Julträning

Den hittills utlovade julträningen har varit mycket bra och absolut varit över förväntan. Jag hade väl ingen direkt plan för hur jag skulle köra mer än att jag ville mata på med rätt mycket distans och dessutom försöka öka farten lite på vissa pass. Metoden jag har använt har då varit att en dag ska innehålla två löppass efter känsla, nästa dag innehålla ett pass, sen två pass igen och känslan får avgöra farten.

Efter mitt dubbelblock den 21a tog jag det lugnt och det blev följande pass dagarna efter:

22a: Ett lätt återhämtningpass á 7,5 km

23e: Två pass med 10 km distans och 13,3 km på eftermiddagen där jag ökade på lätt ner mot 4-fart och strax under för att få lite tröskelkänsla.

24e: 13,3 km löpning i lagom fart men med fartökning under. Startade i 4.30-fart men ökade på rejält under utan att ta någon tid eller liknande men gissar på under 4-fart.

25e: 10km på förmiddagen som kändes extremt lätta där jag valde att ta det lugnare. 7km på kvällen där jag utan att kämpa kunde jobba några kilometer i snabbdistans/trösklfart.

26e: Tänkte först att jag skulle tröskla en halvmara men under passet blev det för mycket. En uppvärmningskilometer i 4.30-fart följt av en i 4.10-fart drog jag på rejält. Milpassering på 39.40 men vi 13,5 km började det bli kritiskt. Att det sedan var knixigt och uppför gjorde att jag förstöd att det inte skulle gå, men tänkte att 15 km får räcka vilket blev på 59 blankt. Vet inte snittet på de 13 kilometrarna som hade hög fart men de gick väl på 3,51 in snittfart, vilket inte är överdrivet fort men relativt jobbigt efter 95 km i benen. Blev 16,1 km totalt.

Hittills har det alltså blivit 11 mil ganska exakt. Benen känns OK även om jag borde fått in en del styrka och bålträning. Har inte heller direkt frossat i mat då vårt julbord till stor del och med mycket fint resultat varit ekologiskt med egenköpt halv gris, prinskorv från gårdsbutik, köttbullar och skinka gjord av nämnda grisen, revbensspjäll från denna med samt lite lax och hembakat bröd. Riktigt fint!

Såg också nu att jag är anmäld till Nyårsloppet av Kent, men vi får se om jag springer då mina adepter springer 2 km precis innan.

God jul på er samtliga!

Jullugnet börjar att sänka sig

Att uppdateringarna är mindre frekventa ska inte tolkas som att det inte sker något av värde. Ofta är det tvärtom, dvs. att alldeles för mycket sker i förhållande till tiden som finns att uppdatera bloggen. Att skriva om allt som skett är också rätt svårt, men några punkter som är intressanta kommer delges.

Sista veckan har varit att stöka undan allt som har med jobb att göra, samt att göra en annan sak som hör till jobbfronten men där jag ska få be att återkomma i januari. Hursom var det hetska dagar rätt igenom, och efter tisdagkvällen, som bestod av ett gäng 400-ingar där jag och Daniel Norberg turades om att ligga i rygg på varandra, dock ska tilläggas att han körda 1600 meter och jag passade på att snylta av hans fart därigenom.

Att i fredags därmed åka till Oskarshamn och svärföräldrarna var inte fel alls, utan var riktigt skönt även om spolarvätskan läckte i bilen och vindrutetorkarna var på dekis, när vi kom fram var julstämningen redan på plats och igår var det en hiskeligt skön juldag som man bara kan få härnere. Det var morgonlöpning, det var finfrukost med nyköpt bröd, det var julhandling av mat, julklappshandling, det var ett andra löppass och det var middag där jag stod som kock med min, enligt mitt tycke, goda pizza (hemmagjord såklart).

Löppassen här brukar bjuda på bra banor och även om jag inte har fästmön med mig (kommer också att återkomma i vår om det) så är det mycket fina sträckor som finns här. Förra julen drog vi på rejält och lyckades landa på en 12-milavecka utan problem och då markservicen är otroligt bra är återhämtningen kanon. Eftersom min form är lite på dekis och jag inte kört vidare snabbt så bestod gårdagen av ett improviserat dubbelblock á 10 km där vi har en sträcka som startar utanför huset och stannar 50 meter härifrån som enligt garmin är prick 10 km. Plus minus all felmarginal då.

På morgonen var sträckan relativt lugn och i morgondistans som gick lagom snabbt blev första milen för dagen 45.30 ganska exakt. Ungefär samma tid som midnattsloppet 2007. På kvällen blev jag dock konstigt nog sugen att köra fortare, och i o m att jag hade pizzadeg på jäsning drog jag på rejält. En tuff uppvärmningskilometer på 4.17 följdes av två kilometrar på 3.51-52 innan jag dunkade på rätt bra på alla kilometrar men någon passering nedåt 3.35-32. Sista kilometern är rejält uppför och även om jag hade en liten svacka mellan 7-8 km så landade jag ändå in milen på 38.20. Visserligen ganska trött, men ändå med mer självförtroende än tidigare.

Med uppvärmning kan jag säkert dra av 30 sekunder från första kilometern, utan ett löppass på morgonen kan jag säkert dra av 30 sekunder till och med sällskap, eller t o m tävling, en del sekunder där också. Så helt bortblåst är formen nog inte.

Idag väntar ett eventuellt dubbelpass, vi får se vad benen säger, men jag hoppas komma iväg bra ändå. Ikväll väntar annars en riktigt spännande stund, där jag och Svärfar har slagit på rejält med en ölprovning som har väntat i två år med Nils Oscars Julöl årgång 2011, 2012 och 2013 (som heter Winter edition), som jag ser mycket framemot. Traditionen började förra året, där vi provade två olika årgångar och fann fantastiska skillnader och likheter som gjorde att vi köpte på oss ett lager att ha framöver för flera jular. Nästa år hoppas vi kunna slå till med fyra olika årgångar.

Födelsedagsfirande

I fredags var det Lucia och som den stjärngosse man är passade jag lämpligt på att fylla år och därmed bli lite extra firad. Något som alltid är lika mysigt är att det är en dag som är vardaglig, men där manfaktiskt firar något, vilket gör att hela dagen känns som en extra stor födelsedag! Sen att man får så mycket grattis på både Facebook och per SMS gör det hela ännu trevligare.

Hursom startade dagen tidigt med ett löppass innan jag fick en fantastisk frukost serverade av fästmön, med våfflor, bröd, kaffe, nypressad juice och allt vad man kan tänka sig. Underbart fint. Det är också magiskt att springa förbi Karlaplan på luciamorgnarna då det är marschaller som är tända runt hela fontänen vilket gör morgonen jättemysig, som om någon varit uppe tidigt för att ge något fint till mänskligheten! Sen in till jobbet för lite luciatåg och jobbande, innan jag fick min riktiga present vilket var en helg på Yasuragi Hasseludden där vi spenderade eftermiddagen med fantastisk middag, natten och lördag förmiddag. Riktig mysigt, speciellt då vi pratade med personalen på kvällen och fick veta att badet öppnar 06.00 på helger och vi därmed var uppe i ottan, fick hela badet för oss själva innan vi var på plats prick 07.00 när frukosten serverades för att också njuta av den själva. Sagolikt! Och väldigt avslappnande. Gårdagen bjöd också på fint pre-julfirande med Sofias Syster och dennes man och barn, som ska åka iväg över julen men ändå ville fira innan, så det vart släktkalas och klapputdelning.

Nu i veckan är det dags för sista jobbet innan julledigheten ska komma vilket jag ser extra mycket framemot. Jag känner mig duktigt sliten och trött och det ska bli skönt att koppla av och bara ta det lugnt.

Trött, mörkt, ganska varmt men segt

Det är riktigt mörkt nu. Inte löparmässigt men vädermässigt. Att snön är borta klagar jag inte direkt på, det är mycket trevligare att springa utan snö och det är mycket skönare att ta sig fram, även om snön lyser upp. Men att gå upp klockan 05.00 massa dagar och det inte ens är en tillstymmelse till ljus när man kommer hem eller åker till jobbet är tungt. Enligt SMHI går solen upp 08.35, vilket är löjligt sent. Att det sen är polarnatt i norr är ju inte så kul heller kanske.

Trött är jag också, inte minst i benen efter alla pass som är ack så bra men ack så tunga. Kommer bli ett lunchpass idag med, vilket blir riktigt segt men det är bara att jobba sig igenom.

Och apropå väder, att det var 8 grader imorse klockan 05.10 imorse när jag stod utanför porten för första löppasset var i sig rätt sjukt, inte heller för att jag klagar, och att det gick att springa i shorts. Får mig otvunget att tänka på en dag för två år sedan när det också var hiskeligt varmt i december.

Två pass på Bosön

Efter det första passet i lördags var både muskler och leder ömma. Det gjorde lite småont överallt i benen när jag gick och jag hade t o m känningar i fotsulorna. Långpass på söndagen var tyvärr inte att tänkta. I måndags var det lika illa men jag gick ändå ut och körde två pass som sammanlagt blev 18 km och igår genomförde jag ett andra pass på Bosön med 200-ingar som gick i snitt på 34-33 sekunder utan större problem. Problemet var snarare joggvilan á 100 meter på 50 sekunder som var alldeles för snabbt. Tur att jag har en skadad/sjuk Alexander Holmblad som jag kan träna med.

Nu ska alla Spårvägare iväg till Sydafrika för ett läger i en månad och då försvinner en del av sällskapet. En del dödliga, hederliga arbetare stannar dock hemma som Jens och jag själv. Så det blir upp till oss att hålla fanan uppe.

Att vägarna, förutom helgen inräktat, är helt isfria är helt fantastiskt. Bara att hålla tummarna för att det fortsätter så.

Svårt att skylla på annat

Den senaste tiden har varit knökfull med massa saker men nu börjar jag få lite svårt med ursäkter, då jag inte längre jobbar 125% och dessutom kommit igång med löpningen. Så nu tar vi det från början.

