Efter dagar, eller snarare veckor, med tråkig känsla i kroppen och efter två vilodagar denna vecka visste jag inte var jag hade mig själv. Efter ett dubbelpass i torsdags som egentligen inte sa något vettigt alls sprang jag igår morse en riktigt fantastiskt fin runda på Djurgården när solen gick upp och efter den kändes det konstigt nog rätt piggt i kroppen. Som om det mesta av tröttheten vandrat vidare till någon annan.
Imorse tog jag det lugnt med en kanna kaffe och tidning på sängen innan jag gav mig iväg till klubbis för 1000-ingar. Och med det sällskap som var verkade det alltför tufft. Men på nåt perverst sätt kändes det ändå rätt bra och efter en första på 3.13 ramlade de övriga in därikring med bästanotering på 3.10 och långsammast i motvind på 3.19. Och det kändes bra.
Jag vet att jag haft lite demoner på sistone som har gjort mig lite rädd för tuff fart och framför allt att vägga i för hård fart såsom jag gjort i tidigare lopp och fått fruktansvärda resor hem. Nu var det på något sätt som om dessa jagades bort lite grann men det krävs nog ändå en del lopp för att de ska försvinna under en längre period.
För att också känna mig pigg till morgondagens långpass valde jag även att ta det lugnt och ta löpfritt i eftermiddag och ersätta det med en långpromenad. Vi får se imorgon över den effekten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar