Igår kväll kände jag mig så pass pigg att jag skulle klara av att springa igen. Jag snackade lite med Coach Kent om det också, hur jag ska komma igång, och fick svaret att börja distansa lätt och så kör vi på igen nästa vecka. Vi får se vad kroppen säger. Lutar åt att ta det ännu lugnare som sagt.
Hade satt klockan imorse och tänkte ge mig ut för att springa, men jag bara stängde av klockan, vände mig om och somnade om. Det var inte läge och jag var inte pigg nog. Men idag är det fan dags, har med mig löpargrejer till jobbet och om piggheten känns bättre ska jag minsann lufta benen lite och känna av kroppen. Strejkar den alltför mycket fortfarande så är det mer vila som ska injiceras i kroppen.
Nu i helgen var ett av årets stora lopp planerade, som faktiskt lockade rejäl SM-klass, men som jag var tveksam över start till. Nu undrar säkert diverse läsare vad jag pratar om när jag tidigare nämnt att det inte är säsong, jag varit sjuk och inga lopp finns. Men eftersom jag har turen att ha en del polare på GIH som springer som känner diverse folk så hade Larsa Södergård tillsammans med Olle Walleräng (och båda känner ännu mer folk i löparvärlden) funderat över hur motivationen är i december och därmed bestämt att folk behöver vädra tävlingsnerverna lite mer, och därmed lagt upp ett lopp som de kallade Sista milen. Rent konkret skulle loppet gå på lidingöloppets sista mil, med en seedning gjord av lillebror Södergård där det blir en jaktstart så teoretiskt sett ska alla komma imål samtidigt. Sen fanns det ju en pengapott i botten (alla lägger in 50 spänn) och den som faktiskt kommer i mål först tar hem potten, och jag hade äran att vara inbjuden.
Startfältet (utan seedning) var följande personer
Olle Walleräng
David Nilsson
Fredrik Uhrbom
Fredrik Johansson (orienteraren från Lidingö)
Lars Södergård
Andreas Svensson/McConville
John Börjesson
Linus Nilsson
Nils Spetz
Jesper Nelsén
Tomas Jennerstål
Hanna Bartholomew
Thomas Pechhacker
Tomas Jennerstål
För er som inte vet är i princip alla goda för resultat på milen mellan 29-33 minuter och nästan heltidslöpare eller liknande (utom den glada amatören jag då). Så när snön nu kom igår och inatt, och spåren blev totalt igensnöade, vart det en tråkig DNS på samtliga. Inte mycket att göra, men det hade varit kul att se vart det hade bärt åt. Och jag menar, en pott pengar för de elitlöpare som inte har mycket pengar annars, ojojoj, det hade blivit krig.
Nu är det snart helg i alla fall, och då väntar faktiskt en Herrmiddag, årlig tradition på GIH, samt kanske ett löpsteg. Plus att brorsan har födelsedagslunch!
fredag 30 november 2012
onsdag 28 november 2012
Sjukdomskris
Normalt sett brukar jag inte ha några problem med att vara sjuk, om det nu inte är vinterkräksjuka eller maginfluensa som gör en så nedsatt så man blir utslagen. Vanlig förkylning är svårt att undvika, det är riktigt tråkigt när det sker, men vafan, man kan inte badda sig i handsprit varje dag eller undivka människor. Det händer liksom. Mina förkylningar brukar sträcka sig mellan 3-4 gånger max per år, vilket är respektabelt. Blir som lite extra vila och brukar vara mellan 3-5 dagar.
Denna gång är det värre. Visserligen känns det dumt att i rubriken skriva kris när det finns många värre sjukdomar att skriva om, men nu har jag inte märkt någon förbättring de närmsta fem dagarna och det är åttonde dagen i rad som jag är riktigt risig. Slem i halsen som vägrar ge med sig, hosta, allmänt opigg och trött och inga huskurer som slemlösande medel, Whiskey, vitlök, ingefära, te, chili, orimliga mängder vatten och bastu hjälper. Jag är på noll igen. Men nu har jag något på g.
Anders, en fotbollstränarkollega som jag spår blir nästa förbundskapten och som jag var i Nyköping med för ett tag sen har tydligen en dundermedicin att ge som han kom förbi kansliet med på morgonen. Cocillana-Etyfin är namnet, vilket enligt FASS.se är rejäla grejer, nedsatt körförmåga kan erhållas, morfin innehåller det också, samt kan bli beroendeframkallande. Vad säger ni läsare? För farligt för den normale?? Något ni provat??