Efter min förkylning, som höll mig borta i en vecka från löpningen, började jag varva upp och denna vecka har jag faktiskt kunna öka upp träningstakten en del. Distansat i bra fart och har dessutom äntligen börjat köra i högre farter, då vi igår körde första passet på Bosön med en del snabba 400-ingar samt 200-ingar med min lillebror Alexander Holmblad. Är lite sliten idag men har ändå kommit igång.

Då även vintern nu gjort sist rediga intåg har jag mentalt börjat förbereda mig inför att våga stå och nöt löpband istället för att halka runt i modden och i fredags körde jag första vinterlöpbandpasset. Riktigt tråkigt men då jag laddat upp Ipoden med rätt bra låtar var det lite enklare. Att det var fredag klockan 16.30 var väl också en faktor som gjorde det extra tråkigt. Men bara att nöta på.

Vad kommer december att bestå av då? Förhoppningsvis följande, om inga sjukdomar, skador eller annat inträffar:

- Ett riktigt bra flyt med träningen, kulminerat med en bra vecka vid jul med träning (logistiken hos svärföräldrarna brukar vara riktigt bra för träning)
- Kommit igång mer med styrka för löpningen.
- Jag har förmodligen INTE kört ihjäl mig som förra året då jag skadade mig vid denna tidpunkt.
- Några sköna sista jobbveckor.
- Riktigt bra träningar för min egen träningsgrupp av ungdomar.

Jag ska även presentera en liten årsrapport kring löpningen i år, men den kommer senare!

Sjukdom men på väg tillbaka

Förra fredagen började kroppen kännas okej igen, och då jag sprang hem från jobbet var det med energi i ben och sinne. Men när jag vaknade på lördagen var det dags, efter mer än sex månaders frånvaro, för förkylningen att göra entré och jag har haft halsont, lite småfeber, varit hängig och trött. Inte en träning sen dess. På jobbet har alla varit sjuka, och vi har varit riktigt trötta hela bunten. Jaja, det är dumt att jobba när man är sjuk, men nu har jag inte haft något val känns det som, och de har förmodligen sinkat tillfrisknandet lite. Förhoppningsvis kan jag börja köra på imorgon lite lätt.

Minns att jag var sjuk exakt på datumet samma tid förra året och kanske därför är det läge att börja sakta men säkert och att inte stressa på som förra året. Helt enkelt låta det ta tid. Eftersom det är lite osäkerhet på jobbet också är det lika bra att låta allt ha sin gång.

Träningen med min ungdomsgrupp går dock framåt. I torsdags var vi i Sätra där de fick köra en del intervaller under Moa Hjelmers ledning och de verkade tycka det var riktigt vettigt. Förhoppningsvis kan det inspirera till att träna mer och oftare!

Distans och hiskeligt mycket jobb

Fortsätter min distsansträning med en del fartökningar i, försöker även att köra på med styrkan men det är just nu hiskeligt mycket jobb, så pass mycket att livspusslet inte går ihop. Igår var det exempelvis jobb mellan 9-17, träning mellan 17.30-19.00, ungdomstränarmöte mellan 19.30-20.30 och därimellan försökte jag vila, äta och transportera mig. Inte hållbart i längden, och man hamnar efter i allt och blir lätt trött. Tur att inte dagarna är så alltid.

Distansade igår 15 km med en liten fartökning i. Kändes väl OK, men då jag hade sällskap endast av Uhris var det ingen direkt fartökning för honom.

Händelserik helg!

Nu har en helg åter passerat revy! Efter en ledig torsdag var det riktigt skönt att bara ha en dag kvar att jobba igenom innan helgen tog vid, och den startade med ett regelrätt löppass tidigt på morgonen där benen var riktigt tunga innan dagen betades av i ett lagom tempo. Jag har två stycken lärarpraktikanter på jobbet just nu, och det blir en del diskuterande kring både kursplaner och lektionsinnehåll vilket verkligen är givande.

När fredagen tog slut med jobb hastade jag hem och bytte om innan jag och fästmö intog en middag på Ciao Ciao grande och gick på bio, en sak vi gör väldigt sällan. Filmen vi såg var mig äger ingen och man kan lugnt påstå att Persbrandt är i sitt esse i filmen. Jag som läst boken, och verkligen tyckte om den, kan verkligen rekommendera den. Otroligt bra!

På lördagen var det tidigt löppass igen, där benen var som stammar på både fästmön och mig. Frågan är om det är en infektion på gång eller om det bara är tecken på att träningen har ökats? Hursom var sedan dags att ge sig av till Lilljanskogen och Tömilen där fyra av mina adpeter sprang femkilometersloppet och alla gjorde riktigt bra ifrån sig! Kul att se. Sedan var det hem och montera ett nytt matbord som vi beställt, innan vi var på middag hos goda vänner och njöt på lördagkvällen över deras berättelse över deras resa till Maldiverna.

Efter denna hektiska helg var söndagen riktigt lugn med löpning på Lidingö, lite gymmande, vila och laddning inför denna vecka, där träningen ska stegras lite mer i fart och det dessutom är en del annat på schemat. Bara att kämpa sig igenom!

Ledig torsdag

Eller ja, ledig och ledig, massor med ärenden och saker att fixa, som besök på  gamla jobbet och gymmande. Men skönt att ha en dag att bestämma lite själv. Och så en dag kvar till helg! Guld värt.

Ikväll är det träning med mina egna adepter med finslipning av form inför lördag. Töfemman ska de springa vilkey jag tror kommer att gå utmärkt fö dom!

Piggare än förra året

När jag läste gamla blogginlägg från föregående år så slogs jag nu av att det var en del varningssignaler förra hösten som jag inte riktigt lyssnade på, eller som jag ignorerade helt, som gjorde att vintersäsongen blev riktigt omintetsägande. Förra året vid den här tiden var jag duktigt sliten och trött och hade lite motivation, innan en riktigt seg förkylning togs vid och när jag sedan kom tillbaka gjorde jag det alltför fort och benen sade ifrån. 4-5 månader på crosstrainer och cykel var tacken för det.

Denna höst har jag inte kännt mig lika sliten, vilket inte är konstigt då jag verkligen tog helvila från löpning och endast gjorde annat ett tag. Att jag sedan varit skadad och på väg tillbaka gör också sitt. Något som jag slarvade med hela förra hösten som jag tagit vid nu är styrketräningen och jag känner att kroppen blivit mångt och mycket starkare på många sätt och jag tål mycket mer mentala påfrestningar. Det är kanske den delen jag saknat? Karim berättade i somras om Jama Aden, demontränaren som han tränar under, att de körde styrka varannan dag, oavsett nyckelpass dagarna innan. Nu verkar det lite tufft, men summa kardemumma: Styrketränigen är viktig.

Löpning 10 km imorse samt ett styrkepass efter det. Kändes helt OK! Ikväll ska jag våga öka på lite och tröskla med Spårvägengänget.

Fullt ös

05.00 upp för löppass 10 km

07.30 på plats på jobbet

17.00 åker till Stadion för föräldramöte

19.00 hem från föräldramöte

20.40 färdig med mat, uppackning av väska och tid att slappna av

Dagen har med andra ord varit rätt hektisk...

Uppstart och vila

Igår löptes en ganska så backig runda i barndomens kvarter runt Vinterviken, Mälarhöjden, och Axelsberg med en del branta stigningar men som satt fint. Kände dock av knä på kvällen en del så det var nog rätt bra att det inte blev två pass ändå. Nu känns i alla fall koppen laddad för att kunna klara av en del hårdare pass så i veckan kommer jag gå på lite tuffare pass.

Igår var det även uppstart i Spårvägen med en gemensam lunch och snack om nästa säsong och de mål som styrelsen har samt hur denna säsong varit. Egentligen berör de flesta av dessa mål inte mig, det känns ju rätt absurt att sitta och prata om EM-deltagande och liknande och landslagsuppdrag för en som är glad att springa överhuvudtaget, men det är ju självklart inspirerande. Då förstår man rätt bra vilket sällskap man är i.

Kvällen var annars riktigt lugn och skön för att kunna växla upp inför nästa vecka, som kommer bli tuff med föräldrarmöte med träningsgruppen, VFU-studenter på jobbet samt tävlingar på helgen. Bara att kötta på och ta sig igenom. Grattis även till er som sprang vintermaran på bra tider!

Slut på veckan

Det var en riktigt välkommen fredag som rundade av arbetsveckan igår. Det har knappast varit någon mjukstart efter ledigheten men det är lika bra att gå in i allt på en gång. Efter arbetsdagens slut igår åkte jag snabbt hem och hämtade fästmö propp och vi åkte direkt vidare till föräldrarnas lägenhet som står tom nu när de besöker brorsan i London. När man bor i en liten etta som jag och Propp gör är det faktiskt skönt att ha lite större rum att vandra i och lite bättre kök att göra mat i.

Idag väntar en löptur samt möte uppstartsmöte med Spårvägen på löpargymnasiet innan det blir en lugn kväll igen med syftet att endast hitta kraft. Ganska lagom och väldigt skönt.

För tung morgon

Näe, imorse var det för tungt att stiga upp och jag var alldeles för trött för att det skulle bli bra. Plus att jag var sliten efter att igår kört på bra med löpning med ett pass på eftermiddagen a 8 km med styrka inlagt. Därför fick det bli lite vila, vilket nog inte är fel för knäts skull, även om jag inte har någon smärta för tillfället. Kommer bli en del löpning ikväll med friidrottsgruppen, där det tar sig mer och mer och flera är sugna på att tävla.

Snart kommer också en välbehövlig helg som ska spenderas i barndomens kvarter där det blir en del löpande och relaxande.

Ny vanlig vardag

Återigen så var det uppstigning tidigt imorse för att springa dryga milen i ett riktigt mörker på Djurgården. Åh vad det går lättare på sommarhalvåret när det är ljust ute! Tidig frukost och sitter nu tidigt på jobbet. Inget konstigt alls. Vad som jag verkligen tycker är märkvärdigt är hur folk orkar springa som de gör samtidigt som det har ett gäng med barn hemma. Hur grejar de planering om de inte har tid att springa på lunchen exempelvis? Transportlöpning finns ju visserligen, men jag är imponerad ändå!

