Vad ska man göra 2013?

Om två dagar är det ett nytt år och en del har redan reflekterat färdigt över vad som har skett under året medan andra väntar med det. Vissa har t o m kommit så långt att de börjar skriva vad de ska göra under 2013 och lopp de ska springa eller andra mål, typ att de ska byta jobb, spara pengar, börja plugga eller börja springa. Nytt år innebär för många att börja om med något, och ett nytt år är ju en perfekt kick för att kunna göra det. Dessutom ger det mening i vardagen.

Jag tycker tiden har gått så fort att jag inte riktigt har hunnit fundera på vad jag vill göra. Jag lite grann känslan att "Va, är det redan 2013!?" i mig och eftersom det är viktigt och intressant att fundera tänker jag avvakta och fundera lite till.

För nästan ett år sen skrev jag om marathon och att jag skulle springa in på en bra placering. Det var kul att ha den målsättningen och de tankarna även om det inte gick.

Dock kommer året att börja rätt bra med löpning, trots att jag fick avbryta gårdagens 15 x 400 meter på Bosön, som visserligen var lite väl hårt satsat. Det blev 7 stycken innan vader och kropp sa ifrån. Men på nyårsdagen börjar det bra, då ska jag nämligen med Spårvägen åka till Fuerteventura för en veckas löpning och en veckas living the dream. Ska bli kul och motiverande! Jag hoppar det kommer bli en flygande start så jag kan komma igång rejält i år.

Dock ska jag bli bättre på att lyssna på kroppen så den inte slits ut igen för att jag ska kunna träna ordentligt. Jag ska helt enkelt sluta springa sönder mig. Sen få vi se när första tävlingen sker och hur långt och allt jag ska springa. Men såsom jag känner nu är jag inte motiverad för att springa fort inomhus och inte heller på dåligt underlag i dåligt väder. Jag vill avvakta med säsonsdebut helt enkelt.

Sen får vi se vad jag ska jobba med, vad jag gör till sommaren och hösten och var jag bor. Jag lämnar helt enkelt allt öppet!

Löpningen år 2012

Den här bloggen skapades egentligen för att reflektera och fundera kring steget från studentlivet till vuxenlivet och vad den passagen innebar, typ vad som sker när studentlivet tar slut och man börjar jobba och ställas inför vuxenproblem som hela tiden skjutits fram, hur livet ska pusslas ihop med vardagligt liv, löpning, familj och andra aktiviteter och hur man försöker utveckla sig själv att nå framåt. Självklart helt ur mitt subjektiva perspektiv och min bakgrund.

Då jag skapade bloggen var de olika pusselbitarna många, det var studier på GIH, fotbollstränare, extrajobb på statoil, extrajobb på ett gym, viss löpträning, en fantastisk flickvän, numera fästmö, och mycket friluftsliv. Men rätt var det var tog löpningen mer och mer plats då jag fick för mig att börja springa lopp, och sedan växte den pusselbiten ju bättre det gick och andra pusselbitar, såsom fotbollstränare, jobbet på gym, friluftslivet till viss del, försvann eller lades tillfälligt åt sidan. Speciellt för ett år sedan då jag började träna mer regelbundet med Spårvägen, som verkligen skedde utan förvarning. Man kan säga att det finns en pre-löpningdel som förmodligen tog slut förra sommaren/hösten och en post-löpningdel som jag befinner mig i nu. Hade någon sagt det till mig tidigare hade jag skrattat högt. Absurt.

Hursomhelst har bloggen börjat mer och mer från att handla om vuxenliv handlat om löpningsliv och hur man får det inpusslat i vardagen. Jag ser inga konstigheter med det, löpningen är förmodligen ett kapitel i mitt liv såsom många andra varit eller fortfarande är och som kanske hela livet kommer handla om eller så kommer det bli något helt annat. Typ att man får barn, och då får ju en del grejer läggas åt sidan. Vad jag däremot tycker är att om man ger sig in i något är det lika bra att göra det fullt ut, och det försöker jag göra nu.

År 2012 var rätt lustigt för det blev verkligen löpningens första hela år från 1 januari till nu och det har varit väldigt lärorikt. Jag antar att det finns vissa som läser denna blogg för löpningens skull och då är det roligt och passande med någon form av beskrivning. Efter att ha surfat runt lite på olika bloggar för att se vad andra skriver tänkte jag blanda lite av allas olika sätt och ge mig på en tävlingsredogörelse samt även försöka mig på lite nomineringar.

18 mars - Två sjöar runt 16,7 km 3e plats, 1.00.54 - årets spurtvinst
Denna var årets första tävling och jag hade ju marathontankar hela våren, vilket jag inte minst sade vid mitt första inlägg. Varför inte börja med något längre lopp då? Borde kanske kört den kortare varianten för mer sparring, men det blev den extralånga varianten. Öppnade för hårt och väggade lite, var kanske lite för glad i att tävla och var rätt missnöjd efteråt. Men en premiär är en premiär och en tredjeplats en tredjeplats. Faktum är att jag inte slog de två första herrarna sen heller, vilket visar att de kanske var bättre. Dock får jag vara nöjd över min spurtvinst mot Studenternas Daniel Nilsson (tror det var han) i sista backen.

25 mars - Premiärmilen 22a plats, tid: 34.40 - årets bästa lopp
Mitt bästa lopp för säsongen skedde såhär tidigt. Fylld av självförtroende, bra träning och motiverad körde jag järnet från start och det höll i det blåsiga vädret på en ganska tung bana. Hade jag sprungit Hässelbyloppet vid samma tidpunkt hade jag definitivt varit nere på låga 34 eller kanske ännu lägre. Dock blev jag snöpligt omspurtad av Patrik Eklund från Studenterna som kom tvåa i Två sjöar runt. Men det gjorde inget.

9 april - Enhörnas Påsksmäll 13e plats tid: 35.31 - årets fel
Såhär i efterhand är det lätt att vara klok. Träffade 4:30-Staffan vilket var jätteroligt och trevligt, men jag hade helt klart kört hårdare på träning än jag pallade och i efterhand var det fel att tävla. Märkte det även innan på träning då jag väggade enormt på ett pass och jag borde då ha lyssnat på kroppens signaler och tagit det lugnare, istället för att efter ett rekordlopp köra 12,4 mil veckan efter. Hursom var banan lömsk och tung men allting bra organiserat.

21 april - Terräng-DM 12 km 13 plats 44.49 - årets hårdaste lopp
Denna tävling var ett fall framåt, även fast jag tappade mit chip och inte blev reggad i resultatet. Sjuklig jobbig bana!! Ville bryta efter tre varv men gnetade på och jag tycker det ändå gick fint. Hade även här min vårantagonist Patrik Eklund framför mig i fyra varv innan han försvann. Tappade tre-fyra placeringar sista varvet och hade träningsvärk i benen i tre-fyra dagar. Nu i efterhand var det ganska roligt dock.

5 maj - Kungsholmen runt 21,1 km 17e / 3e plats 1.17.19 - årets kramp
Till det här loppet var jag i form igen och tyckte det var kul och lätt att löpa. Jag öppnade hårt men kände mig oberörd i benen, och trots en snabb milplacering på runt 35.20 och en femteplats var det med lätta steg jag gav mig ut på andra varvet. Det höll till kilometer 15, då baklåret krampade och det blev sex extremt tunga kilometer hem. Att jag också var ensam ut i det sista varvet gjorde en del med, men jag var helt förstörd i benet efteråt och här borde jag brutit. Dock var jag stark som persade rejält och om jag varit hel undrar jag var jag hade hamnat i resultatlistan. Det var sannerligen inte orken som tröt utan bara benet. Började här småjobba på GIH som lärare och fick därmed tid att köra på bra inför Marathon.

2 juni - Stockholm Marathon DNF - årets brytning
Ja det var inte mycket att göra i vädret som var. Höjdpunkten var väl att jag värmde upp med Uhris som sen tog hem SM-medaljen, att fästmön sprang in på 3.15 samt att jag och Josephine Ambjörnsson bröt loppet tillsammans och hade en sjuk taxiresa tillbaka. Många minnen men loppet inget att hurra för. Passerade ändå 30 km på 1.59 och 33 km på 2.12 innan jag bröt. Tråkigt att det jag satsat på hela våren gick till spillo men var det ett lopp man skulle bryta var det detta.

25 juli - Stockholm kvartsmarathon 12e plats, tid: 39.09 - årets bortförklaring
Var till dagen innan, dålig form, sprang ensam, enormt tung bana... Bortförklaringarna var många, men loppet var inte vidare bra av mig. Dock VAR banan tuff och jag hade varit förkyld. Så det var mer som träning. Dagen efter sprang jag dubbelpass utan problem.

9 augusti - Löparnas kväll Stadion 23e plats, tid: 34.37 - årets bästa banlopp
Skrev några roliga inlägg om loppet innan. Mitt första banlopp och med landslagsmotstånd i form av Åhwall, Uhris, ett gäng Norsksvenskar samt marathonvinnare i Szalkai och Shemweta. Och så jag då som hade noll form. Sprang ändå in på ett bra pers och hängde dessutom med första 6,5 kilometrarna innan jag blev för trött. Trött och arg efteråt vilket Uhris skrattar åt fortfarande, men det blir banlopp även i framtiden hoppas jag!

18 augusti - Midnattsloppet 57e plats, tid: 36.08 - årets konstigaste lopp
Ett riktigt konstigt lopp. Visserligen är banan hård men trodde det verkligen skulle gå snabbare. Två kilometrarna mellan 7-9 gick konstigt långsamma. Jag var förmodligen övertränad eller hade något skit med kroppen, för jag svarade inte alls på träning och det kändes inte bra. Dock bytte jag jobb här och fick mer tid till att göra träningen mer anpassad för vardagslivet och livspusslet bev enkalre.

9 September - Kistaloppet 15e plats, tid: 35.28 - årets bästa placering
Det här är ett lopp som jag i efterhand har värderat upp. Slog flertalet löpare som sen spöade mig i Hässelby och sprang själv hela loppet. Hade jag fått höra det av mig själv då hade jag varit mer ödmjuk inför resten av året, men jag var besviken och trodde mig springa snabbare. Något som jag nu lärt mig att man inte behöver göra.