Eftersom träningen är lika med noll finns inget att rapportera där heller.
Denna gång är det värre. Visserligen känns det dumt att i rubriken skriva kris när det finns många värre sjukdomar att skriva om, men nu har jag inte märkt någon förbättring de närmsta fem dagarna och det är åttonde dagen i rad som jag är riktigt risig. Slem i halsen som vägrar ge med sig, hosta, allmänt opigg och trött och inga huskurer som slemlösande medel, Whiskey, vitlök, ingefära, te, chili, orimliga mängder vatten och bastu hjälper. Jag är på noll igen. Men nu har jag något på g.
Anders, en fotbollstränarkollega som jag spår blir nästa förbundskapten och som jag var i Nyköping med för ett tag sen har tydligen en dundermedicin att ge som han kom förbi kansliet med på morgonen. Cocillana-Etyfin är namnet, vilket enligt FASS.se är rejäla grejer, nedsatt körförmåga kan erhållas, morfin innehåller det också, samt kan bli beroendeframkallande. Vad säger ni läsare? För farligt för den normale?? Något ni provat??
Eftersom träningen är lika med noll finns inget att rapportera där heller.
måndag 26 november 2012
"Jaa, det är ju din jävla kropp!"
De orden yttrades av Larsa Södergård för några veckor sedan efter Hässelbyloppet, då jag var sisådär nöjd med loppet och hade en ganska sliten kropp. Förutom Larsas mentorsråd och kunskap, finns även yngre brodern Södergård till förfogande för tips till löpningen, vilket är guld värt. Men iallafall, jag hade ont i hamstring, var opigg, mentalt trött och kände inte att det gick så bra att köra hårt, varpå han föreslog att jag skulle vila i två veckor och endast köra rehabövningar i två veckor för att få bukt med alla smärtor och motivationsproblem. Jag höll med och tänkte att det ska jag faan göra...
Självklart gjorde jag inte det. Veckorna efteråt fylldes av träning med några veckor över 11 mil, och efter cirka 5 dagar var jag påkommen av Larsa som undrade vad i helvete jag gjorde som tränade. Jag erkände direkt att jag inte vilat, det är ju träning jag behöver för att bli bättre såklart. Larsa suckade högt, skakade på huvudet, tog upp sin väska och sade citatet ovan innan han gick iväg.
Jag funderade lite över det, men kunde ändå inte förstå. Om jag inte blir bättre fysiskt, inte behöver jag göra något tvärtom som vila, istället för att träna. Så jävla nedbruten var jag ändå inte.
Sedan sprang jag två lopp till och tränade på ganska bra. Men jag var inte riktigt i balans under passen, utan ganska cynisk, tråkig, peppade inte de andra och svarade kort på tilltal. Då jag under ett monsterpass vid kanalen med 8 x 1000 meter fick frågan av Kent hur det kändes, fick han bara en arg blick och ett "Kanon!" med cynisk röst tillbaka.
Det har liksom inte gått som det ska, och då var det inte läge, trodde jag, för andras råd om träning och att "Slit ut dig du och kör slut på dig fast det är fel".
Det är ju snarare så att det är precis det som behövts.
Jag tycker om att ibland vara extrem mot olika håll. Som att exempelvis sjukhus borde heta friskhus istället. Eller att det inte finns något som heter överbelastningsskada. Det heter ju snarare underbelastningsskada då den skadade delen är inte van vid att belastas så mycket och därför behöver mycket mer belastning varpå man ska köra ännu hårdare träning. Sen stämmer det ju inte alltid såklart.
Men dessa vackra ord om vila har inte bara legat och gnagt, de har snarare skridit från talan till verket och från att bokstavligt talat sitta i huvudet till att sätta sig i halsen då jag i en vecka nu varit förkyld, nu sist så jävla förkyld att det inte finns någon röst kvar och den lilla som finns låter som att den har några flaskor 16-årig Lagavulin bakom sig. Plus hosta som gör att fästmön hoppar och lyfter från sängen om nätterna, och papperskorgen full av näsdukar och vickstabletter. Och jag har inte tagit ett enda löpsteg på strax 7 dagar.
När jag imorse bestämde mig för att ändå ta en halvdag på jobbet tog jag på mig Ipoden och travade iväg och drog igång en playlist med låtar som jag har när jag löper. Och jävlar vad det kändes motiverande att springa! Och då när jag gick kände jag något annat också; det fanns inga smärtor i benen som tidigare! Denna lilla vila har ändå gjort underverk och det jag trodde jag minst behövde var det som jag behövde mest.