Igår så begav jag och propp oss till gymmet för ett styrkepass, vilket blev ett 30 minuters cirkelpass med knapp vila vilket kändes fint. Vi ska försöka ge oss på det ikväll igen om vi orkar.

Igår fick vi också en bild skickad till oss från vår granne på landstället där Smålandstidningen hade publicerat intervjun med mig och Propp. Attans att jag inte prenumerar själv på den, det hade varit roligt. Hursomhelst ser jag ju hemsk ut på bilden!

 

Medan löparkompisarna i Spåret får vara med i löpningförallas Podcast (Marcus Gustafsson), Runners World (Uhris) eller DN (Olle) så får jag hålla mig till de lokala tidnignarna. Det räcker och blir över för mig.

 

En gammal reklambild

Jag kommer inte ihåg exakt vilken reklambild det är för, jag tror det är för Asics, där man ser den gamle Lidingöloppsmannen Magnus "1.37" Bergman springa på en landsväg med en slogan ovanför sig som står något i stil med "I am made of all the days you don't see, not just the one you do". Imorse kände jag och propp igen oss i bilden iallafall, när vi var uppe vid 05.00 för ett första löppass och regnet fullkomligt vräkte ned. Vi var helt genomfrusna och blöta när vi 50 minuter senare kom innaför dörren för frukost och det var allmänt jobbigt. Att då ge sig ut på ett andra löppass 08.45 för att alla tidsplaner ska hinnas med, det var nästan ännu värre när regnet knappast var lugnare utan också hade skapat enorma regnpölar och att vi sprang i terräng. Det var sannerligen ett pass för hjärnan att beta av som man kan komma ihåg sen när det är lite jobbigt. Ett pass som skapar karaktär helt enkelt.

Att sedan ha två pass gjorda innan klockan 10.00 var dock rätt skönt, speciellt när en lugn tisdag på jobbet tillåter det.

Tillbaka i vardagen

Efter helgens fantastiska utflykt och hela veckans resor, som bland annat har bestått av en Oskarshamnvistelse med svärmor och svärfar där dagarna startat i ottan för att hjälpa svärfar att snickra till landstället, var det imorse dags att sätta klockan tidigt för löpning, äta frukost och jobba. Ingenting som jag har problem med alls, det är skönt med vardagliga rutiner och att göra något som man tycker om, men visst är det skönt att äta, träna och sova när man vill och kunna lägga upp sin dag hursomhelst.

Veckan ser annars helt vardaglig ut, ska träna min adepter ikväll, eventuellt träna med Spåretboysen imorgon och sedan rullar veckan på. Även veckorna kommer vara sig lika fram till jul, med en del instoppat, så det är bara att gnugga på. Vad jag hoppas på är att knä och fot och allt som kan tänkas läker på fint så träningen också kan rulla på till försäsongen i vinter.

En fantastisk helg i Östergötland med Jätten Bule

Sömnen natten till lördag var fantastisk. Att inte ligga och sova från buller av trafik, ett brummande kylskåp samt övriga ljud från en lägenhet och istället ligga nära en sjö, med närmsta hus cirka 1 km bort fågelvägen med massa frisk luft, ja, det går inte riktigt att misslyckas. Vaknade utvilad, fick en bra frukost, och även fast inte tävlingssinnet var igång skulle det bli fantastiskt att åka till Österbymo igen för att springa. Och det var sådär härligt höstigt ute.

Att Marcus Gustafsson och Elina Johansson från Spårvägen, som även sprang förra året, skulle var där visste jag redan, men snacka förvåning när en bekant löpare vid namn Josephine Ambjörnsson stod laddad och skulle springa med en vän. Otroligt roligt, och inte minst att träffa alla trevliga Österbymoare som uttrycker sin glädje över att vi återkommer.

Såg på startlistan att det var 10km-loppet som de flesta satsade på, och vid uppvärmningen tillsammans med Marcus, Elina, Oscar och propp så kom vi fram till att toppstriden stå mellan Marcus och Oscar i 10km, medan Elina skulle stå ohotad bland damerna på 5 km och Propp nog skulle kunna knipa en top-tre-placering. Min egna status visste jag inte, men en hög placering försökte jag inbilla mig att jag skulle ta men med tanke på att jag inte vill belasta knä, och för att hjälpa Elina fram, tänkte jag att 3.45-fart rätt igenom nog skulle vara lagom.

Vid starten pratade jag en del med Stig Jonsson från Kisa SK, som bland annat knep en guldmedalj vid Terräng-SM och som jag mötte både i Kisa och i Norra Vi i somras, och vi önskade varandra lycka till. Vid starten drog jag iväg med Elina, men blev riktigt sugen på att hänga med de två killarna i täten som inte drog i väg speciell fort, och nu i efterhand inser jag att jag nog hade kunnat gå på med de rätt lätt, men det vore bara dumdristigt. Så jag låg och njöt i Elinas och min fart och sällskap, ökade lite vid 2,5 km och gled lite ifrån, kom in ensam på upploppet och knep tredjeplatsen! Riktigt roligt. Blev även intervjuad av Smålandstidningen där jag säkert sa några mindre genomtänka ord, medietränad som jag inte är, men där de även tog en bild av mig och Propp. Vi får se hur den ser ut...

Hursomhelst joggade vi ner, såg Propp knipa tredjeplatsen och Marcus andraplatsen, innan det var dags för prisutdelning där vi kammade hem riktigt fina priser! Pratade lite med vår granne på Torpön, Anders Gunnarsson, innan det det lunch hemma hos Birgitta och Bengt på Torpön innan det var dags för hemfärd, efter en fantastiskt helg som vi bara längtar till igen.

Måste säga att arrangemanget var om möjligt ännu bättre med finare målgång på Bulevallen samt tidtagning med Racetimer. Mycket publikvänligare och större!

Elina tar emot förstapriset i Damer 5 km.

Jag själv på tredjeplatsen

Propp på tredjeplatsen

 

 Marcus på andraplatsen

 

 

Den prisskörd vi tog hem packeterat i en fin påse. En ostkaka från Brostorps gård, fantastiskt god och en riktig kulturpärla! Från Asby Lanthandel, som funnits sen 1894, fick vi gräddkola och brända mandlar, jättegod marmelad från vår granne i Stebbarp Lena Gunnarsson sam två fina glasburkar från Faster Olga. Vi fick även ett presentkort på Brostorps gård på kaffe och ostkaka för två personer! Det enda som jag ångrar är att jag inte sprang fortare och tog andraplatsen så jag fick ta del av Brostorps blåmögelost, som är fantastiskt god och som jag åt mängder av i somras. Nästa år ska jag fråga innan vilken placering man måste ta för att få osten.

Jätten Bule-Löpet

För tre år sedan, började jag fundera kring det här med löpning och varför jag egentligen sprang. Som tidigare fotbollspelare kanske jag började sakna tävlingsmomentet och målet med varför jag tränade; att sikta mot något. Därför började jag springa mer mot något speciellt och kom in på att springa lopp, det vore ju något, inspirerad av andra bloggare. Sagt och gjort sprang jag några lopp, började springa mer och mer, och när jag och min fästmö hade sprungit Stockholm Halvmarathon för två år sedan ville vi springa lopp någonannastans, gärna när landstället för att kunna göra ett sent höstbesök där. När jag började kika runt såg jag att det fanns ett lopp i Österbymo, kallat Jätten Bule-löpet, som tycktes passa perfekt. Just då hade det gått ganska bra med springandet och jag började få ner mina tider mer och mer. Sagt och gjort anmälde vi oss och åkte ner.

Eftersom loppet går nu i november var det inte en tanke att vi skulle bo på vårt egna landställe, som saknar el och vatten, utan fästmöns släkting Birgitta och dennes man Bengt som bor i huset bredvid (med el och vatten) tog emot oss med öppna armar. Och trots brist på egen erfarenhet gällande hur idrottare äter och tränar dagarna innan, gjorde de vår inkvartering klockren med mat, sömn och stöttning. Sådär som bara några få människor som står en nära kan göra.

Innan vi startade hade jag noggrant tittat på föregående års tider och inte blivit alltför oroad, innan jag själv var där och såg hur banan var utformad och sprang den själv. Otroligt tuff, teknisk och svårsprungen. Jag lyckades att vinna mitt första lopp någonsin, med den fantastiska känslan av att komma in ensam på ett upplopp och höra speakern ropa mitt namn. Ingen strålande tid, men nog för att kunna träna mer och våga satsa mer.

Idag två år senare ska jag springa mitt tredje Jätten Bule-lopp. Dock inte den krävande 10km-banan då mina ben och mitt onda knä knappast skulle klara av det. Däremot kommer jag springa den förhoppningsvis lite behagligare 5km-banan och jag hoppas innerligt att det inte blir lika tufft som den längre banan.

Förutom att detta är ett lopp som blivit tradition, har detta lopp blivit något som karaktäriserar min egentliga drift till att utöva idrott och en inspirationsgrund till varför jag springer. Att gå bland gamla träningsoveraller med gamla tryck, se "vanligt" folk möta varandra i motionskläder pratandes om att "I år har jag i alla fall varit ute tre gånger i veckan och sprungit det borde inte vara lika tungt nu!" samt se barn och föräldrar hjälpa varandra med parkering, grilla hamburgare och dela ut nummerlappar och höra speakerns underbara humor som Här kommer vår trädgårdsmästare med ett rejält klipp i steget. Det är helt enkelt det underbara med föreningsidrott.

Egen placering imorgon? Varken sist eller först vågar jag tippa. Så länge knäet håller.

Kopplar av i Oskarshamn

Med höstlov framför sig och med en fästmö som varit i Oskarshamn och hjälpt sin sjuke far kände jag att det var läge att koppla bort Stockholm och framförallt att träffa henne (nämnd som propp i denna blogg) så direkt efter jobbet i fredags satte jag mig i bilen ner för att åka de fyra-fem timmarna ner. Välkomnades med god mat, god öl och gott sällskap och kärt återseende. Riktigt skönt att koppla bort allt ett tag.

Väl här har jag följt Terräng-SM från mobilen (med inga strålande resultat av herrarna från Spårvägen dessvärre men startfältet är tufft) och umgåtts. Kul för Ekvall och Åhwall som fick betalt för fina insaster i form av guld. Banan verkar ha varit riktigt tuff.