15 September Stockholm Halvmarathon 78e plats tid: 1.18.59 - årets värsta lopp
Något av mina värsta lopp trots att alla förutsättningar fanns. Ont i benen efter 3 km och borde brutit efter 12 km då ingen energi fanns kvar. Gick på knäna sista 4 km och sista kilometern i nerförsbacke gick på 4 min och 30 sek. Fruktansvärt besviken efteråt.

14 Oktober - Hässelbyloppet 44e plats tid: 34.58 - årets öppning
Efter att ha varit hos en sjukgymnast eftersom mina hamstrings aldrig läkte så undersökte hon min rörlighet och utbrast "Katastrof!". Nu i efterhand håller jag med och försöker åtgärda den en del. Men jag var verkligen sjukligt stel då och det kan vara en förklaring till halvkass känsla i kroppen. För inför Hässelby var känslan bättre, bara det att jag inte fick stå i elitledet utan längre back varvid första fem km gick sjukligt fort för att komma ikapp. Att jag inte hade energi kvar till andra halvan var inget att säga något om, jag orkade inte helt enkelt. Dock tycker ajg det var rätt satsat. En anledning till att orken tröt kan ha varit att jag slarvat med långpassen och därmed tappat en del uthållighet. Men jag var ändå för tredje gången under 35 minuter vilket var roligt!

3e november - Jätten Bule-Löpet 4e plats, tid: 40.01 - årets roligaste lopp
Tillbaka till Österbymo, nedtränad men glad. Hittade löpglädje igen men hade inte en chans mot Kleist & co. Dock underbart roligt lopp och kul att bli igenkänd. Återigen var känslan av föreningsliv i luften, termoskaffet stod varmt i fiket och Bulevallen var belamrad med löpare som värmde upp. Äkta föreningskultur och detta visade vad idrotten egentligen går ut på, nämligen möten med människor. Fick massa extra bloggläsare.

17 novemeber - Tömilen/Snöfemman 13e plats, tid 36.29 - årets mest nedtränade form
Här var jag också nedtränad och det märktes på andra varvet. Tappade mycket placeringar men det kändes ändå OK.

Jämfört med förra året har jag definitivt löpt mer mil, löpt hårdare och med mer kvalitet samt utvecklats. Det ska bli spännande vad nästa år har att erbjuda och vilken plan som följs!

Julefrid med löpning

De senaste rapporterna som jag fått från kungliga huvudstaden är att snön fortsatt falla och att löpningen utomhus fortfarande är svår att bedriva. Det är rent ut sagt skitförhållanden på alla plan. Dock inte här i Småland, där vi igår hade 4-5 plusgrader och även idag har vi haft 1-2 plus. Sen har inte alls lika mycket snöfallit här och plogningen har varit klockren, vilket gjort att det har varit fantastiska löparförutsättningar. Okej, fantastiska var väl att ta i, men jämfört med vad man varit med om i Stockholm är detta fantastiskt.

Tidigare jular har jag och fästmön varit trötta, lite sega, småsjuka eller inte velat springa. Denna Jul slår alla rekord löpmässigt. Jag beskrev tidigare min progression med 10 km dag I, 15 km dag II, blev det 22 km dag III, 8 km dag IV (litelugnt får man ha på julafton) samt 26 km dag V. Idag har det blivit 10,5 km på morgonen och vi ska strax ut på ett pass till som blir lite kortare. Det har varit löparglädje och det är kul men segt att springa. Detta tror jag kan vara en fin uppladdning inför träningslägret sen. Att jag också varit riktigt bortskämd med mat, vila och sömn gör det inte fel heller, det har varit bra förutsättningar helt enkelt.

Angående de planer som  jag beskrev tidigare lutar jag fortfarande åt plan tre, men vi får som sagt se. Något jag lärt mig är att inte spika planer utan snarare lyssna på kroppen och vad den och motivationen tycker.   

Dock tänkte jag också skriva någon form av årskrönika vad mitt löpår bestått av och vad som hänt. Förutom att det är lärorikt att själv reflektera över vad man själv har åstadkommit är det kul att blicka tillbaka. Jag hoppas den hinner komma upp innan årsskiftet!

Stegra sakta och planering inför nästa säsong

Nu har jag i ganska många inlägg beklagat min dåliga form men nu har jag faktiskt tagit tag i det. förra veckans träning var rätt bra, nu börjar det hända grejer denna vecka med. Dock efter några dagars ofrivillig vila.

I förrgår sprang jag 10 km, igår sprang jag 15 km, och idag ska jag springa 20 km. En lagom stegring. Sen ska jag fortsätta distansa och vara ute och köra. Svärföräldrarna har en cykel som jag kan trampa lite också. Dock har jag fortfarande så jäkla ont i mina vader, eller snarare innanför vaderna i tibialis posterior. Sjukt jobbigt. Dessutom känner jag mig sjukt sliten. Trött, trött och trött och seg. Varken ben eller huvud klarar av att motivera sig til latt göra något.

Igår var det julfixande i maximum, liksom förrgår. Julhandling, julklippning, julfika, granhandling, stöpa ljus, pepparkakshus, pyntning.... You name it. Sjukt mysigt och sjukt fint vart det, även om mina ljus vart lite snea som sig bör.

                                          Ljusstöpning - kul som attan!
En del bloggare har redan nu färdiga planer för nästa år eller planerar för fullt nu på vad som komma skall nästa år. Jag hade tankar på att i alla fall försöka avsluta året på ett ganska snyggt sätt genom att åka till Vallentuna och försöka mig på en bra placering på Nyårsloppet igen, fast denna gång i fem kilometersklassen, men just nu har jag varken lust, form eller motivation till att klara av att göra det vettigt. Eftersom vi åker dagen efter och jag knappt känner mig träningsmässig, plus att det tar x antal timmar på att åka dit, värma, springa, värma ner etc. för cirka 17-18 minuters löpning, det är inte lockande. Därför få vi helt enkelt se.

Jag tidigare sagt att jag gärna skulle vilja prova att springa 3000 meter inomhus, men även där brjar jag bli tveksam. Kroppen har hittills inte varit glad över banpassen och benen har klagat. Kanske det inte blir något där heller.

En tanke har varit att försöka gå ner i distans till denna säsong, prova att få bra tider på 5000 meter och 10 000 meter samt att prova något kortare lopp. Det är fortfarande lockande, så vi får se. Dock kommer jag inte köra något över Halvmarathon, även om Lidingöloppet lockar. Kanske det blir någon kortare variant på Lidingöloppet.

Terräng är jag också sugen på att köra mer. Definitivt terräng-DM igen. Förut tyckte jag det var tråkigt, men efter höstens skogspass samt Jätten Bule fick mig faktiskt att tända till. Där finns det faktiskt en del att göra.

De olika planerna ser ut som följande:

- Jag försöker köra på rätt bra under vintern och kör inomhus för att komma igång och provar något lopp och kommer igång igen till mars då säsongen ska starta.

- Jag avvaktar inomhussäsongen och tränar på men kör på en del utomhus, exempelvis genom Bore Cup som lockar en del.

- Jag avvaktar all tävling över huvudtaget och ser till att vara i bra form till mars-april utan att tävla utan endast träna noggrant.

Just nu ser sista alternativet mest lockande ut.

Äntligen lite löparglädje!

Att det varit tungt med löpningen är ett så fånigt understatement att det går att hålla sig för skratt. Det har varit en särdeles häxblandning av dålig form, dålig motivation, dåligt underlag, dåliga ben, dåligt väder.... you name it. Frågan är om att jag istället för att köra på tjänat på att tagit det lugnt? Det har ju varit rätt tillfälle och det kan ju vara så enkelt att det helt enkelt har slitit för hårt att springa nu. Sen har ju det rått kontaster så det sjunger om det, ena dagen noll fäste och 5.30 fart, andra dagen 200-ingar på 33 sek inne på Bosön där man flyger fram. Inte konstigt att kroppen reagerar.

Efter tre dagar nu med sjukt mycket jobb med examen för studenterna på GIH har jag inte kunnat träna något alls, och det är lika bra att inte hymla med det. Söndagens pass fick jag också bryta då jag haft för ont i benen. Jag är knappt i träningsform med andra ord.

Men nu har det hänt något hoppas jag. Efter att i förrgår packat sent, jobbat igår till eftermiddagen satte sig jag och propp i bilen och drog söderut till Svärföräldrarna där vi nu befinner oss. Dagen började också med en lätt löptur och äntligen lite fäste!! Fantastiskt var det att kunna springa utan större problem. Och benen var fräscha och sköna och tyckte om omväxlingen av Djurgårdsmark till Smålandsmark. Det var löparglädje med andra ord!

Nu i dagarna blir det en del jobb hemifrån och löpning, julfirande och laddning. Välbehövligt och skönt!

Lördagsträning och Yasuragi

Lördagsmorgnarna för många löpare i stockholmsregionen är lika med Bosön, och det har det också på något sjukt sätt blivit för mig. Jag har varit en del på Bosön innan, bland annat på konferens, på fotbollstränarutbildning samt som fotbollstränare, men faktiskt inte som fotbollsspelare och det är främst som aktiv löpare det har blivit som ett andra klubbhus. Rätt konstigt då jag tänker efter.

Lördagen saknade inte sällskap; Larsa, Uhris, Olle (som är i sjuk form och som kommer ta en del medaljer och europaplaceringar om formen fortsätter, kom ihåg var ni läste detta först), Walldén, Linus Nilsson, Erik Widing och min värsta sparringpartner Niklas. När Niklas kommer vet man att det blir hårt, och jag har nämnt honom i många tidigare inlägg där jag vinglat hem efter att han kört slut på mig. Idag kom han dock småskadad, men jag visste att det bara var ett psykologiskt trick för att han skulle få mig säker, när han egentligen hade något annat på lurt. Och så vart det!

12 x 400 meter stod på schemat med setvila efter sex stycken. Och dessa sex stycken fick självklart jag dra med ett snitt på 72-73 sekunder medan Niklas låg och mös bakom mig. Jag kände nu att de sista sex kommer bli riktigt hårda, och visst hade Niklas något lurt på gång, då han efter första itnervallen klagade på skada och fick mig att köra resterande  fem själv, varav den sista var jag så yr att jag knappt hittade ut till banan och när den var klar granskade jag tartarbanans konturer lite extra närgånget ett tag. Ojojoj, men kul var det.