Just nu har jag två röster i mitt huvud, den ena som säger mig att när jag är igång ska jag köra järnet, den andra säger att jag ska vila ännu mer för att komma sjukt pigg och motiverad och därmed komma i form till mars.
Vem som har rätt vet jag inte.
Självklart gjorde jag inte det. Veckorna efteråt fylldes av träning med några veckor över 11 mil, och efter cirka 5 dagar var jag påkommen av Larsa som undrade vad i helvete jag gjorde som tränade. Jag erkände direkt att jag inte vilat, det är ju träning jag behöver för att bli bättre såklart. Larsa suckade högt, skakade på huvudet, tog upp sin väska och sade citatet ovan innan han gick iväg.
Jag funderade lite över det, men kunde ändå inte förstå. Om jag inte blir bättre fysiskt, inte behöver jag göra något tvärtom som vila, istället för att träna. Så jävla nedbruten var jag ändå inte.
Sedan sprang jag två lopp till och tränade på ganska bra. Men jag var inte riktigt i balans under passen, utan ganska cynisk, tråkig, peppade inte de andra och svarade kort på tilltal. Då jag under ett monsterpass vid kanalen med 8 x 1000 meter fick frågan av Kent hur det kändes, fick han bara en arg blick och ett "Kanon!" med cynisk röst tillbaka.
Det har liksom inte gått som det ska, och då var det inte läge, trodde jag, för andras råd om träning och att "Slit ut dig du och kör slut på dig fast det är fel".
Det är ju snarare så att det är precis det som behövts.
Jag tycker om att ibland vara extrem mot olika håll. Som att exempelvis sjukhus borde heta friskhus istället. Eller att det inte finns något som heter överbelastningsskada. Det heter ju snarare underbelastningsskada då den skadade delen är inte van vid att belastas så mycket och därför behöver mycket mer belastning varpå man ska köra ännu hårdare träning. Sen stämmer det ju inte alltid såklart.
Men dessa vackra ord om vila har inte bara legat och gnagt, de har snarare skridit från talan till verket och från att bokstavligt talat sitta i huvudet till att sätta sig i halsen då jag i en vecka nu varit förkyld, nu sist så jävla förkyld att det inte finns någon röst kvar och den lilla som finns låter som att den har några flaskor 16-årig Lagavulin bakom sig. Plus hosta som gör att fästmön hoppar och lyfter från sängen om nätterna, och papperskorgen full av näsdukar och vickstabletter. Och jag har inte tagit ett enda löpsteg på strax 7 dagar.
När jag imorse bestämde mig för att ändå ta en halvdag på jobbet tog jag på mig Ipoden och travade iväg och drog igång en playlist med låtar som jag har när jag löper. Och jävlar vad det kändes motiverande att springa! Och då när jag gick kände jag något annat också; det fanns inga smärtor i benen som tidigare! Denna lilla vila har ändå gjort underverk och det jag trodde jag minst behövde var det som jag behövde mest.
Just nu har jag två röster i mitt huvud, den ena som säger mig att när jag är igång ska jag köra järnet, den andra säger att jag ska vila ännu mer för att komma sjukt pigg och motiverad och därmed komma i form till mars.
Vem som har rätt vet jag inte.
torsdag 22 november 2012
Sjukdom och artiklar i DN
Efter lördagens Tömil insjuknade fästmön, och jag därefter. Trodde inte jag skulle få hennes förkylning, men så är fallet och jag är från igår ganska ospringbar, trött, småfebrig och allmänt jävlig. Helt enkelt ganska töntig och mesig. För pigg för att vara hemma och för trött för att göra något vettigt.
Det har ju varit en del skriverier i DN om svensk löpning, och det har varit en ganska svartmålad bild. Jag har inte varit insatt i löpningen alltför länge och vet därför inte riktigt hur bilden ser ut bland de tränare och löpare som finns. Friidrotten till skillnad från Fotbollen där jag varit som mest aktiv har ju olika prioriteringar av tränare; i friidrotten lär du dig själv att träna och kan vara din egen tränare medan du i Fotbollen är beroende av fler tränare ju högre upp i systemet du kommer, vilket är skillnad i och med individuella idrotter och lagidrotter. En diskussion är alltid bra kring bättre prestationer tycker jag, men som sagt, jag är för oinsatt och grön själv för att ha en åsikt kring det hela.