Jag och propp brukar fira jularna här nere och förra året var en riktigt legendarisk jul med ljusstöpning, massa träning, massa god mat och dryckesprovningar samt allmänt trevligt och det täntke vi upprepa i år. Innan jag åkte var jag därför uppe på vinden och kände lite grann på den back med Zeunerts Julmust som jag har kvar från förra året. För att göra en lång historia kort och för att förklara detta julmustfenomen lite ytterligare började min relation, som nu har blivit ett måste och en tradition, till Zeunerts julmust med att jag drack denna hemma i Spånga hos min bror Gurra en jul, och då var jag inte alltför glad över julmust. Men detta var annorlunda! En mer kärleksfull, gömd julmust med en mer kaffelik smak som hade något extra att erbjuda! Julen efter letade jag i affär efter affär efter denna dyrgrip innan jag hittade den och köpte på mig rejäla lager av denna, och då fick jag även veta att den var lagringsbar. Så nu varje jul blir det att jag köper några och sparar några till nästa jul. Det finns även en grupp på FaceBook som skriver om var man kan köpa denna ädla dryck och där jag självklart försöker bidra, och nu hittade jag denna i Oskarshamn varpå jag passade på att köpa några.

Förutom att köpa Julmust (såhär 57 dagar kvar till jul) passade vi även på att planera julbord lite grann. Vi tänker köra ett ganska så ekologiskt julbord i år och var därför iväg till en gårdsbutik som heter Dövestad där vi tänkte beställa en skinka, men det visade sig att trenden med att köpa ekologiskt och närproducerat hade hunnit ikapp de flesta, så vi skulle få stå på en väntelista. Det kändes sådär, så när vi kom därifrån hade vi istället köpt en ½ gris så denna jul får vi två skinkor, massa revbensspjäll, fläskfärs och grisfötter om vi vill. Så läckert!!

I detta försöker jag även hinna träna. Då jag kunnat springa varje dag denna vecka ökade jag dosen i dag till två pass, ett sex kilometers långt pass och ett som var strax under åtta kilometer och knäet har inte klagat alltför mycket. Imorgon blir det vila för att kunna vara uppe med svärfar och jobba med honom på hans snickeri och lägga tak.

Träningsvärk från helvetet!

Jag tror mig vara ganska bra tränad konditionsmässigt med all löpning och ganska bra styrketränad med bra bakgrund och några pass per vecka. Att jag sedan går till sjukgymnasten som ger lite nya övningar, rättar till några vinklar, rättar upp ryggen lite och ber mig köra lite hårdare och får en sådan träningsvärk att jag får ont av att gå i trappor och knappt klarar av att komma igång springandes gör att min tro på mig själv enligt beskrivningen ovan får sig en törn. Kom igen, det är hiskeligt vilken träningsvärk, ungefär densamme som när jag hade när jag för två år sedan körde maxtest på Åstrandslabbet för massa år sedan och fick köra benpress till jag knappt kunde gå. Det är ioförsig alltid värst 48 timmar efteråt, vilket är nu, så det kommer sakta men säkert att ebba ut.

Löpning imorse och städning, eller snarare skottning, på jobbet för att hinna med allting innan höstlovet tar vid. Det är så mycket nu så det snurrar värre än ett hamsterhjul i skallen. Plus träning med gruppen ikväll samt träffa min brorsa som kommit hem från London där han jobbar. Sen är det packning för att imorgon åka till Oskarshamn. Livspusslet har med andra ord alltför många bitar just nu för att fungera....

Första löppasset utan smärta på länge!

Igår var det åter dags för en omgång med sjukgymnastik och det har hittills lovat ganska gott. Har kört mina övningar någorlunda bra men slarvat en del med alla möjliga bortförklaringar som jag håller för mig själv. Löpningen i söndags, som jag gjorde med lätt huvudvärd och trötthet, lovade ganska gott och då jag sprang i måndags kändes det fortsatt bra, för att igår faktiskt fungera. Tanken med att köra på rejält var att irritera det ganska bra för att pusha på en reaktion så sjukgymnasten skulle få något konkret. Men den uteblev alltså vilket är ännu bättre, och jag fick lite fler tunga övningar att göra och trots träningsvärk imorse gick löpningen mycket bra. Inga smärta mer än träningsvärk och knät känns bra. Nu gäller det att vara riktigt kall och inte köra på för mycket, något jag förhoppningsvis har lärt mig.

Höstväder är ju såååå vacker att springa i men hittills har det inte blivit så många pass. Och när klockan ringer 05.00 är det inte så att löven direkt syns och det är ganska kolmörkt. Hösten innebär ju också en tradition, Jätten Bule-löpet, som jag och fästmön velar om fram och tillbaka. Eftersom vi båda varit skadade och inte har kunnat träna på är en framstående placering knappast något man kan förvänta sig, men det finns ju faktiskt fem km som man kan jogga igenom också. Vi avvaktar den biten.

Annars märks det att det är höst nu, med trötta miner på jobbet och ute och alla verkar inne i sina ekorrhjul nu. Själv har jag inga problem med det men det ska bli riktigt skönt med höstlov snart där jag ska ner till Oskarshamn och vila upp mig några dagar. Det har varit riktigt mycket nu i slutet, och mer ska det bli, så några dagar att koppla bort allt kommer sitta fint.

Löpning i lugn fart

Långsamt, långsamt, trappar jag upp löpningen nu. Igår och idag gjorde jag det stora och löpte 9 km (en km till, wow!) och det har hittills fungerat, även om det var irriterat i fredags. Likaså imorse, och hittills har det inte klagat mer än att det återigen irriterar lite. Dock tror jag inte att mer vila hjälper, så det är bara att stegra långsamt.

I helgen var annars stora veckans händelse terräng-DM som avgjordes i Väsby där jag gärna hade sprungit själv. Som tur var hade jag tre stycken från min träningsgrupp som sprang, och där tjejerna tog lagbrons och en tjej faktiskt tog bronspeng med den andra tjejen tätt i rygg! Trea och fyra med andra ord och det var en stolt coach! En kille sprang också en annan klass, och mötte riktigt tufft motstånd men höll ihop det bra och sprang in på en nionde plats. Riktigt kul och jag hoppas detta ger dom en kick att fortsätta.

I helgen träffade jag även några gamla kår-arbetskamrater på SSCO:s årliga cocktailparty, och det gick minst sagt vilt till. Vaknade med en riktig betongmössa på söndagen, vilket jag sannerligen inte är van vid, men en huvudvärkstablett, vatten och käk gjorde att jag kunde klämma in 40 min löpning, 25 min cykling och ett styrkepass. Kan man supa kan man träna.

Jag och min cykel

De två senaste dagarna har jag vart uppe tidigt och väckt både tuppen och bagaren och sprungit innan frukost. Distansen har väl varit sisådär 7,5-8 km vilket i sig inte är speciellt stort, och farten har inte varit hög heller, men det har gått hyfsat utan att det stramar eller drar för mycket och reaktionen efteråt med smärta uteblir. Dock finns det något som gnager vid knät, som irriterar, men än så länge håller jag det i schack. Direkt efter jobbet har jag också åkt raka vägen till gymmet och där kört cykelintervaller och styrka, för att kunna belasta ytterligare. Och även det har känts fint. Idag blev det löpvila på morgonen då jag ska springa med träningsgruppen sen, och det får avgöra om jag är redo att springa varje dag.

I helgen är det terräng-DM och jag ska defintivt ut och titta. Hade även varit riktigt kul att springa själv, men det får bli nästa år. Och om det inte blir fler efteranmälda undrar jag varför det är så få i MS-12km klassen samt 30 löpare i MS-4km klassen? Vill folk spara sig till terräng-SM en vecka senare? Vad är det då för mening att ha DM en vecka tidigare blir frågan då? Det tappar ju status! Förutom att titta ska det bli kul att se vad mina tre adepter kan prestera.

Klarar mer och mer

Bakslaget som jag väntat på har inte riktigt kommit än. Det fortsätter att gå framåt, om än i långsam takt, och jag försöker att hålla mig till en långsam nivå. Babysteps, som Tobbe Lundgren uttryckte det. Tobbe har i sig en riktigt jobbig skada i Hamstrings som vägrar att läka och han själv är nere i ett djupt mörker enligt hansjälv. Faktum är att vi är flera som är skadade nu, Walldén opererades i måndags, Henke Jacobsson har problem med en fot och Olle är på väg tillbaka efter en inflammerad hälsena. Lena Örn har fortsatt problem, liksom Lisa Forsberg, och Alexander Palm är också småskadad imellanåt. Inget vidare och inget kul. T o m Fästmön har ont i en fot.

Imorse kunde jag ge mig på en 7,5 kilometersrunda som kändes OK, även om det känns mer och mer ju längre jag springer men om det förut gjorde ont efter 8 km så kittlas det nu bara lite i knät och jag har inte ont efteråt. Självklart är jag lite öm, men det är också svårt att särskilja det onda från vad den upplevda känslan är. Det är som om tanken spelar en ett spratt imellanåt.

Stegra långsamt är i alla fall mitt recept, så får vi se om man kan vara tillbaka i vinter.

Väntar på bakslag

Att jag faktiskt börjat löpträna lite grann och faktiskt försökt komma igång mer är skönt och lättsamt för själen. Det som svider mest är att jag kommer missa så många av mina favoritlopp som just går på hösten. Att jag missade halvmaran var jobbigt nog, men att senare missa helgens Hässelbylopp, min och fästmöns tradition Jätten Bule-löpet samt alla dessa terräng-DM och Tömilen och allt... Det är inte kul. Just Hässelbyloppet är ju ett sådär skönt höstlopp i västerort när bladen är röda och börjar falla och på något sätt avslutar sommaren och säger att nu är vintern och hösten här. Har dessutom gjort två bra lopp på banan så det känns tungt.

Men det finns såklart positiva sidor.