Senare i helgen väntade Julbord igen och en 25årspresent av fästmön på Yasuragi, där vi tillbringade Söndag-Måndag på  med middag och massa badande. Vilket behövdes för nu är veckan sjukt hektiskt och jag har redan missat träning. Dessutom har jag något skit med magen, den är öm och ond när jag äter och jag får ibland krampattacker som gör hyggligt ont. Sen har vaderna pajat igen.

Det är med andra ord illa på många fronter. Men det är bara att bita i.

Lucia och igång

Nu har träningen kommit igång på ett djupare plan, men jävlar vad det har känts. Tisdagen bestod av20 x 200 igen, och det var inte vidare skönt. Krampade i vaderna under och de var helt förstörda efteråt, så pass att fästmön fick massera ut de för att jag överhuvudtaget skulle kunna gå igen. 40 min löpband igår gjorde de inte bättre. Ska tröskla idag, vi får se hur det utvecklar sig. Men jag känner mig merigång än tidigare ska erkännas, lite mer redo för jävlighet så att säga.

Idag är det lucia, och förutom att jag tycker om lucia för att det är en fin tradition och det närmar sig jul fyller jag år på lucia och det är kul med ett datum som man kommer ihåg vilket också andra gör. Fått många grattis idag vilket är roligt!

Skit ska skit ha...

Nu får det jävlar i mig vara nog, var min tanke när jag satt på jobbet 07.20 efter att ha dragit täcket över huvudet och slumrat till i sängen lite extra istället för att löpa. Nu går det helt enkelt inte längre...

Jag har en tendens till svaghet (okej, det är en svaghet) att lätt normalisera saker lite för mycket eller för bra. Ibland kan det vara bra när det behövs, som i våras då jag jobbade tidigt vilket krävde uppstigning 04.30 och jag sprang hemifrån till centralen oavsett väder, men ofta har det ganska dålig inverkan på mig.

En sådan är min ena krånglande hamstring i höstas. Det gjorde ont men jag fortsatte utan att kunna prestera 100 %. Vadå, går det att spring utan att ha ont? Onödigt helt enkelt.

När jag sist var sjuk i nio dagar var det också efter 4 dagar ett normaliserat tillstånd. Träna, hur gjorde man då? I det här vädret?!? Löpband!?! Forget about it....

Förra veckan kom jag igång igen med träningen, hade ont i benen i onsdags efter att ha lyxharat för Olle Walleräng, Uhris och Tobbe. Trött, jävlig, kinkig var ledorden. Sen var det ju så jävla halt så allt under 5.15fart var jobbigt.

I lördags kände jag ändå att det skulle vara min dag. 1000-ingar på Bosön är lätt, och det alltid massa sm springer som man kan hänga på. Eftersom Jeppe Nelsén lovat att hänga på kände jag att det var upplagt. Men det blev 6 stycken 1000-ingar som var det långsammaste jag sprungit på länge.

I söndags var det dags för långpass, vilket jag slarvat med och jag har märkt att de passen är otroligt viktiga för att ha en bra aerob nivå. Jag har inte orkat i loppen riktigt och jag tror bristen på distans under långpassen har en stor del i det. Och liksom här var det för kallt och för ont för att kunna fortsätta långt.

Sen rann droppen över när jag vek ner mig i måndags. Såhär kan jag inte hålla på. Förra året var jag i bättre form och det kändes bättre, och ledordet i huvudet var kontinuitet, att köra på oavsett väder, att köra oavsett vad för att härdas samt att se positivt på saker och ting. Samt att göra ett miljöombyte imellanåt.

Så jag tog en halvtimme of från jobbet där jag laddade ned nya låtar på Ipoden som skulle motivera mig att springa. Sen gick jag 08.30 till löpbandet för att ställa mig, men precis då hade en anna ställt sig och jag valde att springa på eftermiddagen.

14.55 stod jag på löpbandet, och betade av en mil på 43 min. Stretch, kexchoklad, ägg och en macka och snabb hemgång, Sen ut och springa igen. Denna gång på Djurgården som är ett helvete att springa på. För att klara av det och tycka det är kul, måste du sälja din själ till någon skrämmande och dessutom ha ett rejält pannben. Eller så har du andra knep för att klara av det och i mitt fall är det att göra passet annorlunda.

Istället för att harva i samma tempo och ha mer och mer mjölksyra kan du fartleka lite, springa fort två lyktstolpar och ta det lugnt mellan två så du jobbar upp lite fart ändå. Skitpass ska fan vara skitiga, och då är det lika bra att köra ner de ännu djupare i skiten istället.

Så efter 8,5 km med fartlek var jag hemma, visserligen blodsockerlåg (som botades med en Zeunerts Julmust) men jävla glad över att ha skitat ner mig lite. Sen bokade jag inte ett morgonpass till med Fästmön på de värsta vägarna på Djurgården igen.

Så där var vi ute imorse. Och jag var skitsur, arg, förbannad, besviken över att det inte går att göra gatorna renare och över att man stelnar till så steget inte går att ta ut. Men jag gjorde det. Och ikväll ska jag ut till Bosön igen och springa stenhårt. Och eftersom jag ändå är  uppe i det ska jag fan simma på lunchen också. Vardagen ska normaliseras till att gå ner sig i källaren med träning igen.

Så nu är jag på gång lite igen.

För att fira detta startade jag GIH international Food week med Lantto på jobbet (ordförande för GIH IF) där vi ska käka överallt utom på GIH:s lunchställe. Igår vart det Kebabtallrik, imorgon blir det Jakthornet, på torsdag Idrottens hus och på fredag VKB på Gärdet. Alla som vill får hänga på. 11.30 går tåget.

Intervaller på Bosön

Uhris skrev i sin blogg att det äntligen var dags för Bosön och det är ju bara att hålla med såsom vädret är just nu vilket ingen undgår någonstans på bloggar, facebook eller nyheter. Såklart Stockholm snöar igen, vi har ju inte som alla norrlänningar en traktor eller bandvagn på gården, och då blir det lite svårt.

Åter till Bosön, för i tisdags var det dags för mitt första pass nu i höst på nämnda platsen. Med oss alla var Tobbe, Nubben, Henke, Jens och John som sprang ut från Ropsten i det kalla vädret, och på plats väntade Uhris, Alexander Holmblad (som endast cyklade, killen har kraftiga problem med en fot tyvärr) samt bröderna Södergård, den nyfrälste löparen Tom från GIH samt Olle. Det fanns alltså både fart, fläkt, tempo och kvalitet. 200ingar stod på schemat för min del, liksom för Tom, och eftersom Olle körde 100ingar och Uhris och Tobbe 400ingar så passade vi alla på att haka på varandra och schemalade varandra så då Olle startade sin tusing var vi alla med, efter ett varv klev jag och Tom av, efter två varv klev Uhris och Tobbe av men jag och Tom klev på, hela vägen till Olle var klar med sin 1000ing och då vilade vi alla. Ganska skönt att alltid ha någon att springa med. Men jävlar vad ont i vaderna jag har nu! Det märks att det var första passet på ett tag, speciellt på tå och så snabbt. Vilade igår och idag är det dags att komma igång igen.

Springa i minusgrader

Nu börjar sjukdomens alla effekter att försvinna bort i takt med att kylan kommer in. Idag är faktiskt den första dagen på ca två veckor som jag inte vaknat och känt att jag haft en infektion i kroppen, vilket bådade gott för löparmotivationen. När man sen ska sticka ut näsan för en morgonjogg och temperaturen är -11,7 så försvann den lilla motivationen som fanns. Det är lätt att bortförklara sig, men hade det varit februari, någon månad kvar till premiär och då grundträningen varit igång hade jag definitivt gått ut. Att gå ut med en precis avklarad infektion är nog mindre bra. Ingen nöd på det, blir lite löpband på GIH eventuellt uppblandat med massa stretch.

Låga temperaturer annars stör mig inte alltför mycket, mer än att stockholmsluften är ovanligt rå och kall när det är minusgrader. Jag har varit norröver i minus 25 och ännu kallare, och den kylan är betydligt behagligare att vistas i än denna. Sen finns det såklart gränser där inte ens jag springer ute. En gång sprang jag till jobbet (5 kilometer) i minus 16-17 grader, och då var jag lagom stel när jag kom fram och hade ganska svårt att prata de första tio minutrarna då ansiktet var riktigt fruset. Då hade jag dock inget val.

En annan gång, vilket var mindre bra kanske, var när vi en lördagmorgon skulle springa 1000-ingar på kanalen men på fredagkvällen när kvicksilvret sjönk ner mot minus 15-16 fick jag sms av Kent att vi kör på Bosön istället. På den vanliga samlingsplatsen i Ropsten var det riktigt vidrigt med snålblåst och vi fick första och enda gången frågan om vi ville ha skjuts ut istället för att springa (cirka 6 km) ut, varpå jag föreslår att vi ändå springer. Bron från Ropsten till Lidingö är inte den roligaste, och efter en minuts samtal var det helt enkelt för svårt att prata då ansiktsrörelserna gick så långsamt och man var så stelfrusen att det blev en tyst färd ut. Väl på Bosön gick sen tusingarna riktigt fort för att få upp kroppsvärmen igen, med sällskap av bland annat Uhris, Jens, Olle, Szalkai, Magnus Bergman plus några heta namn till. Men skamgränsen går ändå vid cirka minus 11-12 grader, sen är det helt enkelt inte roligt.

Helgens lopp inställt

Igår kväll kände jag mig så pass pigg att jag skulle klara av att springa igen. Jag snackade lite med Coach Kent om det också, hur jag ska komma igång, och fick svaret att börja distansa lätt och så kör vi på igen nästa vecka. Vi får se vad kroppen säger. Lutar åt att ta det ännu lugnare som sagt.

Hade satt klockan imorse och tänkte ge mig ut för att springa, men jag bara stängde av klockan, vände mig om och somnade om. Det var inte läge och jag var inte pigg nog. Men idag är det fan dags, har med mig löpargrejer till jobbet och om piggheten känns bättre ska jag minsann lufta benen lite och känna av kroppen. Strejkar den alltför mycket fortfarande så är det mer vila som ska injiceras i kroppen.

