Race report Kisa stadslopp!

Jag var sedan tidigare anmäld till Trosa Stadslopp vilket jag kände skulle bli kul. Förutom ett motstånd av högre klass som jag skulle vara minuter bakom (vilket i sig är inspirerande) har jag endast hört gott om detta lopp. Att dessutom springa ett lopp som inte är en riktigt tävlingsdistans utan en annorlunda sträcka är också rätt kul. Men till slut insåg jag att den sena starten, det faktum att resan dit tar tre timmar från landstället och att träningsformen visserligen är bra men inte tävlingsformen gjorde att jag strök mig från det loppet. För att helt oplanerat köra ett annat lopp.

Här på landstället är våra närmsta grannar Bengt och Birgitta som vi bor hos i november när det traditionsenliga Jätten Bule-loppet går. Förutom dessa bor det självklart en bonde här, som tävlar i triathlon och som vi brukar prata träning med (om vi inte köper deras fantastiska glass). Han har tidigare rekommendrat lopp till oss, och i tisdags innan ett pass nämnde han att det skulle vara ett lopp i Kisa, som en del folk från Österbymo skulle delta i, och varför inte? Sagt  och gjort, satte mig i bilen igår kväll och åkte de sex milen dit för att springa.

Efteranmälde mig på plats, tog ut en solstol ur bilen och satte mig och njöt av folklivet runt idrottsplatsen. Fantastiskt arrangemang med idel folk med Kisaoveraller som sålde fika, organiserade nummerlappar eller var speakers. Och där träffade jag även Österbymoarna som arrangerar Jätten Bule-loppet, Louise Bergkvist samt Peter, och utbytte glada hejarop och lycka till samt lovade att anmäla mig till Jätten Bule; "Det är ju loppet man planerar säsongen utifrån" som jag nämnde.

Förra året såg jag att Anders Kleist vunnit överlägset, och kunde också läsa mig till att banan var relativt tung med en riktigt jobbig backe i slutet samt en del knixande och svängande. Uppvärmningen körde jag genom stan och gick sen och ställde mig bland övriga. Tanken var att ligga i ett högt och jämnt tempo när max så länge som möjligt, vilket också skedde. Första km gick på 3.22, andra på 3.36 samt tredje på 3.25 vilket var relativt fort med tanke på banan. Höll ändå ihop det snyggt tycker jag även om två killar kom ikapp och förbi vid kilometer tre. Sista kilometer gick också någonstans under 3.30 innan den sista kilometern med en enorm stigning tog vid där jag tappade rejält med tid och fick 3.52 cirka vilket gav en tid imål på 17.39. Tufft, riktigt tufft men med en bra känsla ändå. Hade ork kvar och fick till bra fart på raktsträckorna och kunde hålla ihop allt fint.

Efteråt vart det nerjogg, foto med Österbymoarna samt försök att få ut min bil som var helt inparkerad, vilket jag till slut fick ta hjälp av speakern för att göra. Sedan hemfärd. Summa summarum ett fantastiskt kul lopp som var välarrangerat med folk som var ute och tittade och fint väder! Och jag känner att löpningen går framåt, börjar få okej uthållighet och bra fart på rakorna. Dock saknas snabbhet och en del klipp i steget men där är det bara mer träning som gäller. Dock går det framåt, sakta men säkert.

Sen var det också skönt att jag slog 4:30 Staffan på fem kilometer med en sekund. Just nu står det alltså 2-1 till mig i lopp vi sprungit i den väldigt inofficiella tävling som pågår (med väldigt mycket glimten i ögat ;) )

Gärdsgårdsfotboll - fotbollens själ

När jag spelade fotboll själv var jag ingen stjärna direkt. Den senaste säsongen jag spelade var med IFK Vaxholm där en kompis var assisterande tränare men jag tröttnade på långa restider, många timmars träning, en oförmåga att utvecklas samt att det inte var kul längre. Man hade ju fantastiska mål som yngre, att få springa ut på stora arenor med publik och nyklippt gräs samt att vara en idol. Numer är jag ganska tacksam över att det inte blev så. Nog hade det varit rätt kul att spela högt upp i Sverige, men spela i större ligor än så där det mesta handlar om kortsiktighet och snabba resultat hade nog varit mindre kul. Tacka vet jag gärdsgårdsfotboll, där två lag möts och där spelarna har samma villkor och inte pengarna styr.