Tre adepter i min nya träningsgrupp ska faktiskt springa Terräng-DM så därute kommer jag vara i vilket fall som helst. Jag kan springa runt 3-4 kilometer utan direkt smärta, jag kan cykla och crosstraina utan att få ont (gick inte förut). Det finns chans att jag ändå springer Jätten Bule-löpet fast joggar runt 5 km (bara för att inte bryta traditionen) och sjukgymnasten i tisdags gav bra övningar som jag gör och som kommer göra skillnad. Nästa vecka kommer jag börja simträna mer också. Och sedan börjar jag få mer kontroll över jobbet vilket är skönt med alla rutiner och allt fixande.

Nu är det bara att hoppas att jag inte börjar träna för mycket för vad knät pallar eller att övningarna inte hjälper. Risken finns där också.

Löpning med pingislunga

Sen knäskadan uppkom har jag knappt kunnat köra något, mest beroende på att jag fått ont efter i princip allt men nu med rejäl vila hoppas jag det ska gå bättre. I två dagar har jag sprungit 3 km, och fått pingislunga direkt, men har i alla fall kommit ut och runt även om knät har varit varmt och lite ömt efteråt, eller om det bara är inbillning. Ska börja lugnt i alla fall, och hoppas jag kan komma igång så smått nu.

Igår kväll var det spårägenmys hemma hos Tobbe Lundgren, tillsammans med Henke, Walldén och Olle, med andra ord hela skadeligan i Spårvägen. När jag pratade med Johan var min skada läskigt lik hans, och han väntar på operation... Bara att be till högre makter att det inte är lika allvarligt. Vödigt trevlig kväll dock!

Löppass igår

Efter att ha fått sjuklig träningsvärk efter tisdagen blev jag också ordinerad, eller jag snarare bönade och bad, att springa max 3 km i lugn fart för att inte stressa på eller överbelasta knät. Igår kände jag att det var läge men dessvärre vart det lite längre. Jag tränar en grupp i löpning för Spårvägen, i åldern 12-15 år, och efter att ha gjort det lite bekvämt för mig med tanke på skadan har vi mest kört i närheten av klubbis, typ Stadion eller i Lilljansskogen, men nu tänkte jag visa de den mest klassiska vägen att köra intervaller på, nämligen Djurgårdskanalen. Löpning fram och tillbaka, visserligen i lugn takt, blev 6,5 km vilket var alldeles för mycket och knät är småirriterat eller om det bara är inbillning. Inget värre i alla fall.

Det var kul också att se mina adepter köra igång. Flera har utvecklats rejält den korta tiden vi har kört och det är riktigt kul. Jag har även försökt berätta för de vilka de andra löparna i Spårvägen är, och när de igår kom fram till Kanalen och fick se Meb Yamana och vårt nytillskott Ebba (Som Uhris hittade i Sicklaloppet) som susade förbi, följt av John Foitzik, Alexander Holmblad och några Turebergare som anslöt blev de ganska storögda och imponerade! Hoppas det fungerar som inspiration, jag själv som aktiv tyckte alltid det var roligt att prata och se de riktigt duktiga köra och det var tanken med detta med.

Simning och styrketräning

Motivationen har tippats lite mer över kanten sen gårdagens besök hos sjukgymnast samt att det är lite av ett andningshål på jobbet just nu. Detta kan dock motsvaras endast av ett inkast under en fotbollsmatch; man hinner endast stå still och andas lite kort innan det drar igång igen, och då kommer även en spelare att vara borta, så det är bara att njuta av den tid man har. Jag undrar hur det är för de som har barn i det här också? Om jag tycker det är svårplanerat, hur gör då alla andra?

Imorse var jag faktiskt och simmade 1 km och vilket kommer ske på fredag igen. Har för övritgt sjuk träningsvärk i benen efter sjukgymnastbesöket igår så det är sannerligen välbehövligt med lite vila för benen idag. Imorgon ska jag prova att springa lite igen.

Sjukgymnastik

Vad jag har förstått finns det lite olika grenar inom medicinen och hälsovårdsvetenskapen. Det finns bland annat den klassiska läkarvården där man bedömer att något är fel/skadat och ska opereras eller fixas bort. Sen finns det naprapatin och kiropraktik där man tror mer på nervbanor och felställningar och att när man rättar till detta kan man få mer ordning på sin kropp. Vilket som är närmast sanningen, det vete tusan, men min spontana känsla är att jag stött på mer folk som är okunniga inom naprapatin och kiropraktiken, där enkla lösningar tycks vara att man ska bli korrigerad. Sen finns det även flera kvacksalvare till läkare, men där känns det hela lite mer vetenskapligt och genomtänkt.

För att jag ska bli bättre i knät behövs självklart bättre kunskap än mina 15 hp idrottsmedicin (eller vad det kan vara) som jag fått via GIH. Därför sprang jag passande nog på min vän Emil Svensson vid Stadion som är utbildad sjukgymnast och frågade honom om råd, och vips så var jag inskriven för en genomgång idag på Capio vid Sophiahemmet, vilket andades professionalitet. Hursomhelst mötte tre (!) sjukgymnaster upp mig; Emil, En student vid namn Oskar och en rutinerad leg. sjukgymnast som övervakade det hela och det blev 40 minuters tester och genomgång där man till slut kom på att det onda berodde på en överbelastning (såklart) men att det visade ganska tydligt att jag när jag landar i mitt steg på höger fot skjuter ut rumpan och därmed inte aktiverar denna utan låter insida lår ta smällen, varpå det blivit lite för mycket. Efter det fick jag ett program med styrkeövnignar för benen, massa ström i låret och rulla foamroller i oändligheten och nu ska det bli bättre. Ny koll på tisdag nästa vecka. Och löpningen får endast bestå av två pass a 3 km för att känna lite på steget. 

Så nu är jag fan på väg tillbaka igen.

Lidingöloppet - 2:15 av fästmön

Helgens stora begivenhet var Lidingöloppet, som jag var riktigt taggad att springa i sommar och som jag och Coach Kent tog beslut om att jag skulle springa. Nu vart det inte av, men däremot var flickvännen riktigt taggad och laddad och ställde upp, och blev därmed den förste i vår lillfamilj att faktiskt ha sprungit. Vi brukar försöka springa en del på Lidingö, vi bor ju bara över bron och normalt sett brukar de flesta av Stockholms långlöpare springa där (om man bortser alla motionärer som hellre springer för Team Stockholm Marathon, Running Sweden och allt vad de heter...) och vi har haft fantastiska långpass runt Lidingö. Därför är väl inte miljön tokny för någon av oss. Sen sprang vi faktiskt hela banan för inte så länge sedan, så uppladdningen för Fästmön var riktigt bra förutom ett knä som krånglade.

Hursomhelst dök vi upp i lagom tid på ön, mötte också upp de andra spårvägarna Jens och Robin och fick flaskor att langa till de vid 10 km och 20 km där jag skulle stå. Vid 10 km fick jag även sällskap av två lidingöbor som bodde vid vattnet, som jag också fick hjälp av att gena över deras trädgård för att komma vidare då det fylldes på rätt snabbt med folk och det itne riktigt var läge att springa mot strömmen löpare för att komma därifrån. Vid 20 km stod jag nästa gång, och samtliga var pigga, inte minst fästmön, som matade på riktigt bra sista milen och kom imål relativt oberörd men med en ond fot på 2.15 och en 22a plats bland damerna. För att komma in på samma plats bland herrarna var man tvungen att ha tiden 1.49 vilket är rejält bra. Ritkigt kul på alla dess fronter! Att det sedan var mindre kul att stå på sidan och titta tar vi en annan gång...

Nya tag mot nästa säsong!

Nu ska jag faktiskt göra ett riktigt inlägg för en gångs skull och vara lite seriös, vilket jag hittills bara kommit med bortförklaringar på då jag har valt att jag göra annat. Nu har jag dock tid att skriva bra inlägg för en gångs skull.

Jobbandet börjar äntligen sätta sig fint och det nya jobb jag fått har jag märkt att jag inte riktigt beskrivit. Och bakgrunden är följande: i somras funderade jag lite extra och kom faktiskt på att jag tog min examen för 1 ½ år sedan och efter det faktiskt inte ens tagit ut mitt examensbevis eller gjort några större ansatser till att få ett riktigt idrottslärarjobb. Visserligen jobbade jag ju ett tag på GIH just som lärare i friluftsliv och orientering, och det var faktiskt rätt ballt, men mer än det var det ju inte. Och efter det fick jag jobb på studentkåren och sedan har jag varit där, medan flertalet kompisar jobbat på. Tanken var väl, att eftersom löpningen gick så väldans bra ett tag, anpassa livet efter denna lite grann för att se efter, och det har varit sjukt kul och intressant. Men nu var det nästan lite övertidskänsla med att jobba på som jag gjorde. Därför gjorde jag en liten plan att jag skulle ta ut mitt examensbevis snarast möjligt och kanske börja ge mig ut så smått i att söka jobb. Men jag hann knappt begära in alla betyg innan jag blev uppringd av Pia, en gammal kollega som jag jobbat med på Lidingö, som behövde hjälp på det gymnasium hon jobbade på nu med ett antal sjukskrivna lärare samt att hon själv var gravid och skulle försvinna ett tag snart. Sagt och gjort, tänkte efter under 24 timmar innan jag kom på att det var ju detta jag ville göra, så jag tog tjänstledigt och åkte dit och skrev på. Så från 1 september har jag då jobbat som 100 % idrottslärare på gymnasiet. Riktigt kul!

Hittills rullar det på fint, även om vi har en del utmaningar i att förnya undervisningen, lära känna varandra på idrottsenheten (då vi är tre nya lärare tillsammans då två gymnasieskolor slagits ihop) samt täcka upp för varandra då två ska sjukskrivas på grund av dålig höft och ett dåligt knä. Visserligen jättekul att bygga upp något från grunden, men riktigt slitsamt att börja med något nytt och vara inne i det 24/7.

Det är kanske tur just att jag inte kunnat springa och därför tagit tidig säsongsvila nu med tanke på allt nytt. Jag hade nog varit riktigt slutkörd annars. Nu har jag haft två veckors löpvila, provat att springa en gång men fått en reaktion och tänker därför ligga lågt med löpningen fortfarande. I veckan ska jag dock komma igång alternativt igen, samt ge mig ut på kortare sprintpass för att bevara lite sprintmuskler. Och något jag börjat med denna vecka har varit cirkelträning, har kört riktigt tuff styrka som jag märkt varit eftersatt för kroppen, då jag fått ruggig träningsvärk. Men det har absolut varit bra för kroppen.