Nu i helgen var ett av årets stora lopp planerade, som faktiskt lockade rejäl SM-klass, men som jag var tveksam över start till. Nu undrar säkert diverse läsare vad jag pratar om när jag tidigare nämnt att det inte är säsong, jag varit sjuk och inga lopp finns. Men eftersom jag har turen att ha en del polare på GIH som springer som känner diverse folk så hade Larsa Södergård tillsammans med Olle Walleräng (och båda känner ännu mer folk i löparvärlden) funderat över hur motivationen är i december och därmed bestämt att folk behöver vädra tävlingsnerverna lite mer, och därmed lagt upp ett lopp som de kallade Sista milen. Rent konkret skulle loppet gå på lidingöloppets sista mil, med en seedning gjord av lillebror Södergård där det blir en jaktstart så teoretiskt sett ska alla komma imål samtidigt. Sen fanns det ju en pengapott i botten (alla lägger in 50 spänn) och den som faktiskt kommer i mål först tar hem potten, och jag hade äran att vara inbjuden.

Startfältet (utan seedning) var följande personer

Olle Walleräng
David Nilsson
Fredrik Uhrbom
Fredrik Johansson (orienteraren från Lidingö)
Lars Södergård
Andreas Svensson/McConville
John Börjesson
Linus Nilsson
Nils Spetz
Jesper Nelsén
Tomas Jennerstål
Hanna Bartholomew
Thomas Pechhacker
Tomas Jennerstål

För er som inte vet är i princip alla goda för resultat på milen mellan 29-33 minuter och nästan heltidslöpare eller liknande (utom den glada amatören jag då). Så när snön nu kom igår och inatt, och spåren blev totalt igensnöade, vart det en tråkig DNS på samtliga. Inte mycket att göra, men det hade varit kul att se vart det hade bärt åt. Och jag menar, en pott pengar för de elitlöpare som inte har mycket pengar annars, ojojoj, det hade blivit krig.

Nu är det snart helg i alla fall, och då väntar faktiskt en Herrmiddag, årlig tradition på GIH, samt kanske ett löpsteg. Plus att brorsan har födelsedagslunch!

Sjukdomskris

Normalt sett brukar jag inte ha några problem med att vara sjuk, om det nu inte är vinterkräksjuka eller maginfluensa som gör en så nedsatt så man blir utslagen. Vanlig förkylning är svårt att undvika, det är riktigt tråkigt när det sker, men vafan, man kan inte badda sig i handsprit varje dag eller undivka människor. Det händer liksom. Mina förkylningar brukar sträcka sig mellan 3-4 gånger max per år, vilket är respektabelt. Blir som lite extra vila och brukar vara mellan 3-5 dagar.

Denna gång är det värre. Visserligen känns det dumt att i rubriken skriva kris när det finns många värre sjukdomar att skriva om, men nu har jag inte märkt någon förbättring de närmsta fem dagarna och det är åttonde dagen i rad som jag är riktigt risig. Slem i halsen som vägrar ge med sig, hosta, allmänt opigg och trött och inga huskurer som slemlösande medel, Whiskey, vitlök, ingefära, te, chili, orimliga mängder vatten och bastu hjälper. Jag är på noll igen. Men nu har jag något på g.

Anders, en fotbollstränarkollega som jag spår blir nästa förbundskapten och som jag var i Nyköping med för ett tag sen har tydligen en dundermedicin att ge som han kom förbi kansliet med på morgonen. Cocillana-Etyfin är namnet, vilket enligt FASS.se är rejäla grejer, nedsatt körförmåga kan erhållas, morfin innehåller det också, samt kan bli beroendeframkallande. Vad säger ni läsare? För farligt för den normale?? Något ni provat??

Eftersom träningen är lika med noll finns inget att rapportera där heller.

"Jaa, det är ju din jävla kropp!"

De orden yttrades av Larsa Södergård för några veckor sedan efter Hässelbyloppet, då jag var sisådär nöjd med loppet och hade en ganska sliten kropp. Förutom Larsas mentorsråd och kunskap, finns även yngre brodern Södergård till förfogande för tips till löpningen, vilket är guld värt. Men iallafall, jag hade ont i hamstring, var opigg, mentalt trött och kände inte att det gick så bra att köra hårt, varpå han föreslog att jag skulle vila i två veckor och endast köra rehabövningar i två veckor för att få bukt med alla smärtor och motivationsproblem. Jag höll med och tänkte att det ska jag faan göra...

Självklart gjorde jag inte det. Veckorna efteråt fylldes av träning med några veckor över 11 mil, och efter cirka 5 dagar var jag påkommen av Larsa som undrade vad i helvete jag gjorde som tränade. Jag erkände direkt att jag inte vilat, det är ju träning jag behöver för att bli bättre såklart. Larsa suckade högt, skakade på huvudet, tog upp sin väska och sade citatet ovan innan han gick iväg.

Jag funderade lite över det, men kunde ändå inte förstå. Om jag inte blir bättre fysiskt, inte behöver jag göra något tvärtom som vila, istället för att träna. Så jävla nedbruten var jag ändå inte.

Sedan sprang jag två lopp till och tränade på ganska bra. Men jag var inte riktigt i balans under passen, utan ganska cynisk, tråkig, peppade inte de andra och svarade kort på tilltal. Då jag under ett monsterpass vid kanalen med 8 x 1000 meter fick frågan av Kent hur det kändes, fick han bara en arg blick och ett "Kanon!" med cynisk röst tillbaka.

Det har liksom inte gått som det ska, och då var det inte läge, trodde jag, för andras råd om träning och att "Slit ut dig du och kör slut på dig fast det är fel".

Det är ju snarare så att det är precis det som behövts.

Jag tycker om att ibland vara extrem mot olika håll. Som att exempelvis sjukhus borde heta friskhus istället. Eller att det inte finns något som heter överbelastningsskada. Det heter ju snarare underbelastningsskada då den skadade delen är inte van vid att belastas så mycket och därför behöver mycket mer belastning varpå man ska köra ännu hårdare träning. Sen stämmer det ju inte alltid såklart.

Men dessa vackra ord om vila har inte bara legat och gnagt, de har snarare skridit från talan till verket och från att bokstavligt talat sitta i huvudet till att sätta sig i halsen då jag i en vecka nu varit förkyld, nu sist så jävla förkyld att det inte finns någon röst kvar och den lilla som finns låter som att den har några flaskor 16-årig Lagavulin bakom sig. Plus hosta som gör att fästmön hoppar och lyfter från sängen om nätterna, och papperskorgen full av näsdukar och vickstabletter. Och jag har inte tagit ett enda löpsteg på strax 7 dagar.

När jag imorse bestämde mig för att ändå ta en halvdag på jobbet tog jag på mig Ipoden och travade iväg och drog igång en playlist med låtar som jag har när jag löper. Och jävlar vad det kändes motiverande att springa! Och då när jag gick kände jag något annat också; det fanns inga smärtor i benen som tidigare! Denna lilla vila har ändå gjort underverk och det jag trodde jag minst behövde var det som jag behövde mest.

Just nu har jag två röster i mitt huvud, den ena som säger mig att när jag är igång ska jag köra järnet, den andra säger att jag ska vila ännu mer för att komma sjukt pigg och motiverad och därmed komma i form till mars.

Vem som har rätt vet jag inte.

Sjukdom och artiklar i DN

Efter lördagens Tömil insjuknade fästmön, och jag därefter. Trodde inte jag skulle få hennes förkylning, men så är fallet och jag är från igår ganska ospringbar, trött, småfebrig och allmänt jävlig. Helt enkelt ganska töntig och mesig. För pigg för att vara hemma och för trött för att göra något vettigt.

Det har ju varit en del skriverier i DN om svensk löpning, och det har varit en ganska svartmålad bild. Jag har inte varit insatt i löpningen alltför länge och vet därför inte riktigt hur bilden ser ut bland de tränare och löpare som finns. Friidrotten till skillnad från Fotbollen där jag varit som mest aktiv har ju olika prioriteringar av tränare; i friidrotten lär du dig själv att träna och kan vara din egen tränare medan du i Fotbollen är beroende av fler tränare ju högre upp i systemet du kommer, vilket är skillnad i och med individuella idrotter och lagidrotter. En diskussion är alltid bra kring bättre prestationer tycker jag, men som sagt, jag är för oinsatt och grön själv för att ha en åsikt kring det hela.

Nu ät det helt enkelt dags att ta till alla huskurer som finns för att bli frisk. Vitlök, ingefära, vicks, bastu, bada, chili, te, honung... Vilka fler finns??

Race report Tömilen: 13e plats, 36.29

Tufft lopp med tuffa förutsättningar kan man säga. Då jag och Tom sprang på fredagseftermiddagen var benen så tunga och ömma att jag undrade om jag ens skulle kunna gå till startplatsen på lördag, men det kunde jag, och när jag väl var där var det väl lika bra att springa. Mötte upp farsan som ställde upp som lagledare, samt Henke Jakobsson som jag värmde upp med och det var inga pigga ben från någon av oss.

Pallrade mig senare iväg till starten och det gick fort i början av loppet. Första tre precis över 10 min, och då har man rejält tuffa stigningar att jobba med, samtidigt som jag försökte bana väg åt Niklas Könberg som är i otrolig form just nu och som jag försökte hålla uppe farten åt och som stack vid 4 km. Tror första fem gick på strax under 17.50 ändå! Låg nia-tia hela vägen, men den tuffa träningen som varit gjorde att jag inte kunde återhämta mig lika bra och gruppen bakom hann ikapp. Vid sju låg jag på 14e plats men lyckades jobba ikapp en kille och kom i mål som 13e man. Satan vad tungt det var, men mycket roligare än de klassiska intervallerna som man annars kört. Varken nöjd eller missnöjd, kul att så många hejade under loppet (Södergårds och Walleräng) samt att det gick bra för andra löpare. Och stort plus till farsan som skjutsade hem mig sen!!

Raceday - inte i form...