För fyra år sedan gjordes en artikel i en lokaltidning i Stockholm som beskrev ett gäng britter som kom till Sverige för att få se Gärdsgårdsfotboll, dvs. fotboll i de lägre divisionerna och de fullkomligt njöt av matcherna de såg. Numera känner jag likadant. Detta är idrottens och fotbollens själ.

För att se en fotbollsmatch av hög kvalitet, säg i en av Europas bästa ligor eller varför inte Champions League, krävs det en hel del slantar samt att du kan lägga ner ganska mycket tid på att åka dit och åka hem, vilket ibland är rätt krångligt. Och förmodligen kommer de pengar du lägger ned gå ganska snabbt ner i spelarnas fickor, som ofta har löner som man blir mörkrädd över. Jag menar, miljoner om året för att kicka lite boll!?! Kom inte och säg att "marknaden" styr, det är fortfarande rätt sjukt.

Att sedan spelarna i sig är ofta rätt lågutbildade, bortskämda, något omogna samt alltför ofta har tappat sina rötter gör det hela ganska mycket tråkigare. Varför lägga pengar på dessa när vi har sjuksköterskor, lärare och barnskötare som egentligen är värda mer? Eller varför inte oss löpare, som sliter hund med tidigare morgnar, dribblande med jobb eller studier och en verksamhet där pengar är en stor bristvara för att kunna göra sin satsning bra.

Igår däremot, såg jag fotbollens och idrottens själ och det var förmodligen mer hjärta, mer stolthet och mer trevligt än vad jag varit med om tidigare på större matcher.

Matchen var den otroligt tuffa matchen mellan Lommaryds IF mot Torpa AIS på Torpavallen och det var divison fem nordvästra Småland vi pratar om. Bilresan från landstället tog cirka 20 minuter, inträdet var 40 kronor per person och till det fick man ett fantastiskt matchprogram med bland annat dagens spelarporträtt där spelarens vikt presenterades som "tillåten matchvikt". Vidare fanns det en servering med Kaffe, Korv, bullar och tillbehör till mycket humana priser. Man kunde stå var man ville, behövde inte trängas eller stå i kö någonstans, bilen stod 100 meter från ingången och det var ganska familjärt.

Matchen i sig var spännande och det var mycket kamp. Nog för att det inte var speciellt tekniskt spel; mottagningarna av bollen var sällan bra, längre passningar rann alltsom oftast iväg och de individuella genombrotten få. Men faktum är att Lommaryd leder serien ganska stort och Torpa ligger sist, och nog så hade de flesta ställt in sig på stortorsk. Men Torpa höll jämna steg, men gick ändå till halvtid med 0-1 i baken, för att komma ut som ett ganska nytt lag där de tog över spelet mer och lyckades utjämna efter en fast situation. Tyvärr kom Lommaryd igen och gjorde 2-1 med kvarten kvar, men i sista minutrarna kom Torpa högre och högre upp och efter fyra anfallsvågor så lyckades de i matchens sista spark kvittera. Sannerligen underhållning som få andra matcher kan mäta sig med. Och att få veta att alla spelare jobbade, pluggade eller gjorde något annat på sin vardag förutom att spela fotboll var otroligt skönt då det är vanligt fölk som helt enkelt lägger ner extra tid på något de tycker om. Fantastiskt!

Läs även den intressanta artikel om gärdsgårdsfotbollen här. Du kommer inte bli besviken.

Midsommaraftonsfirande

Svensk midsommar per definition kan man beskriva helgen som var, så pass mycket att jag unnade mig att inte skriva något inlägg alls. Det var svärmor, svärfar, föräldrar, barn, svägerska, ja hela gänget och det var sill, lax, färskpotatis och jordgubbar. Helt fantastiskt rätt igenom! Lyckades till och med fska upp en rätt fin aborre som vi tyvärr inte åt upp utan som fick simma iväg igen.

På det hela taget var det avslappnande men med bra träning i form av dubbelpass löpning och ett bra långpass igår. Dock är benen riktigt slitna här då det är så otroligt backigt för en Stockholmare så mina lår är riktigt sönderslagna, men det är bara så det ska vara.