Nu är planen i alla fall följande: Kom igång ordentligt styrkemässigt, rehaba knäet och benen så jag är fräsch i benen och kunna bygga upp kroppen igen inför nästa säsong. Och vara riktigt bra grundtränad! Helt enkelt tränad för att kunna träna. Veckodosen kommer därför nu första veckan vara följande, inget riktigt löparprogram kanske, men en uppbyggnadfas för mig:

Fyra alternativpass

Två sprintpass

Något simpass

Sex cirkelträningssessioner med bålträning varje gång

Nu jävlar är det dags att börja inför nästa säsong! Följande faktorer kommer därför göra att jag kommer att ha en enastående säsong 2014 med start imorgon!

-          Jag har den teoretiska kunskapen och den egna känslan kring hur jag ska optimera träningen och dessutom rejäl erfarenhet nu från bra löpträning.

-          Jag har enastående hjälp från Spårvägen.

-          Jag har support från familjen.

-          Jag har fantastiska förutsättningar med träning omkring mig med gym, klubblokal, träningskompisar och annat nära.

Så nu tar jag fart mot nästa säsong. 

Träningen går nedåt

Om man genom ett diagram ska beskriva min träning i år var löpningen nere på noll de fyra första månaderna i år då jag stod på crosstrainern och harvade. Sedan blev det mer och mer löpning och i sommaren var det riktigt bra, för att peaka i början av augusti med min 14,5-mila vecka innan midnattsloppet. Sedan har det varit brant nedåt och just nu är det noll igen. Och jag ska inte tjata, men just nu är det riktigt svårt att planera in alternativa pass som ska klaffa med övriga livet och den enda träningen som jag egentligen får gjord är ett styrkepass om dagen bestående av cirkelträning, som visserligen varit eftersatt och som ger kanoneffekt, men det är ju inte riktigt därför jag tränar. När jag läser andra bloggar, där folk lassar in mil efter mil, blir jag riktigt nere. Jag vill också! Men just nu är också motivationen dålig för att sitta på cykeln och harva. Det blir jag ju inte heller bättre av! När jag träffade Tobbe igår sa han samma sak, livsglädjen till träningen har försvunnit när man inte kan springa smärtfri eller springa överhuvudtaget. Helt värdelöst... Men snart kommer motivationen är jag övertygad om.

Lever och mår fint...

... men är ganska översköljd med jobb vilket gör att det blir svårt att uppdatera, även om jag har massor att berätta gällande allt!! Därför får ni lite snabba uppdateringar:

- Knät mår riktigt dåligt och jag är långt ifrån en comeback.
- Jobbet rullar på fint, även om det är otroligt mycket just nu.
- Hösten är på väg vilket alltid brukar vara fint löpmässigt med storslagen natur vilket gör det extra surt.
- Fästmöns form inför lidingöloppet är i antågande och riktigt fin.

So long for now...

Ingen halvmara

Förutom att jag varit begraven i jobb med allt det innebär såsom nya rutiner, nytt tänkt, nya arbetskamrater och ny anpassning till vardagen har jag tränat på ändå ganska bra för att kunna köra vidare. Det sista testet som jag skrev att jag skulle göra i lördags började lovande, men under passet kom smärtan som ett brev på posten och jag är dessvärre klok nog och inser att det inte är någon mening att köra på med smärta. Därför blir det ingen halvmara eller Lidingölopp vilket är ritkigt surt, speciellt eftersom träningen känts riktigt bra, långpassen har matats på fint liksom farten och jag har haft en fin uppbyggnad hela säsongen. Bara hittills i år har alternativpassen varit lika många som löppassen mätt i månader och då är det något fel. Efter samråd med Kent beslutade vi därmed att jag tar en tidig säsongsvila nu (vilket iofs passar bra med jobb och allt) men att jag ska börja så smått med att komma igång nästa vecka.

Att jag är besviken, är bara förnamnet....

Nytt jobb ger lite löpning

Att vara på ett nytt jobb är krävande på flera plan. Förutom att du börjar från noll överallt, ska planera, ska få in nya rutiner, lära dig namn, olika begrepp och förplanera planering (Jag vet, låter konstigt) ska du visa dig framåt hela tiden, vara närvarande och visa upp dig. Jag har med andra ord varit helt slut varje kväll jag kommit hem, då jag förutom detta ska hinna med att träna min nya träningsgrupp i Spårvägen, vara på ett ungdomsledarmöte, träna själv och hinna med övriga saker i livspusslet (bara en sån sak som att laga mat). När dessutom propp är i Oskarshamn och jag är själv gör det hela både tråkigare och svårare.

Förutom att detta gör att tid tas för att kunna träna går inte löpningen bra och både Halvmaran och Lidingöloppet är i fara efter att knäet vägrar bli bättre efter Midnattsloppet och den höjda träningsdosen. Jag får med andra ord betala rejält för att ha kört för hårt. Det är en ritkig öm punkt på insidan av knät, på patella, som gör ont ju mer jag håller på och som gör ont när jag masserar och trycker.  Att sedan inte kunna använda lättheten med löpning, att kunna ge sig ut när man vill, måste jag nu anpassa mig efter vad olika gym och simhallar har öppet och schemat sabbas totalt. Om man ska vara realistisk så kan jag konstatera följande: Det ser inte lovande ut. Å andra sidan är nytt jobb något som inte sker varje vecka så vi får se hur det utvecklar sig, liksom knät. ´

I helgen ska ett löptest göras, och jag ska försöka vara så klok så att jag avbryter all träning och satsning om det inte känns bra. Det gäller med andra ord att hålla både tummar och tår för att det ska bli bättre.

Knappt över vattenytan...



Denna vecka har gått rysligt fort och det har varit jobb mellan 08.00-20.00 från måndag till idag. Knappt näsan över vattenytan, så jag är duktig trött nu. Dessutom avsluta allt på jobbet, åka till andra jobbet, vara med på möten, hinna springa, lära upp min efterträdare.... Ja, det har inte riktigt fungerat. Men sådana veckor får man ta.

 
Har haft ett fantastiskt år här som gått extremt fort och varit skadat kul!! Dessutom hade mycket grundarbete gjorts och det var dags att skörda frukterna av det hårda arbetet i år, så jobberbjudandet jag fick kom aningen tidigt. Men ibland sker snabba ryck och det är bara att acceptera. Faktum är att jag var riktigt motiverad att fortsätta, hade planerat inför, under och jobbat på och de var som en blixt från klar himmel som det ändrades.

Dagarna har varit sköna, med ofta tidiga morgnar med morgonfika med Niklas eller Snuffe, administrationsjobb, möten, nätverkande, torsdags-pannkaks-lunch-buffe på idrottens hus, lunchlöpning, simning, styrketräning, möten med massor av människor! Kommer saknas enormt!

Mitt kontorsbord som det ser ut i städat tillstånd. Bakom skärmen sitter en serieteckning jag fått av finska Noora, fotbollstränarstudent. På bilden två stycken Look-a-likes, en på craig mottram och mig och en på jimmy neutron och mig. Bredvid sitter ett blogginlägg från Jossan efter Stockolm marathon 2012, som jag använder som humörhöjare när det är mycket jobb, med symboliken "Det kan alltid bli värre...". Min kaffemugg är tyvärr inte med, inte heller min blåa favoritpenna och min kalender, två basvaror när man jobbar. Däremot ligger två hemliga kärleksbrev, två hjärtan, vid tangentbordet där det ena är målat i guld utan avsändare och mottagare medan det andra är målat i blyerts utan avsändare men med texten: till JPK. En sak som jag inte får visa är den kalender jag fick som sitter på väggen som tränarprogrammets tjejer i årskurs två gjorde, som var ganska avklädd. Flera av de är landslagstjejer inom sina idrotter, och därmed ganska kända, och att publicera bilder på de här vore lite dumt. Men jag kan locka med att det bland annat är en tjej som vunnit World games i kampsport, en golfstjärna, en tjej som skrev teckningen ovan samt en ridtjej.

Bloggtorka och nära vuxenliv?

Det har varit bloggtorka en vecka nu, vilket har skett av förklarliga skäl, vilket kommer förklaras nedan. Att det beror på skrivkramp kan jag direkt förneka, då jag nog haft saker att skriva om varje dag, men det har snarare inte funnits tid eller så har skallen varit så punschig att sammanhanget inte hade synts.

I alla fall, löpningen är lite eftersatt pga höger knä som inte riktigt vill ge med sig och som jag fördmoligen kört för hårt med och som inte riktigt vill läka. Brännande ont när jag springer och ont dagen efter. Har alternativkört en hel del med bara två löppass förra veckan, varav det ena var löpning av hela Lidingöloppetbanan som inte var så värst hård som jag förväntade mig. Kan bero på att de vägar vi har på landstället är mycket värre, men att göra detta i högre fart är minsann en utmaning. Men jag börjar bli orolig, nu får det verkligen ta och bli bra om jag ska få in sista viktiga nyckelpassen inför halvmaran och Lidingö.

Det stora som gjort att bloggen har fått lida är att jag blivit erbjuden ett jobb som jag tackat ja till! Det är, föga förvånande, en idrottslärartjänst som kändes för bra för att säga nej till varpå det har varit fullt ös med att begära tjänstledigt, börja avsluta det man håller på med, ta emot studenter som började igår, träna... you name it. Men däremot, som rubriken beskriver, kanske vuxenlivet (ett högst ironisk begrepp) ändå är nära och ett namnbyte på bloggen borde inträda. Hur som får vi se.

More info to come. Stay Tuned.

Knäproblem

Upp som en sol ner som en pannkaka kan man säga. Efter helgens lopp, som kändes sjukt lätt och där jag var ganska oberörd i söndags, renderade i känningar i höger knä, något som jag även kände förra veckan. Men nu är det där, stickande och brännanda känsla som tydligen är början till hopparknä. Alternativt i två dagar med excentriska övningar för knäet är medicinen, fungerar det inte att springa idag, vilket jag inte tror, blir det tillbaka till ruta ett och börja tänka efter vad jag ska göra.