Sedan jag slutade vara heltidsstuderande har helgerna fått en annan innebörd för mig. Under min studietid var jobb på helger vanligt och ett tag jobbade jag extremt mycket. Jag hade varannanhelgsarbete på ett ställe och varfjärdehelgarbete på ett annat, vilket innebar jobb tre helger i rad och ledig en helg över en fyraveckorsperiod. Nu i efterhand undrar jag hur jag orkade. Fördelarna med jobb är dock ganska bra; du är garanterad en inkomst och slipper ta massa studielån, det finansierade de gånger jag pluggade utomlands, jag hade ofta pengar över varje månad och kunde absolut unna mig saker och ett annat perspektiv jag ofta nämner är: då jag jobbade brände jag sällan pengar, vilket också var ett sätt att spara.

Nu tycker jag dock att det är så jäkla skönt att på fredagarna veta att det är två dagar ledigt framöver med lugnt tempo. Fredagkvällarna är heliga med mat i mängder. Underbart! Då jag ofta försöker få extra tid på morgonen ser jag alltid till på vardager att väskan är packad, frukostbordet dukat etc. men det är alltid skönt att slippa stå kvällen innan och bre frukostmackor och packa utan bara gå och lägga sig. Och för den delen gå upp på morgonen, som nu, ta en kopp finjava innan frukost och uppdatera här eller läsa vartenda ord som står i tidningen. Njutning!!

Veckan har varit riktigt hektiskt med jobb i mängder, löpning i mängder och jag har varit riktigt trött på kvällarna, sådär trött så jag somnar när jag lägger huvudet på kudden och det känns som jag vaknar sekunden efter och då har jag ändå sovit sju-åtta timmar. Riktigt tungt. Löpningen har varit sisådär, jag börjar få viss smärta i tibialis posterior, strax bakom skenbenet, vilket stör i varje löpsteg jag tar. Och nej, det är inte benhinneinflammation, jag har lyckats gå in i en diskmaskinslucka som var nedfälld på jobbet och det smärtade inte alls, kan faktiskt slå på benet utan att det gör ont, det krampar efter jag kommit igång. Vi får se hur det utvecklar sig.

I alla fall hämtade jag nummerlapp igår, nummer 7 blev det vilket jag kände Wow! över, ända tills jag hämtade Larsa Södergårds nummerlapp och han hade nummer 1...

Hursomhelst håller jag kvar vid tidigare sägner, detta är ett lopp som endast är ett avbrott i träningen, inte något som jag satsar på, varvid det får går som det går. Det ska i alla fall bli kul att göra någo

3 dagar kvar - formcheck

Formchecken är för närvarande enkel att förklara; den är inte prioriterad och existerar därför inte utan består av tung träning som ska ge utveckling längre fram. Därför kommer träningen inte släppas upp inför tömilen utan det blir endast ett alternativt intervallpass.

I övrigt är detta ett ganska värdelöst inlägg, då det inte finns mer att rapportera. Mycket jobb, sena kvällar, träning och sova är vad dagarna består av.

Helgen till ända!

Det är jisses vad snabbt helgen går. Det är måndag till fredag i högsta hastighet innan man växlar upp och spurtar ner lördagen och söndagen också! Skrämmande.

Massa löpning både igår och idag. Gårdagen började med 8 x 1000 meter på kanalen tillsammans med Tureberg vilket var sjukt jobbigt men riktigt bra. Lägre snitt på cirka 3.12-13 per tusing. sedan vart det, efter lunch och en tupplur, en till löptur på 9 km i 4.19fart och då var bena möra. Efter att ha träffat Evelina från Nya zeeland som var på besök blev det hyfsad tidig hemgång och middag. Imorse var vi ändå ganska raska, då vi för några veckor sedan blev introducerade till Lidingös fantastiska möjligheter till långpass och därför drog iväg efter en snabb kopp java som frukost till Bosön och började en långtur som tog 1 h och 40 min innan vi återvände hem, köpte frulle på Kvantum och njöt av en låååång helgfrukost. Magiskt!! Att sen träffa brorsan plus granne som var hemma från london över helgen var inte heller fel och det känns ändå som helgen har varit i vilans tecken.

Nu i veckan väntar nästa tävling, på lördag närmare bestämt. Tömilen ska avverkas vilket är på en tuff bana i lilljansskogen i stockholm, en skog som jag bokstavligen har utanför dörren på jobbet och som jag hittar utan och innan på. Jag kommer inte lätta upp träningen något utan endast se detta som ett roligt avbrott i träningen.

Vintersäsongstävlingar som rekommenderas samt Niklasträning

En del diskuterar på sina bloggar kring vad de gör för att motivera sig att fortsätta träna nu när det blir mörkare och kallare och det är långt kvar till man får utmana alla sina konkurrenter utomhus på något av de stora loppen som kommer igång i april-maj igen. Inomhussäsongen är ju inte speciellt utvecklad för motionärerna, jag menar, det finns inte ett tillstymmelse till lopp som är attraktivt att springa för den stora massan inomhus vilket är förklarligt. Hur släpper man loss 1 000 personer inomhus på en 200metersbana? Den ekvationen går ju inte ihop, och de lopp som ändå arrangeras utomhus är ju bra försök att locka andra,;Bore Cup är ju ett fantastiskt försök till att locka vinterlöpare ut i spåren med fyra lopp där man i slutet räknar samman poängen för att ta fram en slutgiltig vinnare och brukar locka både motionärer och elitlöpare.  Loppen brukar äga rum norr om Stockholm runt Gälve och Uppsala. Rekommenderas för samtliga!

Andra sätt att motivera sig är ju att åka iväg och träna på varmare breddgrader. Även här finns det en del att göra. Under passet med Olle och Johan i onsdags diskuterade de Kenya, och riktigt så rejält gör ju inte motionären eller jag. Däremot ska jag över nyår dra iväg till sydligare breddgrader för köra hårt. Det blir living the dream i en vecka vilket inte är fel.

För egen del är jag sugen på att prova att tävla inomhus. Jag har aldrig sprungit korta sträckor som 3000 meter förut och är sugen på att prova vad det innebär. 1 500 meter lockar inte, det krävs för mycket snabbhet för det. Så vem vet, något lopp blir det. Sen är även jag sugen på något av Bore-loppen, Nyårsloppet blir det kanske en repris på efter att det gick så bra förra året.

Den senaste dagarnas träning har varit jobbiga. Måndags vart det 18 km, tisdags alternativträning och backe, onsdags 24 kilometer och igår vart det 23 kilometer varav 10 km av de var i tröskelfart på ett 5 x 7minuterspass med nämnde Niklas Könberg vid Djurgårdskanalen. Om jag var sliten innan var det inget emot vad jag var efteråt. Att sen Niklas är i sitt livs form och snittade 3.30 per kilometer och försvann i fjärran medan jag snittade 3.37 och får jaga gör det inte lättare. Jag vinglade och var så yr på hemvägen att jag fick ursäkta mig för folk och säga att jag bara tränat med Niklas och inte gjort något annat dumt.

Löpning med kändisar

I ett tidigare inlägg skrev jag om uppladdningen inför halvmarathon och löpning med sju SM-guld. Jag har skrivit det tidigare men det tål att upprepas; genom Spårvägen men även GIH får man chansen att träffa och ibland springa med fantastiska löpare och profiler och det är både med inspiration och skräckblandad förtjusning som man tränar eller tävlar med dessa. De springer ju så jävla fort! Men kul är det.

Igår eftermiddagen hade jag riktig tur. Morgonen bestod av 15,5 kilometers löpning vilket var lite småsegt för benen. När jag sedan på eftermiddagen skjutit upp och skjutit upp pass II och funderat över löprundor samt stressat mig själv över att jag verkligen behöver komma ut innan mörkret kommer drog jag och bytte om, och från ingenstans kom då Olle Walleräng som var på GIH-besök och skulle distansa lite, och med sig hade han den nyblivna spårvägaren Johan Walldén. Dessa två tål en närmare presentation.

Olle kan man säga är en av våra största löpartalanger (med bland annat ett OS-guld för juniorer på 1500 meter) och numera seniorer med minst fem SM-guld i alltfrån terräng (4 km där han spurtade ifrån självaste Mustafa Mohammed) till bana (1500 meter och 5000 meter) till inomhus (Tror han SM-guld där med på 1500 m och 3 000 meter) och Finnkampen (vann 5000 meter i somras) till EM-placeringar (sjunde man på 3 000 meter). Hans någorlunda hyggliga rekord är 3.40 på 1500 meter, 7.53 på 3000 meter samt 13.43 på 5000 meter. Han passade även på att vinna Milspåret i år och komma tvåa i Hässelbyloppet på 29.45. Sen säger väl denna bilden något vilka han tävlar mot (tror den är tagen 2009):

     Två OS-guld killar mot varandra: Olle som lurar bakom Mo Farah, OS-guld i år på 10 000 meter

Johan Walldén är också en snabb kille med diverse meriter. Kisen vann SM i år på 1500 och ligger tvåa på årsbästalistan över 1500 meter och har dessutom sprungit 800 meter under 1.50. Att han sen liksom Olle har representerar Sverige från Senior ner till alla möjliga nivåer och kom tvåa i finnkampen på 1500 meter gör honom inte sämre.

                                    Johan längst till vänster i årets finnkampslag över 1500 meter.

Hursomhelst drog vi ut i Lilljansskogen på en lätt 40 minutersrunda, och för att det inte skulle få för fort försökte jag ligga först hela tiden och bromsa herrarna, vilket inte var lätt. I Lilljansskogen går det ganska mycket upp och ner, men jag lyckades ändå hänga med de på denna tur. Eftersom vi gick ut precis innan det blev becksvart var det kanske tur att jag också sprang med dessa två så vi hann hem innan det blev helt becksvart utan bara lite lagom mysigt mörkt.

När man kör med löpare som dessa inser man också hur mycket man måste lägga ned i tid och kraft för att bli bra. Det handlar om ett heltidsjobb och att planera in i minsta detalj allt som ska bli bra. Och att köra hårt när det krävs, och lugnt när det krävs. Dessutom en jävla självdisciplin att orka hålla på så mycket även i motgång då löpningen är det enda man håller på med och en benhård vilja att tro på sig själv. Uhris har lyft det tidigare i sin blogg, om att vi behöver fler löpare som springer på heltid, vilket dessa två gör och gör helt rätt i. "man är ung och kanske bara har en chans i livet att bli bra, då är det lika bra att satsa allt!" som Johan uttryckte det.

Hursomhelst sjukt kul och inspirerande att träna med dessa, det gör att dagens två pass känns ganska lätta att genomföra...