Bra helgträning lagd till handlingarna

Då två helger i rad nu spenderats på landstället kan jag konstatera att dessa helger inte är några lediga-lata-dagar där solstolen och den bra boken tas fram utan snarare dagar som är mer lika träningsläger med hårda pass. Inte mig emot, jag skrev i måndags att träningen går rätt bra nu och efter helgen är jag villigt att hålla med. I lördags blev det 3 x 2000 meter på 6.53, 7.02, 6.58 som jag lyckades hålla ihop riktigt bra trots blåst och relativt backigt. hade jag varit på bana med sällskap tror jag nog att jag hade kunnat knuffa ner samtliga med minst 10 sek, men pass då man är ensam och krigar på en lång landsväg där man har nedförsbacke ena håller och uppför andra samt vind är ändå riktigt bra för skallen att härda ut på. Toppat med 3,3 km uppvärmning och 5,5 km nerjogg vart det bra volym också, plus ett återhämtningspass på sju km på kvällen. Riktigt nöjd med koncentrationen rätt över.

Idag var det dags för långpass, och hade från början ganska slitna ben men bestämde mig för att avverka 24 km och ändå ha relativt bra fart, vilket fungerade hyfsat. Vägen var 12,5 km fram för att sedan vända, och det var tungt vid 19 km då det liksom här är betydligt skönare väg bort än hem med mer sköna backar att vila i än tillbaka, men halvmaran passerades ändå på 1.32 och totalen 1.45 vilket inte är fy skam. Dock var hamstrings riktigt trötta och jag fick stanna kort vid 22 km och dra ut dom lite.

Förutom detta bestod helgen såklart av massa mysiga tillfällen, såsom dopp i sjön, halv-elva-kaffe och halv-tre-kaffe, grillning, sitta framför öppna spisen med brasa på kvällen, spela gamla spel, sova gott och allmänt leva härligt. Så underbart och livet på en pinne. Nu är det en vecka kvar med jobb innan midsommar och semester vilket också ska bli riktigt skönt!

Slagen av "Mest meriterade paret" i Parloppet!

Det mest meriterade paret är i detta fall paret Mcrae, eller Lisa och Rubin, som jag och Emma Fogelkvist fightades mot igår, och på Parloppets hemsida kan man utläsa att det mest meriterade paret vann. Det var ju kul, jag och Emma som var ganska nöjda efteråt blir såklart ännu nöjdare nu när vi var närmsta par bakom. Men, nu tar vi det som början.

Jag dök upp tidigt efter en jobbdag samt med en simtur i kroppen, ganska tung med andra ord. Men det var taggande att vara tillbaka i Hagaparken som var minst löparhemvist på somrarna när jag bodde i Sibirien förut. Satte mig på en bänk och pratade med en äldre pensionär, som klagade över bostadspriserna i Stockholm och att det bara byggs om här. Själv bodde han i Enköping. Medan han pratade försökte jag att skydda min väska mot att hans svärsons hundvalp som hela tiden ville krypa ner i min väska, och till slut kom Emma.

På uppvärmningsturen klagade Emma på bristande form och jag på låren som var tunga som trädstammar, och efter en 3 km runda med stretch var jag helt slut. Ajajaj, för nedtränad, det här bli tungt, hann jag tänka innan jag bytte till snabbare skor och började stegra lite. Träffade Szalkai som var där som coach åt sin dotter Smilla, som jag tränade inför Minimaran en gång och som definitivt har ärvt en del av sin fars gener. Tänkte att hon får bli min skamgräns, men fair som jag var följde jag med henne in till starten efter att Sacke frågat, vilket förmodligen är min största löparmerit någonsin.

När starten går blir jag förvånad, för benen känns pigga, och första 500 är jag etta eller tvåa och har bra häng. Kan bli 17 blank hinner jag tänka, innan det går svagt uppför och jag blir ännu stummare i mina lår. första km på 3.20 låter osannolikt långsamt, och när det går nerför, uppför och rakt igen är jag helt slut och undrar när 2 km markeringen ska komma, vilken kommer långt långt fram, och då står klockan på 8.20. Låter också osannolikt långsamt, speciellt då parloppet springs så att ens partner springer åt andra hållet och man möter varandra, och det var ungefär här jag möter Emma, som såg ruskigt pigg ut. Deras 3 kilometers skylt skymtade jag också dryga minuten tidigare, så något vajsing var det.