Precis när formen kändes bra och när allt var på gång.

Race report Midnattsloppet

Då var det femte midnattsloppet avklarat för min del, och stämningen var minst lika god som de förra gångerna, även om jag ibland sneglar tillbaka på de andra gångerna och undrar om det var roligare förr. Förmodligen inte, men det är en speciell känsla att vara i en startgrupp långt ner, hänga med motionärerna, inte riktigt veta vad som komma skall och ha ett lopp som stort mål. Nu är jag ju så bortskämd med omklädningsrum som vi får använda med vakter utanför, uppvärmning innan kan ske utan någon direkt tid att vara i startfållan, och alla människor man känner där framme som man träffar och som ger en inspiration. Det är roligt!

Jag hade i alla fall bestämt möte med danske Jens vid zinken och vi hookade upp och hämtade våra nummerlappar och stod och pratade med de andra spårvägendeltagarna som dök upp en efter en: Elina Johansson, Walldén som åskådare, Marcus Gustafsson och självklart Bamse samt junisarna Valdemar och min partner Emma från parloppet. När Larsa södergård dök upp var vår samlig komplett (även om han envisas att köra för vallentuna) så gick vi till omklädningsrummet, bytte om och gick ut för att värma, vilket 30-åringen Jens och den snart fyllda 30-åriga Lars drog på rejält. Tidigare i veckan har jag haft lite känning i knäet, och det kändes på uppvärmingen med, men jag oroades inte utan körde på.

Upp och byta skor och sätta på sig tävlingslinne, och ut och stegra lite, där jag träffade Lorenzo och Södergård den yngre som tipsade mig om att öppna lugnt och hänga på damtäten. Eftersom min mängdträning fortfarande kändes i benen undrade jag om det fortfarande var möjligt, men jag tänkte väl att det kunde gå, vis av vetskapen att förra årets start gick hiskeligt fort och jag tappade både rytm och känsla.

När starten gick placerade jag mig bredvid Frida Lundén från Studenterna, som brukar mata i ett lagom jämnt tempo länge. Och alla andra fullkomligt flög förbi och fram!! T o m Elina och Cissi från spårvägen försvann så långt att jag ett tag inte såg de. Men jag pråmade på, första kilometern på 3.33 och andra på 3.29. och det gick som en dans! Vid km tre (3.20 gick den på) gick det så lekande lätt att jag undrade om jag gått ut för lugnt, men jag tänkte att det är lika bra att köra lite till i samma tempo. Vid fyra kilometer, när Sofiabacken kommer, var jag så pigg att jag lämnade min grupp och började lubba uppför, och tog man efter man och när jag var på toppen (Efter att kompisen Niklas hejat) var jag lika pigg fortfarande och sträckte ut. Sedan var det bara att löpa på, och jag fick mer och mer självförtroende när jag började ta folk, även om det gick lite väl fort. Vid sju km går dock skosnöret upp, och jag får en lös hängande högerdoja som gör mig lite fundersam. Men kan Usain Bolt slå världsrekord kan väl jag springa 3 kilometer till.

Vid 8 kilometer märker jag att min fartökning har kostat på lite, och härifrån stiger det rejält upp till Mosebacke så jag slår av på takten för att vänta in damtäten, men när vi svänger nedåt igen är de inte ikapp ännu och eftersom det är nerför intill mål var det bara att sträcka ut. Eftersom vi var fem man på rad in på hornsgatan tog jag det lite lugnare, när det var 30 meter kvar verkade många tro att jag var avhängd men med 30 meter kvar sträckte jag ut allt och vann spurtduellen i min grupp, där vi var tre på samma tid! 35.54, väldigt oberörd i mål blev resultatet, och det var riktigt roligt! Ont i knäet idag, tror på början till Hopparknä, vilket gör att jag tar det lite lugnare idag.

Och eftersom Jossan sprang ett lopp igår också som kändes bra, så bådar det gott för oss båda inför halvmaran.

Tack alla ni som hejade! Ni är guld värda!

1 dag kvar - inte snabbt inte...

Näe, ont i låren, trött, seg, andfådd när jag går i trappor och mesig bådar inte gått för en mil på södermalms gator. Det kommer nog bli det hårdaste loppet någonsin för egen del, men desto mer tid finns det att känna på stämningen och uppleva. Regn säger väderleksrapporten om imorgon verkar det som, men det gör inget. 

Otroligt mycket jobb som blev gjort idag, riktigt kul. Att jag sedan har ett gäng andra projekt igång är ännu roligare vilket jag ska rapportera mer om en annan gång!

2 dagar kvar - Beräkning av tid på Midnattsloppet

2006 tid: 49.56
2007 tid 45.30
2008 tid 40.11
2012 tid 36.08
2013:   ?    

Ett femte midnattslopp ska enligt hemsidan ge ett diplom där det står att man genomfört fem midnattslopp. Kul, om jag nu tar mig runt, att visa upp för barnbarnen. Men det här med tiden blir spännande ur flera matematiska och fysiologiska perspektiv.

Förbättringarna som jag gjorde mellan 2006-2008 är inte speciellt bra för en riktig löpare, men för en motionär kan de tiderna vara lite roliga. Ser vi till snittet på förbättringarna, om vi bortser från vilka år jag sprungit och bara ser till loppen, är snittförbättringen 4 minuter och 35 sekunder. Om jag ska försöka förbättra mig så mycket i år igen, blir tiden 32.33 vilket enligt förra året skulle bli placering nio bland herrarna. Näe, det går inte, om jag inte gör ett dumdristigt ryck och hänger på Haben i början och genar lite grann, då jag kan söder utan och innan.

Förutom det, är jag just nu uppe i 13,7 mil de senaste sex dagarna och då har jag ett pass kvar i kväll och ett pass kvar imorgon. Det bådar heller inte gott...

Hursomhelst får man sätta det i lite perspektiv, det är inte nu utan på halvmaran och lidingöloppet som det ska gå undan, och får jag bra tider då tar jag gärna en kass tid nu.

3 dagar kvar - längre och längre ner i källaren...

Nu börjar det blir tyngre och tyngre samtidigt som det ändå går på något sätt lättare att springa. Tungheten består av lite ont i musklerna, lite öm, lite stel, men när jag väl är igång är det som om det bara trummar på mer och mer. Dock går det inte speciellt fort, men det är ju inte första tanken med det hela. För att ändå ta det lite lugnare idag nöjde jag mig med 15 kilometer och hängde på Jens som var sugen på ett simpass på Erikdalsbadet, så det blev 1600 meter lätt plaskande med honom plus lite bubbelpool. 

På kvällen var det Kusin och släktträff då ena kusin fått permanent visum till USA och ska flytta dit i dagarna, vilket borde locka för en resa dit inom en snar framtid.

4 dagar kvar - fortsätter distansa

Det här med massa mängd är rätt kul! Visserligen lite annorlunda trötthet, mina lår är mer nednötta än sprängda av fart, men i övrigt är jag lite piggare. Men sen är det som med specificiteten, att träna på att springa länge och långsamt gör just att du blir bra på att springa länge och långsamt, så nog måste det in lite farthöjningar, trösklar och intervaller om det här i slutändan ska ge något.

16 km imorse vilket var fint, avrundat med en kilometer simning. Ikväll väntar mer löpning med spåret, på förmodligen en lite högre hastighet vilket kommer göra det smärtsamt.

5 dagar kvar - Härdande helg

Efter loppet förra veckan var jag inte Tarzan i benen dagen efter, men jag orkade ändå med en 10 km runda som inte gick vidare fort, men det behövde det inte göra heller. Jag tror mycket på att de kvalitativa passen ska vara just kvalitativa och hårda medan de andra passen ska vara rena njutningar  fartmässigt med låg fart om det känns tungt, ännu lägre fart om det känns bra och de gånger de känns riktigt bra (vilket är få gånger) brukar jag bli så fundersam på om jag ska köra på eller inte så det blir lite snabbare än brukligt tyvärr. Nä, allvarligt talat så brukar jag ta det lugnt på distanspassen då jag tror att jag blir för sliten för att kunna absorbera de hårda passen, men gillar man att köra hårt jämt så kan man göra det.

Förra torsdagen så vart det i alla fall 5 x 5 minuters tröskel, i så pass mycket regn att det inte gick att bli blötare och även där var jag sliten i benen. Men eftersom det nu är dags för att börja ta lite på längre distanser skissade jag och Kent upp lite planer för hur det ska se ut kommande veckor, och vi båda var ense om att mängden behövde ökas, kanske t o m så pass mycket så vi kan avvakta med hård kvalitet i en vecka. Därför började jag redan i lördags att öka mängden, för att fortsätta med det idag och även fram till fredag då jag tar det lugnare inför helgen. I lördags vart det 25 km, igår 24 km, och idag 29 km och även fast jag är lite mör i benen absorberar jag det bra tycker jag. Imorgon siktar jag i alla fall på 21 km, kanske uppåt 27 km om det känns bra.

Jag fick i alla fall mersmak efter loppet, men jag tror tyvärr inte det blir något mer 5 000 i år. Däremot verkar det fullspäckat med tävlingar framöver, vilket blir spännande. Midnattsloppet står närmst på tur, och såsom träningen är upplagd nu så tror jag inte det går att kräva rekordtider. Däremot hoppas jag absolut kunna slå förra årets tid, men vi får se längre fram i veckan hur benen känns.

I helgen var den stora njutningen annars att göra sista sommarhelgen och den avnjöts på landstället med fästmö där vi njöt, åt fina middagar, sprang, badade och bara levde. Denna sommar har verkligen bjudit på flera tillfällen att lagra i minnet inför vintern som man kan plocka fram och njuta av och det är bara att hoppas och önska att vintern om ett par månader inte blir lika brutal som förra årets. Samt att Jesper Nelsén blir frisk så vi kan springa tillsammans igen.