Tillbaka i vardagen!

När man kommer tillbaka till storstaden så inser man hur mycket det lantliga livet påverkar en. Tystnaden, mörkret, lugnet är delar som jag saknar när jag kommer hem. Att inte höra andra ljud än din egen andning och dina egna rörelser, att se en otroligt stjärnklar himmel i ett kolsvart landskap, eller känna hur allt flyter på i lugn och maklig takt i naturens stilla gång. Fantastiskt!

Helgen avrundades med ett morgonlångpass på söndagmorgonen innan frukost, som var riktigt hårt efter loppet dagen innan. Benen och huvudet var helt slut, och det blev en hel del vinglande och sockerdippar som var långt nere. Ett tag undrade propp hur jag mådde: "Du såg förvånad ut när jag pratade, som om du insåg först då att jag var med och sprang!". Men vi tog oss runt i det höstiga landskapet.

I måndags var det tillbaka till jobb, sprang en del, och nu är man inne i det vanliga igen. Förgyllde morgonen imorse med ett (också) sjukt jobbigt 15,5 kmpass innan frukost i soluppgången på Djurgården. Och vid lunch idag väntar Tandläkaren!! Ajajaj, det bådar inte gott. Men faktum är att jag inte har tandläkarskräck eller ångest, jag tycker snarare det är skönt att ligga på sätet och bli ompysslad. Senaste gången hade jag sprungit sjukt mycket innan, och när jag väl låg där i stolen med en tandläkare som borrade och en tandsköterska som höll upp munnen höll jag på att somna, och nickade till lite innan de frågade hur jag mådde. Är man lite trött så är man!

Race report - Jätten Bule-löpet 4e plats, 40.01

Då var det dags att recensera ett av årets höjdpunkter, det numera klassiska Jätten Bule-löpet i Österbymo som sprangs i lördags!

Dagen började bra med god sömn, en liten promenad i racerskorna och grötfrukost. Efter att ha dubbelkollat packning, vädrat lugnorna med extra lantluft och taggat till med musiklyssnande så tog vi bilen från Torpön till Österbymo, denna härliga lilla svenska ort. Och liksom förra året möttes vi av en parkeringsorganisation av sällan skådat slag, och direkt då vi klev ur bilen kom en funktionär och hälsade med det glada ropet: "Så det är dags att försvara fjolårssegern!!". Att bli välkomnad så är inte vardag i Stockholm, där man är en i mängden!

Fotografering igen på klassiska Bulevallen där vi även träffade Marcus och Elina från Spårvägen, som satt och värmde sig i fiket. Men vi var påpälsade och gick ut och tog luft, hämtade nummerlappar och började värma så smått. Hälsa på Birgitta och Bengt och funderade över hur loppet skulle utvecklas. Rent spontant kändes min förstaplats från förra året svår att försvara, både Klint från Fredrikshof och Marcus har jag aldrig slagit, och då jag såg att landslagsmannen Anders Kleist hittat hit för att hitta formen till Nordiska Mästerskapen om en vecka, insåg jag att det skulle bli oerhört tufft om pallplatserna. Dessutom verkade en kille från Storsjö IF oerhört laddad och en antagonist som hag haft duster med tidigare, Mattias Käck, var med också vilket innebar att förutom de tre första var minst två som jag inte var helt säker på att slå. Och när jag pratade med Lousie Bergquist, organisatören bakom loppet, sa hon att de hade ca 6 stycken top 100löpare från Stockholm halvmarathon, så det fanns klass.

Vid starten laddade vi upp hårt med hjälp av speakern, och då starten gick var det som förra året, häng på i början och släpp inte alltför mycket upp, men håll igen krafterna till slutet. Liksom väntat stack Kleist iväg direkt, tätt följd av Marcus och Klint bakom, sen var vi tre stycken som höll ihop första kilometern; Käck, jag och en till med Storsjö IF-David framför. Jag håller Käck framför mig första två, men tycker tempot sjunker och väljer att gå upp och köra, och efter ca 500 meter får jag en lucka. Vid den fruktansvärda uppförsbacken, som jag svor över för ett år sedan, körde jag på men ser hur avståndet fram ökar samtidigt som jag hör hur Käck bakom har problem och tappar. Efter backen och in i skogspartiet är det bara att hålla sig på benen och se till att inte tappa för mycket, men efter halva har jag ingen kontakt med Storsjö-David och kör på i egen fart, men med ett inte alltför stort avstånd bakåt.

Backarna är hårda och det går fort, men jag kör ändå på kontrollerat för att inte bränna ut mig och kilometrarna passeras en efter en: 5km, 6 km, 7km, med publik efter banan som hejar. Efter sista backen vid 8 km ser jag en rygg där framme, och jag verkar ikapp. Då vi kommer upp på en raka ser jag Storsjödavid som har tokhåll och fått stanna, och jag drar om med vetskapen om att det är tungt att bli omsprungen. Men, krafterna verkar komma tillbaka rätt snabbt och då 9 km skylten  passeras är han tätt bakom. Då jag kommer ut på grusvägen är han mycket nära, men då jag vet att min spurt inte är den vassaste drar jag direkt med hopp om att få en lucka, och då jag kommer upp till rakan slänger jag en sista blick och han är inte med, så in över mållinjen som fyra, precis över 40 minuter!! Lite bättre än förra året och inte lika jobbigt, men ojojoj, vad mjölksyran tar kraft!

Herrarna och damernas prispall!!

Efter Loppet var det prisutdelning med propp som kom trea, och applådera åt de andras fantastiska prestationer!

Hem och fira med god lunch och middag efter ännu ett farväl till Österbymo. En gång är ingen gång, två gånger är en tradition! Så jag hoppas vi ses nästa år!

Race day!

Då var det dags!! Bra sömn, god frukost och väskan packad! Lycka till!

1 dag kvar - inkvarterade!

Landet. Hem till själen och den del som människan vistats mest i historiskt sett. Hur länge har vi varit urbaniserade? Inte länge...

Inkvarteringen hos propps släktingar på torpön har varit fantastisk, från mat till sängar. Förra året sa jag att om det går dåligt är det knappast matens fel. Jag säger inte annorlunda idag.

Jag har sett startlistona för imorgon och konkurensen har hårdnat. Det är inte samma kvalitet som förra året, den är bättre, och jag välkomnar den. Vad svensk löpning minst behöver är färre löpare som springer fort. Det behövs fler. Om det sker och resultatet av det är att jag kommer längre ner i resultatlistorna gör inget. Det sporrar och triggar till mer inspiration att träna och tävla.

Jag vet att det är minst två som dokumenterat sprungit snabbare än jag. En är Marcus, klubbkamrat från Spårvägen samt Klint från Grannklubben Fredrikshof, som slog mig senast i Hässelbyloppet. Det blir tufft imorgon.

En av anledningarna till att jag springer är mötet med föreningar, människor och med historien och kulturen inom idrott. Att se det ideella i kontrast med storklubbars aktiebolag, se köerna till termoskaffet och det hembakta, speakerns entusiasm och de oändliga exemplaren av overaller och motionsskor. Att höra dialogerna om hur man tränat inför, hur man motionerat, och hur vädret var förra året. Se entusiasmen hos åskådarna och funktionärerna och den trötta glädjen när mållinjen korsas.

Det enkla och genuina.

Låt det vara så!

Ni som läser detta och springer imorgon; Stort lycka till! Tveka heller inte att hälsa eller byta lyckoönskningar med den långe gänglige mannen i blå spårvägenoverall! I spåret är vi alla Vinnare!!!

3 dagar kvar - massa jobb

På fredag bär det av till den ack så välkomnande och energigivande Torpöskogen och landet vilket kommer bli riktigt skönt! De sista dagarna har varit krävande med jobb och löpninh och jag har snittat med att gå hemifrån kl 0730 och komma hem 20.00 - 21.30 vilket tär på krafterna. Är det inte löpning är det jobb, som idag var det kvällsutbildning hos SSCO vilket handlade om styrelsearbete. Intressant och lärorikt. Jag tycker jobbet är riktigt kul och jag stortrivs, september fram till december har dock en tendens till att gå sjukt fort för att det händer så mycket vardagligt att man knappt kommer ihåg vad som skett. Så då behöver man avbrott som detta!

15 km idag, i 4.10 fart i snitt vilket var lite för fort men kroppen accepterade det bra. Körde lite crosstrainer på efterniddagen som alternativpass. Pch kroppen känns OK!

4 dagar kvar - backe och tömilen

Just nu tränar vi en del snabbhet med backpass och intervaller som är 15 s långa men med vila på 60-70 s i stilla gång. Det säger en del om intensiteten. Tufft. Och backen är ganska krävande, oftast kör vi vid italienska ambassaden på Djugården, som många av er maralöpare förmodligen har sprungit förbi vid 26 km utan att titta på.

Nästa lopp efter Bule blir tömilen i Lilljansskogen, en trevlig tillställning sim Studenterna håller i. 10 kilometer stenhård terräng runt hörnet i Lilljanskogen.

5 dagar kvar - livsfilosofi, fotproblem och trötthet

Tiden går så fort just nu att det är skrämmande. Att dagarna flyter utan att något förvånar en kan vara av ondo, liksom av godo. Gör en sak om dagen som skrämmer dig, sa en gång drottning Elisabeth, en sak som jag ibland försöker eftersträva. Det berömda ekorrhjulet, som många är rädda att fastna i, behöver inte vara svårt att ta sig ur. Det handlar om att tänka Outside-the-box, kanske inte leva helt efter ens levnadsregler, utan kanske göra något annorlunda. Jag har hört ett bra exempel från Brasilien, då det var en svensk man som befann sig där för att hälsa på vänner. Då hans vän hämtade honom vid flygplatsen, och körde honom hem, blev det rödljus och brasilianaren stannade bilen, för att direkt köra på igen.
"Vad gör du??? Det var ju rött!?" Sa svensken.
"Men vadå, det var ju lugnt, det kom ju ingen!" replikerade den brasilianske mannen förvånat.

Detta kan vara ett bra exempel på levnadsregler som vi kanske inte alltid måste följa om det inte är någon fara. Han tänkte helt enkelt utanför ramarna, körde på ändå.

I helgen var jag definitivt utanför ramarna, vid flertalet tillfällen.

