baksidan är tröttheten; gud vad mör man är på kvällskvisten!

I alla fall, uppe och åt frukost i god ordning, låg kvar i sängen och läste tidningen och drog iväg till klubbis i lugn takt för att hitta Robin och Daniel Lundgren stående utanför utan att kunna koden. Bytte om och tjötade lite med alla som kom. Drog iväg till kanalen och vann uppvärmningen.

Väl där väntade 8 x 1000 meter i hög fart, med hiskelig motvind bort och medvind hem. Gick helt okej rätt igenom även om tiderna var rejält låga bortåt, kanske 10 sekunder långsammare. Joggade tillbaka, såg Kalla vinna guld i klubbis och körde lite bålträning. cirka 15,5 km totalt.

Hem och äta mat, och sedan vila i en och en halv timme innan löppass två stod på schemat, 9,5 km löpning runt djurgården. Helt ok känsla men efteråt lite ont i benen. Konstig känsla men inte ont när jag springer. Totalt cirka 25 km under dagen.

Passade på kvällen på, gräsänkling som jag är, att åka och hälsa på gamla jobbet och tvätta bilen och städa den inuti. Ser ut som en pärla! Och nu ligger jag utslagen och laddar för långpanna imorgon.

En helt vanlig lördag med andra ord.

Uppe i varv

Nu börjar veckan närma sig sitt slut och det har sannerligen varit en av de mest slitiga veckorna hittills i år med jobb räknat. Fyra morgnar i rad med uppstigning 05.00 för löpning och idag klockan 06.00 (kanske inte är något för er småbarnsföräldrar som säkerligen både sover mindre, jobbar mer, och kan återhämta er långsammare) med dubbla pass, ungdomsträningar och allt vad det innebär har satt sina spår och därför blir helgen välkommen.

Extra jobbigt dessa tider är att jag igår råkade ha sönder min kaffekanna, så lösningen med att dricka kaffe för att pigga upp sig gick inte igår. Imorse fick jag därför springa in till fiket mittemot där jag bor och beställa kaffe för att vakna till. I ren desperation över att inte ha kaffe i helgen och kanske behöva hitta en lucka i allt annat genom att köpa en ny kaffekanna offrade jag kvällen för detta, men fick leta rätt så rejält bland alla internetkataloger för att få just en kanna som passade min moccamaster. Som tur var hittade jag en på ICA Maxi Lindhagen, för 70 spänn billigare än elektronikkedjorna. Som hittat! Kvällskaffe till På spåret är räddat!

Helgen kommer bestå av en del löpning i alla dess former, en del vila, en del jobb tyvärr samt en annan hemlig sak. Mycket skönt ska det dock bli!