Race report - tufft men kul

Rubriken i detta fall kunde inte vara mer träffande. Det här var riktigt kul, även om jag är lite missnöjd med tiden som blev, då jag inte alls var förberedd på hur kort 5 000 är och att man måste slita rejält hårt för att ta sekunder hela tiden. Men en debut är alltid en debut. Tanken var innan loppet, med instruktioner från Kent, att köra 76-varv och försöka hålla ut så länge som möjligt, samt att inte dra en meter. Kanske det var lite för vågat, för varven var extremt ojämna med 76-80-78-80 på de fyra första. Kanske borde jag gått ut och dragit för att få till ett bättre lopp? Det vet jag inte, men jag låg kvar i min klunga som tvåa eller trea hela vägen, lät Frida Lundén från Studenterna gå ifatt men drog ifrån med 300 kvar. Slagen snöpligt i spurten. Men vafan, saknar ju helt snabbheten och grunden som man lägger i januari-april, så det kanske inte var så konstigt. Men det positiva är att det går framåt steg för steg, och att jag nu dagen efter inte är lika sliten som jag brukligt.

Sen vill jag också passa på att tacka alla längs banan som var kvar och såg på. Var sjukt kul att höra er från alla håll och kanter!! Spättan, Niklas, Julio, Morsan och farsan, Södergårds... Tack!

Men nu är det här och gjort och nu är det dags att fokusera om. Mot Halvmaran och mot längre lopp och pass. Nu ska det hända grejer!

0 dagar kvar - laddning med gammal bekant

Jag har ju tidigare skrivit att jag pluggat en del utomlands via GIH, då jag ett år läste en fristående kurs i Friluftsliv runt i Norden och ett annat år var i Nya Zeeland. Under Friluftsåret var vi ett gäng som kom otroligt nära varandra och man var som en familj, men eftersom vi kom från hela Sverige så har vi inte haft samma kontakt längre, om än alls. Gissa om jag därför blev förvånad när Mia, ena bästa kompisen under tiden, ringde och tydligen var i stan och ville ses! Sagt och gjort, en fika med hennes familj på stan blev det och en promenad.

Mia och jag umgicks en hel del, och det roliga med det hela var att hon var äldst av alla (40 år) medan jag var yngst (20 år) men ändå kom varandra nära med samma barnsliga humor och åsikter. De roliga tillfällena var många och vi skrattar ofta. Har ett fantastiskt foto hemma av mig, henne och två andra bästa kompisar som konstigt nog var gamla löpare, Niklas (som är gammal 800-meterslöpare från gissa vilken klubb - Jorå, Spårvägen!) och Björn (som var Ungdom-OSfemma på 400 meter häck). Det fotot kan jag sitta och titta på och minnas ibland.

En fjälltopp i Norge! Niklas, Björn, Mia och Jag!

I övrigt laddar jag på inför kvällens lopp genom att göra så lite som möjligt men ändå vara underhållen. Och för att stärka mina aktier fick jag även resultatet från Norra Vi-flåset, där jag med stort självförtroende kan se att jag bara blev slagen av en enda löpare totalt. Jaa, totalt. I båda klasserna, 4,5 och 6,5 km. Så antingen är jag bra eller så är svensk löpning på väg utför.

Får bli att ta revansch nästa år...

1 dag kvar - vila och laddning

5 000 - metersångesten har lagt sig lite, då jag pratade Med Lorenzo i lördags och blev indelad i B-Heatet. Skönt, då slippermanrisken att gå in i väggen direkt i alla fall. Nu kan man mata varv efter varv i jämn fart med de bästa kvinnliga löparna samt vara lite mer säker på att springa bra. Därför tog jag det lugnt imorse för att vara helt utvilad, sov till 07.00, ska jobba och springa 6 km i eftermiddag. Imorgon väntar också en lugn dag för att kunna kräma ut allt på kvällen.

2 dagar kvar - Stockholm Ultramarathon

Efter gårdagens sista nyckelpass inför tisdagen vart det häng med spårvägenfolk hemma hos Walldén i Sjöstaden. Fint käk och massalöparsnack gjordes att sommarens varmaste dag avrundades riktigt fint. Det var ju länge sen jag var ute i svängen, kan knappt komma ihåg sist jag kom hem tidig morgon efter krogbesök, och när vi satt oss på tuben hem efter midnatt var det roligt att se alla folk som var ute. Det är ju mer folk klockan 01.00 än klockan 15.00 på dagen!

Idag var funktionärande på schemat då Stockholm Ultra avgjordes på Djurgården och som funktionär stod jag och dirigerade funktionärer till höger och vänster samt vaktade omklädningsrum. Rätt läckert att se vinnaren Steven Way som matade mil efter mil i fyra-fart. På kvällen var jag sedan tyvärr närvarande när Hammarby fick stryk på Tele2 arena mot Ljungskile. Asså det här med konstgräs!?! Nödvändigt ont får jag höra från många, men det ÄR ett faktum att det är olika spelsätt på konstgräs och vanligt gräs, i Europa kör lagen ALDRIG på konstgräs och då är frågan varför vi ska ha det. Har aldrig tyckt om det och tror att vi om 40 år kommer fråga oss varför vi valde detta som underlag på många planer.

3 dagar kvar - 400ingar som formcheck

Jag har börjat intala mig nu att de 12,5 varven som ska springas på tisdag kommer bli riktigt hårda, även om jag pratade idag med Studenternas Lorenzo som lovade mig en plats i det mer vänliga B-heatet. Men det kommer bli slitigt, varför Coach Kent ville checka av formen med 400-ingar på Stadion idag.

Och det gick över förväntan! Kunde sätta av rejält efter att ha blivit avhängd på uppvärmningen, och löpte in dessa sju stycken på 71, 69, 68, 71, 71, 68, 69 där jag medvetet valde att ta ner intervall fyra och fem till två 71:or för att inte ta ut mig för mycket. Kul och tufft i värmen på stadion.

4 dagar kvar - hårdkörning och hemmajobb

Dagens arbetsplats, vilket som bilden antyder inte är fel alls!

En fördel med mitt jobb som jag tycker är fantastisk är den frihet jag nu har att lägga upp det som jag vill. Bara att kunna sitta som bilden visar är få förunnat och något som jag verkligen försöker njuta av.

Gårdagen bjöd på hård träning såhär inför tisdagens lopp och jag körde en relativt lätt milrunda på förmiddagen innan kvällens hårda pass tog vid vilket var satt till 5 x 6 minuters tröskel. Jag gled igenom samtliga utan att förta mig på något vis och med riktigt bra pulsvärden. Lite känningar i hamstrings idag men det känns kontrollerat. Farten låg någonstans mellan 3.37-3.42 per kilometer vilket bådar gott inför fortsättningen. Det enda som jag behöver öka är egentligen volymen i träningen för att få till lite mer mil, men att börja med det nu, 4 dagar kvar, är nog mindre taktiskt utan får ske nästa vecka. Framförallt långpassen måste börja komma igång rejält med några 30 kilometerspass, gärna över 30 kilometer också.

Tillbaka på jobb och träning

Jag ska inte klaga, men efter att ha varit på landstället i helgen och kommer hem till storstan så går det inte långt tid innan man längtar tillbaka till att ta morgondopp, lägga sig vid sin brygga, läsa eller bara göra ingenting. Nu börjar jag förstå lyxen att bo riktigt fint nära vatten och med egen brygga, något som jag inte förstod när jag var yngre. Det är ju fantastiskt! Skillnaden är enorm när man kommer hem till sin etta i Stockholm... Å andra sidan beror allting på vad man jämför med, bostadsbristen i Stockholm gör ju att det blir ganska lätt att vara glad över att ha en lägenhet, speciellt där jag bor.

Om en vecka vankas det andra banloppet i karriären då jag ska avverka 5 000 meter på stadion i tävlingen Sommarspelen som arrangeras av FK Studenterna. Lite ångest har jag minsann, speciellt efter förra årets 10 000 meterslopp som var riktigt tungt och hemskt. Snabbhet vet jag redan att jag saknar efter att ha missat viktig grundträning och snabba intervaller, så det blir svårt att ta igen. Dock känns formen mer OK än vad den gjorde för ett år sedan, och jag tror sannolikheten är större att jag får bra häng i detta lopp. Dock har jag kört extremt lite bana i år, vilket jag passade på att köra igår själv, vilket var tungt men okej i åskvärmen. Passet var en 2000-ing, vila 120 sek, 1000 meter, vila 1 minut, 1000 meter, vila 1 minut, 400meter, vila 45 sek och så en sista 400ing till. Snittet var fint på 2000ingen som gick överraskande lätt, dock fick jag inte upp någon rejäl fart på 1000-ingarna som jag hade hoppats på så där gick jag lite på bet. 400-ingarna hade säkert också gått snabbare om jag haft en rygg, men jag är ändå rätt nöjd. Ibland är det också nyttigt att köra själv, det gör att det känns lättare när man är fler sen.

Var även igår kväll i ösregnet och så friidrottskväll på stadion och fick också hoppa in som målkontrollant då det saknades lite funkisar. I ösregnet och blåsten försvann dock charmen och mitt paraply var inte till mycket hjälp. Svårt att få till bra tider för deltagarna men bra organiserat var det.

En seger är alltid en seger!

Efter kvartsmarathons misslyckande körde jag på bra! Två pass dagen efter samt lite simmande. Pass två avslutades med några 100ingar på stadion, samidigt som Spårvägens sprinters körde på. Mina 100ingar jämfört med deras gick rätt lågsamt.

Efter torsdagen satte jag mig i bilen till landet, gick en skogspromenad på 13 km samt laddade inför ett av många lopp i Ydre kommun som jag inte sprungit förut; ni bloggläsare vet ju att jag har en viss förkärlek för lopp på landstället och i Ydre, jätten bule är ju en klassiker och Kisa stadslopp sprangs ju, men idag tog det stora loppet Norra Vi Flåset vid vilket är ett 6,5 km hårt lopp, och utan att dra för stora växlar så lyckades jag vinna det fantastiskt väl organserade loppet och vann en kylväska med varor fråb coop, lite kaffe, senap, kex och lite allt möjligt, plus en schysst keps! Att sedan alla idrottare var och körde triathlon i örserum är en annan sak; en seger är alltid en seger!

Hursomhelst rekommenderas loppet starkt! Riktigt roligt, litet, välorganiserat och vackert beläget!