Jag beklagade mig tidigare över en infektion som höll på att bryta ut. Jag tog det lugnt i torsdags, hoppade tröskelpasset och körde 11 lätta kilometrar i fredags. I lördags var jag pigg igen, och körde dubbla pass med 7 x 1200 meter på förmiddagen och 9,5 km i 4.15 fart på eftermiddagen. Sen fick jag ont i foten, på precis samma ställe som förra året, dvs. början till plantar faschiit. Inte bra, är en underdrift. Och att hela tiden leva med löpning och tänka på nästa pass, och dessutom få bakslag med sjukdom och fotont, bestämde jag mig för att tänka bort löpning för en gångs skull.

Åkte därför till SSCO:s cocktailparty, och blev ganska redlös, tillsammans med Sekreterar-Anna från Studentkåren. Anna, kristen, gudfruktig och korrekt som hade beställt alkoholfritt, blev också ganska redlös efter ett tag och på inrådan av mig. Och det var helt enkelt jävligt kul!

Sömn och vila dagen efter hade jag tänkt på innan, klockan ställdes ju tillbaka en timme så där vann man lite tid. Genom att vara hemma 02.00 kunde jag därför sova till 0900 och ändå få åtta timmars sömn, så sjukt som det låter. Visserligen var jag trött, rödögd och lite darrig, ovan som jag är vid alkohol, men jag känner nu i efterhand att det var detta som behövdes för att nu sittandes på kontoret kunna köra rehabövningar för foten under skrivbordet och löpa som fan för att på lördag kunna springa fort som fan.

Outside-the-box. Idag blev det därför löpning på morgonen och ikväll ska jag åka till gamla jobbet några timmar för att jobba medan de har personalmöte. Och imorgon dubbelpass igen.

Snö, jobb och sjukdomskänning

Ingen missade ju att det snöade igår, i alla fall inte om man gick in på facebook där i princip alla statusuppdateringar handlade om snö och bilder. Rätt kul, vad tänkte man innan facebook fanns och ens första tanke var "Oj, det snöar, jag måste uppdatera min facebook om det!"? Jag håller med de som säger att det är lite tidigt att snö kommer nu, jag menar, oktober!! Hade det varit 26 november hade jag köpt det rätt av, men nu, nja...

De senaste dagarna har det varit massor med jobb och det har tärt på krafterna. Igår var jag med Anders Hermansson, en tränarstudent på GIH och f d kurskamrat på fotbollstränarlinjen , i Nyköping fram och tillbaka för att träna NiU:s fotbollsstudenter i fotboll, ett coerverpass inriktning fotens yttersida. Rent konkret är Coerver en gammal holländsk man i Ajax som utvecklade teknikövningar för att skärpa den i individuella tekniken, och jag tror faktiskt han var den som utvecklat många av de framgångsrika spelarna i Ajax-laget som vann Champions League 1995, 1-0 över AC Milan. Nu har hans metod utvecklats i ett företag som kommer ut till lag, föreningar och skolor och jobbar med att utveckla teknik. Väldigt intressant och roligt!

Hursomhelst innebar det tidig uppgång, passet började 08.30 i Nyköping och det betydde att vi åkte 06.00 från Stockholm. Lagom tidigt, men det är ju samma tid som när man springer så det var ju inga konstigheter. Anledningen att vi fick komma var också en f d kurskamrat på fotbollstränarlinjen, Jonna, som är tränare i NiU i Nyköping. Efter passet fick vi en rundvandring innan vi åkte tillbaka, och då blev det jobb för hela slanten med massa möten till sent på kvällen. 20.10 kom jag hem, trött och sliten.

När jag kom tillbaka till GIH vid 14.00 tänkte jag köra min tänkta tröskelrunda, men jag kände mig hängig, trött och sliten och det var som en infektion höll på att bryta ut. Jag vet inte om det var lathet eller klokhet, men jag höll mig faktiskt från att springa och jag tror det var klokt. Idag känner jag mig bättre, men det är något som inte är rätt i kroppen. Pulsen är dock normal, men jag har en trötthetskänsla i mig. Jag ska försöka ge mig ut på en runda i eftermiddag, ingen kvalitet utan bara distans, för att se om kroppen svarar. Jag tror det är lugnt, men jag har blivit klokare med att lyssna på kroppens signaler och det känns bra!

I övrigt i helgen ska jag ikväll till föräldrarna och träffa kusinen Tina vilket var sjukt länge sedan, imorgon är det träning och cocktailparty med SSCO plus massa löpning så det är full rulle på alla fronter!

Onsdagsrundan och PO Åstrand 90 år!!

Jag har hittills bara skrivit om förmåner jag har på jobbet såsom oändliga träningsmöjligheter och friskvårdstimme. På onsdagar klockan tio tar jag därför ut denna en och en halv timme för att springa en runda, och eftersom jag på schemat har 15 km varje onsdag har jga hittat en perfekt 15,2 km-runda som jag kör. Det brukar vara ett pass som jag bara ska rulla distans på, ibland går det dock fortare, även om jag försöker att inte ha någon personlig prestige i det. Dock är det svårt och det har gått fortare och fortare. Idag gick det i cirka 4.15fart vilket är lite för snabbt för vanlig distanslöpning även om det är lättlöpt. Miles makes champions sägs det.

I eftermiddag ska en legend på GIH firas av, nämligen PO Åstrand vilken kan betraktas som arbetsfysiologins fader med bland annat åstrandstestet på nacken. 90 år är denne man vilket kommer firas rejält. Fick vara med på en föreläsning av denne man vilket var otroligt kul och han har dessutom rejäl humor och roliga föreläsningar. En ära att vara med helt enkelt!!

En dag i livet

Då jag läste min äldre inlägg häromdagen såg jag ett inlägg från maj förra året där jag beskrev en typisk dag hos studenten. Ganska rolig läsning såhär i efterhand måste jag medge! Kom då på den fantastiska idén att uppdatera hur det ser ut nu, om det nu vore någon större skillnad mot tidigare då jag är tillbaka på GIH fast i annan form som kanslist på Studentkåren. Såhär kan en vanlig dag se ut...

04.50 - 05.00
Jag vet, aptidigt, och tro inte att det är njutbart. Snarare ett nödvändigt måste. Tar jag mig inte ut nu tar jag mig inte ut sen vilket gör att jag inte springer - missar värdefull träning - blir sur - vrång - besviken på min egen lathet - och därför går upp. Kläderna i brandmannen på golvet. Ut mot djurgården för en första morgonrunda på ca 10 km.

05.52
När det är sommar är det fantastiskt mysigt att stå ute och stretcha, nu är det kallt, man är trött och det som lockar är en varm dusch. Kompromissar med mig själv, stretchar i trapphuset.

06.15
Jag försöker ofta vara ganska alert på kvällen innan löpning och fixa så mycket som möjligt av morgonens bestyr. Det är fantastiskt att väskan är packad, att frukostmackorna är gjorda så man slipper fixa med de, kaffebryggare, vattenkokare, havregryn; ALLT är framme! Det blir med andra ord en lugn och skön morgon med det.

06.55-07.05
Glider till GIH. Jag har cirka 20 minuter att knata vilket är tokskönt, man slipper tunnelbanan och det är skönt att gå av lite mjölksyra. Men ibland är det av ondo, då man ska träna på kvällen med Spårvägen och man har både jobbväska och träningsväska, vilket gör morgonduschen helt onödig när man kommer fram då man är en våt fläck. Så ibland blir det faktiskt bil till jobbet! Vilket är extra skönt vilket ni kommer läsa om senare.

07.10-07.20
Kommer fram till jobbet, tvingas alltid blippa in mig med kortläsaren då ingen har öppnat och jag är först på plats. Tänder och startar upp allt som ska. Om inte kollegan Niklas är borta som nu, händer det att en balja kaffe görs så han vaknar till. Annars avvaktar jag.

07.45-09.45
Nu kommer lärarkollegorna i strid ström: Professor Håkan Larsson, Lektor Karin Redelius, Jane Meckbach, ibland går någon fysiolog typ Mikael Mattsson eller någon fel och hamnar nere där jag är. Dessutom rullar studenterna in så smått som behöver hjälp med det ena och det andra.

09.45-11.00
Går upp till John i repan, en 800-meterslöpare från Rånäs med en hel del gemensamma kompisar och som ibland är med på ett löppass. Snackar lite och har möte. Ibland, när man kan ta ut friskvårdstimme, händer det att GIH-badet är ledigt för en simtur och då kan det lätt bli en tusing i bassängen.

11.00
Lunch i Lingbaren, restaurangen på GIH. Husmanskost i mängder, ruggigt bra för 50 loppor.

12.00 - 14.00
Kansliet överfullt, brukar vid lunchtid kallas för fritidsgården. På kansliet har vi upprättat en hackordning som har sin utgångspunkt i idrottens värld och lagsporten: den som är yngst fixar och gör grejer, i detta fall Lantto, ordförande för den ärade föreningen GIH IF. I övrigt har vi en stor skala med 80-talister på kåren, förutom jag själv, och det gör att samtalsämnena på sista tiden blivit riktigt roliga med äldre minnen. Vad sägs om Nintendo åttabitars, Championbrallorna man hade i högstadiet, skilda världar, tre kronor, Sega Mega Drive, Absolute Music 95.... Ja ni hör själva.

14.15-16.00
Fixar ekonomigrejer och ser i ögonvrån hur grabbarna i bakgrunden klarar tredje världen i Super Mario Bros 3. Överlyckliga då de hittat en hemsida på nätet där man kan spela gamla spel. Ibland är det möten, ibland är det ärenden som ska fixas och samtal som ska ringas, ibland bara vara tillgänglig för studenterna. Käkar alltid mellanmål här, lingongrova och ägg!

16.00 - 17.00
Avslutar dagen, kollar post, hör med andra, fixar ibland något på dene xtrakurs i idrottspsykologi II som jag läser eller kopplar av.

17.00
Vandrar den korta biten till stadions tunnelbana och Spårvägens klubblokal. Är ofta där tidigare och stretchar loss och rehabar lite. Alltid skönt innan vi börjar. Danske Jens kommer in, Lena Örn och cissi norrbom, Henke Jacobsson i shorts (!?) över tightsen och ibland Uhris som showar och drar någon histora.