Efter detta blev jag omsprungen gång på gång och jag tog slut mer och mer. Ville bara lägga mig, villa bara gå, villa kliv av, men i laglopp är det inte bara en själv som springer utan man är två, så då kan man inte vika ner sig. Försöker tänka Before slowing down, try speeding up, vilket en klok tränare sa en gång men det går inte något vidare utan jag stumnar mer. Stapplar mig i mål på 17.54 vilket var en missräkning, men med tanke på att Nappe och andra elitlöpare sprang in på 16.15 (som kan springa på 14.40 säkert om det behövs) så kanske det inte var så dåligt ändå. Och då Emma sprang in på 19.30 var silvret klart. Roligt, speciellt då det var 1107 lag med och vi med andra ord hade ett gäng bakom oss.

Notera att Emma har en nyare och mycket snyggare spårvägenjacka än vad jag har. Samt att fotografen som jag haffade ifrån sin picknick vägrade fota oss om vi inte hade en topplacering vilket han skojade om, och då jag sa att vi kom tvåa blev han först förvånade, sen lite spak, sen grattade han.

När jag kom hem var jag ruskigt trött och ville bara sova, och nu på morgonen blev det endast crosstrainer i 50 minuter innan jag strax ska ut igen. Men kul var det och det rekommenderas till alla löpare.

Lopp idag!

Gårdagens träning blev lite mer än planerat, men faktum är att den är enligt en egen plan som är uppblandad med träningsprogramsskissen som jag får av Kent och som jag följer. Tanken är helt enkelt att öka volymen ganska mycket och få en del löpvana i benen innan jag börjar maxa med alltför mycket snabbt och kort. Jag märker ju att benen inte varit i löpartagen sen i vintras och det gör att jag ibland är riktigt pigg i benen medan jag andra dagar är helt slut. Men kroppen reagerar ganska väl med vilan, vilket säkert har att göra med en ökad dos av styrketräning, vilket kommer ökas mer i sommar igen.

Efter en ledig söndag vart det cirka 17 kilometer distans igår uppdelat på två pass + simning 1000 meter och idag har jag endast simmat för att tokvila och trimma benen inför ett roligt lopp ikväll, nämligen parloppet. Loppet är visserligen endast fem kilometer vilket är ganska kort men roligt, tror mitt senaste korta lopp var Bellmansstafetten för två år sedan, men jag har ju sagt att jag vill springa kortare lopp så detta kommer bli riktigt intressant. Om jag kommer under 17 minuter vet jag inte, banan verkar rätt tuff i Hagaparken, men däremot så sprang jag första fem km på Milspåret på 17.30 så egentligen borde det vara möjligt, men då hade jag visserligen mindre träning dagen innan i benen. Vi får se helt enkelt. Springer gör jag med Emma Fogelkvist i Spårvägen som också var taggad, så det blir spännande. Vi får se med placeringar, jag kan inte utläsa någonting från startlistan om det är några bra eller elitlöpare med så det blir verkligen spännande!

En nyans av lycka? Att klockan 06.30 en morgon hoppa i utebassängen och simma 1000 meter med solen i reflekteras i dropparna som faller från armarna i armtagen. Vackert!

Träningen börjar ta sig och sommarpremiär

Sommaren har de senaste åren bedrivits på fästmöns landställe, ett litet hus utan el och vatten och där man kan koppla bort helt och hållet. Huset ligger precis bredvid sjön Sommen vid Tranås och det är underbart att komma dit, tända en brasa, grilla, bada och bara vara. Då fästmön och jag firade ettårsförlovningsdag i helgen var tanken först att ta en weekend någonstans, men eftersom de flesta ställen vi ringde till var uppbokade (då det är tydligen den största bröllopshelgen nu) så bestämde vi för att premiäråka till landet. Och gud så skönt! Att svärmor och svärfar var där gjorde inte saken sämre.