17.30
Träningen börjar. Uppvärmningsjogg till Djurgården oftast och backe, tröskel eller intervaller. Alltid lika tryckt efter uppjoggen, ingen vill liksom börja. Jag säger tvärtom, börja direkt så vi får slut på skiten. Funderar över hur vi börjar för att retas och dra ut på det. "Startar vi på ettan när vi räknar ner, dvs. 3 - 2 - 1!! eller 3 - 2- 1 - kör??"

19.00
Tillbaka till klubbis, stretchar, bålstyrka, fotgymnastik, duschar byter om. Ofta helt slut. Då tackar jag gud och mig själv till att jag...

19.20
...Tog bilen på morgonen och nu kan ta den hemåt istället för att gå. Underbart! Och hemma är propp som fixat middag, toklyx!

20.30
Ögonen går i kors, passar på att göra mackor till morgondagen om jag orkar, annars blir det kvällsfika och lugnt, kanske läsa lite eller vila. Lägger fram kläder för eventuell morgonlöpning, packar väska om det behövs, läser om senaste sportresultat och kollar mail för att förbereda morgondagen.

 21.30
Okej, helt slut, orkar inte tänka eller stå. Ligger och läser i sängen, somnar med lampan på nästan...

Såhär kan det i princip se ut!

Quickfixteori

Idag var det dags att springa ett längre pass på en av Stockholms vackraste platser och sträckor där många strider och träningspass har utspelat sig mellan löpare, nämligen Lidingö. Som följeslagare och pådrivare var Lars Södergård den självklare och som kom med förslaget ifår kväll vid 21. Ochdet säger man ju inte nej till. Även propp hängde med bra och det blev 90 hårda minuter genom den vackra höstskruden som tagit grepp och strax tar slut.

Quickfix är ett intressant begrepp i idrottsvärlden som syftar till att du snabbt ska kunna träna dig till ett par % till ett lopp genom att några dagar innan köra specialpass i tron att det ska fungera. Mina erfarenheter kring quickfix är små, jag har lyckats en gång med detta i Nyårsloppet förra året då jag efter julen körde 46 km på tre dagar och lyckades superkompensera rätt bra. Sen var det en del bra träning tidigare i grunden också. Inför jätten bule förra året hade jag definitivt för få terrängkilometer i benen vilket jag också quickfixade ganska bra.

I år för Jätten bule är det tänkt att det ska vara långsiktigare än sist. En hel del pass har därför lagts i terräng, och dessutom har vi haft en del backpass med spårvägen också. Det har varit tungt för kroppen, men skonsammare för benen och idag toppades det med långpasset i terrängen på Lidingö. Gårdagen bjöd också på mer terränglika intervaller med Turebergs FK runt Stora skuggan. Nästkommande vecka ska en del distans också förläggas till Lilljansskogens terräng vilket gör att jag absolut kommer känna mig mer förbered på Jätten Bules skog än förra året.

Hursomhelst har helgen varit mycket lugn och energigivande med lugn fredag, trerättersmiddag på söndag eftertvå kanonlöppass och dagen hr förutom löpning, Stockholm Openfinalen på TV och övningskörning med propp varit lugn och skön. Mot en vecka till!!

Jätten bule snack och tröskelfysiologi

Jag såg för cirka två veckor sedan att över en dag hade min läsarstatistik skjutit i höjden, vilket gjorde mig förvånad först, men sedan förstod jag att det berodde på arrangörerna bakom mitt favoritlopp, Jätten Bule-löpet, länkat till min blogg på hemsidan efter att de hört av sig till mig och frågat om lov. Jätteroligt!! Så er nya läsare får jag hälsa välkomna, om det nu blivit några!

En som i alla fall registrerade min blogg, på lite oväntat håll, var en av tränarna i Spårvägen, Anders Bamse Fredriksson, som hade undersökt loppen i november efter jakt på ett schysst lopp för sina aktiva. Hans egna ord var:
"Så jag gick in på hemsidan på jättebule, och såg en länk till en blogg. Plötsligt insåg jag ju, fan, det är ju Jonas! Men vilket usel tid!"

Vidare berättade han lite historia kring loppet, medan jag skämdes och sa att han inte fick berätta det för någon, jag menar, vad är väl en vinst i det mot alla andra aktiva som tävlar om SM-medaljer och pratar om galor i England och sydeuropa som de ska tävla i? Men tydligen har Jätte Bule en rejäl historia, till skillnad från andra lopp, och har faktiskt funnits i över 40 år (43 år enligt den eminenta hemsidan) och har haft några rejäla storduster och löpare som slagits om titeln. Så har man en gång vunnit Jätten Bule, då är man ingen mes eller 400-meterslöpare inte menade han på! Så då kan jag väl stolt konstatera att jag har en ganska tung merit, jag vill ju inte säga ifrån vad en 14.20-man på 5000 meter säger!

Pass i tisdags, Backe, och pass igår som innehöll tröskel 5 x 6 min, som för egen del nog blev mer åt ett intervallpass. Kanske var det ilskan över att mörkret föll, det var lerigt, regnigt och jävligt plus lite annat som gjorde att jag bara ville hem som drog upp farten. Det var jag, Hank the Tank Jacobsson, Danske Jens, VärldsmästarLarsa och Yamana som sprang, och de första tre låg jag faktiskt klistrad i ryggen på Jens och de gick i 3.33-3.28 fart vilket är lite väl snabbt. Sista två släppte jag upp lite men den sista gick snabbt ändå. Hank the Tank passade på med assistans av Kent att ta laktatprov, vilket tål en vidare diskussion.

När du springer tröskel är det tänkt att du ska springa så nära din maximala syreupptagning, VO2max, som möjligt för att pressa den och inte ta hjälp av de anaeroba delarna. Detta kan mätas genom att du mäter laktat, dvs. mjölksyra, i blodet. Hur kan man se vad som är ens maximala aeroba kapacitet tänker den smarte då? Jo, det finns något som kallas för mjölksyratröskel, vilket är den gräns mjölksyra som är så du klarar av att i princip göra dig av med lika mycket mjölksyra som du producerar. När du dock går över den gränsen, produceras mer mjölksyra än vad du kan ta upp och det blir därför riktigt tungt och jobbigt efter ett tag. Om vi skulle ta en grupp människor ligger den gränsen på 4 mmol eventuellt, individuellt kan ligga på allt mellan 2,5-5 mmol beroende på mat, sömn, etc. men 4 mmol kan vara ett OK värde att utgå ifrån.

Själv testet går till så att du springer i en viss fart, säg 3.45, och att du stannar efter 6 min och direkt tar ett prov på din laktat genom ett stick i fingret.  Visar mätaren omkring 4 mmol, kanske under t o m, då vet du att det är din fart. Vidare kan du då också ha koll på pulsen, exempelvis om puslen är 170 slag/min när du springer 3.45-fart vilket gör att du då vet när du springer på 170 slag/min så håller du din tröskel. Enkelt som så.

Efter den sista intervallen gjorde jag ett sånt test, lite haffsigt, men det visade på 4,4 mmol vilkte är lite högre än brukligt. Det gick helt enkelt lite för fort, men eftersom det kändes piggt kanske det var bra ändå. I leran blev mina kläder så jävla skitiga att jag var tvungen att ta med de till jobbet för tvätt, viklet också beror  på ett dåligt livspussel som inte passade i måndags vilket gjorde att tvättiden rök. Jajaja...

Nu idag väntar ett eftermiddagspass på 13-15 km, då jag var alltför trött och hungrig imorse för ett pass. Fullt med möten på jobbet också, dessutom får vi besök av Body Worlds vilket blir jättekul!

Trevlig Helg på er!

Längre race report!

Dagen innan Hässelbyloppet bestämde jag ju mig för att köra, vilket var i senaste laget. Dock var jag medveten om att jag faktiskt skulle kunna komma att springa, så på det mentala planet var jag ändå hyfsat förbered. Sen kan man självklart vara bättre prepparerade men nu vart det som det vart.

I alla fall, uppladdningen var lagom med lite senare frukost och tunnelbana ut till Hässelby med min eminente lagledare och fästmö Proppen. Då vi kom ut gick vi till Hässelby IP och chillade, jag hade med mig en matta så jag passade på i regnet att göra lite stretchövningar innan. Sedan ut på enuppvärmning och tillbaka för att sedan vandra iväg till startplatsen för stegringar och start. Konstigt nog hade jag startnummer 908 (!), där jag belönades med en startplats långt bak, vilket kan bero på att jag var felanmäld som född 1985 istället för 1987. Hursomhelst kände jag mig mer hemma bland motionärerna än eliten och det var med glädje som jag ställde mig och pratade med glada motionärer om tider!

När starten gick öppnade jag fort för att kunna posititionera mig, och det gick väl fort! 3.11, 3.15 och 3.24 var öppningsfarten tror jag och då kilometer fyra gick på 3.15 insåg jag att detta är toksnabbt!!! Så när fem passerades på 16.52 var jag lite stum, och vid sex km började magen krångla lite och jag fick slå av på takten. vanligtvis håller det inte i sig så länge, men det dröjde till kilometer åtta innan jag kunde öka igen och förutom att andra femman är jobbigare på hässelbyloppet var jag mer stum vilket gjorde att jag tappade för mycket. Vid nio fick jag en jagande Charlotte Karlsson i ryggen som hade Abeba Abraley som mål, och Charlotte gick om, liksom Niklas Könberg innan infarten till IP, men jag lyckades jobba ikapp och förbi Charlotte medan Niklas var svårtagen. Precis under 35 vilket var OK.

Som sagt, detta var tredje loppet under 35 minuter vilket absolut får anses bra. Dock ska jag erkänna att jag hade räknat med en snabbare utveckling, men eftersom träning tar tid och jag dessutom ändrat vardagen mycket på sista året är det itne konstigt. Jag ska återkomma med mina tankar i en årsrapport, där jag också ska försöka beskriva hur jag vill bli bättre!

Igår var benen sega, men mycket jobb har också gjort att sinnet varit trögt och då träden blir naknare och naknare och det dessutom blir mörkare får man låta det ta den tid det tar innan man är igång igen, vilket visade sig vara imorse då jag i blåsten och med propp drog runt Djurgården en sväng. Så nu är jag tillbaka!

Nästa lopp: Jätten Bule!!