Då föstmön och hennes föräldrar är riktiga dryckes- och matkonnässörer ser vi alltid till att vi äter gott, mycket och fint här. Eftersom man också får chansen att träna mycket då återhämtningen är optimal ger detta en extra känsla. Förra veckan var faktiskt riktigt bra träningsmässigt och jag kunde med övervägande lätta ben rulla in 11,8 mil vilket känns kanon! Nyckelpassen var dels en snabbdistans halvmara med lite fartlek på en mycket kuperad bana som med upp och nerjogg blev 1 timme och 32 sekunder samt ett hårt 6 x 1000 meter på en kuperad och blåsig sträcka på norra Djurgården. Avslutningen på halvmaran var i sig legendarisk, eftersom den skedde i lördags på landet, där det blev ett skönt dopp i vattnet och en gravad lax - lunch med färskpotatis, dill, gräslök och allt som kan tänkas till. Fantastiskt njutbart!

I veckan ska det bli fortsatt en del träning, men med ett roligt lopp i Parloppet som jag ska springa med Emma Fogelkvist, en ung Spåretlöperska med talang som kom trea i milspåret. Ska faktiskt bli riktigt kul och trots att det inte är något stort lopp tänker jag nog vila upp benen lite för att kunna köra hårt på detta lopp.

Annars vill jag rekommendera följande podcast som sidan Löpning för alla börjat med där de intervjuar träningskompisen Marcus Gustafsson som jag kört en del hårda pass med och som kommit tillbaka med besked efter skador med bland annat 8.23 i helgen på SAYO:s 3000 meter. Lyssna gärna!

http://www.lopningforalla.se/index.php/loparnyheter/3134-lfa-startar-podcast

Eller på Itunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/1-marcus-gustafsson/id657670716?i=160494241&mt=2

Sommarkänsla

Vintern var ju otroligt lång och seg på många sätt då den dels aldrig släppte taget och den var kall och hård när den var. Otroligt segt om du frågar mig, som ändå gillar vintern. Till nästa år hoppas jag dock på en inte lika lång eller hård och att den är någorlunda är springbar. Längtan efter sommaren har varit så extrem att när den väl är här nu är man så slutkörd att man knappt orkar njuta av den.

Löpningen går lättare för varje dag nu, inte minst på grund av sommarens intågande, utan för att träningsformen förbättras hela tiden. Otroligt skönt. Ikväll väntar ett hårt pass med tusingar som ska genomföras själv, så förhoppningsvis har jag pannben nog att köra igenom dessa i hyfsad fart. Simsäsongen har ju börjat och att avrunda löpningen med en simtur är aldrig fel!

Nästa lopp då, vad blir det? Några förslag mottages tacksamt, dock inte banlopp gärna!

Marathon som drickalangare och stöd som fästman

Stockholm Marathon är lite av ett mytomspunnet lopp och något av allmänhetens drog. Denna masspsykos lockar så många och det är många som frågar när man säger att man springer vad man har gjort på maran, något som Olle Walleräng vart förbannad över på ett träningspass för ett tag sen då Stadion invaderas av motionärer som inte fattade något om banlöpning. Egentligen, hur kul är det att trängas och springa ett marathon ganska otränad när man kan springa massa andra lopp med midnre folk som är fantastiskt organiserade med mindre trängsel. Märkligt.

Till loppet igår saknade jag itne känslan att springa. Kanske 42,2 km är lite för långt för mig? Fästmön skulle springa istället, vilket passar henne perfekt. Faktum är att detta var det första loppet när endast hon sprang och inte jag och dt var en lite märklig känsla. Hursomhelst försökte jag sätta henne i centrum och tog sovmorgon med henne och var drickalangare åt henne. Riktigt kul faktiskt!

I alla fall agerade jag drickalangare åt tre spårvägare som sprang igår, det var Szalkai, Carlborg och Tove Langseth, som ni kan hitta på bloggen Rock'n'Roll Running, samt min fästmö proppen. Iallafall, tuben ner till 10 km (samt 35 km andr varvet) där alla dök upp i strid ström och där det gick fint för samtliga. Eftersom Fästmön har tränat riktigt bra visste jag att hon var kapabel på bra tid, och vid 35 km passering såg hon fortsatt pigg ut. Packade ihop mina grejer snabbt och sprang bort till 41,5 km för att heja vidare, och hon såg fräsch ut och kom imål på den fantastiska tiden 3.08.22!! Riktigt stort och det blev champagne och musslor på kvällen!

Framtida lopp för egen del får vi se. Hursomhelst vart det ett lagom långpass idag på lidingö och i veckan väntar det ganska hård körning!