Nu ät det helt enkelt dags att ta till alla huskurer som finns för att bli frisk. Vitlök, ingefära, vicks, bastu, bada, chili, te, honung... Vilka fler finns??
Det har ju varit en del skriverier i DN om svensk löpning, och det har varit en ganska svartmålad bild. Jag har inte varit insatt i löpningen alltför länge och vet därför inte riktigt hur bilden ser ut bland de tränare och löpare som finns. Friidrotten till skillnad från Fotbollen där jag varit som mest aktiv har ju olika prioriteringar av tränare; i friidrotten lär du dig själv att träna och kan vara din egen tränare medan du i Fotbollen är beroende av fler tränare ju högre upp i systemet du kommer, vilket är skillnad i och med individuella idrotter och lagidrotter. En diskussion är alltid bra kring bättre prestationer tycker jag, men som sagt, jag är för oinsatt och grön själv för att ha en åsikt kring det hela.
Nu ät det helt enkelt dags att ta till alla huskurer som finns för att bli frisk. Vitlök, ingefära, vicks, bastu, bada, chili, te, honung... Vilka fler finns??
söndag 18 november 2012
Race report Tömilen: 13e plats, 36.29
Tufft lopp med tuffa förutsättningar kan man säga. Då jag och Tom sprang på fredagseftermiddagen var benen så tunga och ömma att jag undrade om jag ens skulle kunna gå till startplatsen på lördag, men det kunde jag, och när jag väl var där var det väl lika bra att springa. Mötte upp farsan som ställde upp som lagledare, samt Henke Jakobsson som jag värmde upp med och det var inga pigga ben från någon av oss.
Pallrade mig senare iväg till starten och det gick fort i början av loppet. Första tre precis över 10 min, och då har man rejält tuffa stigningar att jobba med, samtidigt som jag försökte bana väg åt Niklas Könberg som är i otrolig form just nu och som jag försökte hålla uppe farten åt och som stack vid 4 km. Tror första fem gick på strax under 17.50 ändå! Låg nia-tia hela vägen, men den tuffa träningen som varit gjorde att jag inte kunde återhämta mig lika bra och gruppen bakom hann ikapp. Vid sju låg jag på 14e plats men lyckades jobba ikapp en kille och kom i mål som 13e man. Satan vad tungt det var, men mycket roligare än de klassiska intervallerna som man annars kört. Varken nöjd eller missnöjd, kul att så många hejade under loppet (Södergårds och Walleräng) samt att det gick bra för andra löpare. Och stort plus till farsan som skjutsade hem mig sen!!
Pallrade mig senare iväg till starten och det gick fort i början av loppet. Första tre precis över 10 min, och då har man rejält tuffa stigningar att jobba med, samtidigt som jag försökte bana väg åt Niklas Könberg som är i otrolig form just nu och som jag försökte hålla uppe farten åt och som stack vid 4 km. Tror första fem gick på strax under 17.50 ändå! Låg nia-tia hela vägen, men den tuffa träningen som varit gjorde att jag inte kunde återhämta mig lika bra och gruppen bakom hann ikapp. Vid sju låg jag på 14e plats men lyckades jobba ikapp en kille och kom i mål som 13e man. Satan vad tungt det var, men mycket roligare än de klassiska intervallerna som man annars kört. Varken nöjd eller missnöjd, kul att så många hejade under loppet (Södergårds och Walleräng) samt att det gick bra för andra löpare. Och stort plus till farsan som skjutsade hem mig sen!!
lördag 17 november 2012
Raceday - inte i form...
Sedan jag slutade vara heltidsstuderande har helgerna fått en annan innebörd för mig. Under min studietid var jobb på helger vanligt och ett tag jobbade jag extremt mycket. Jag hade varannanhelgsarbete på ett ställe och varfjärdehelgarbete på ett annat, vilket innebar jobb tre helger i rad och ledig en helg över en fyraveckorsperiod. Nu i efterhand undrar jag hur jag orkade. Fördelarna med jobb är dock ganska bra; du är garanterad en inkomst och slipper ta massa studielån, det finansierade de gånger jag pluggade utomlands, jag hade ofta pengar över varje månad och kunde absolut unna mig saker och ett annat perspektiv jag ofta nämner är: då jag jobbade brände jag sällan pengar, vilket också var ett sätt att spara.
Nu tycker jag dock att det är så jäkla skönt att på fredagarna veta att det är två dagar ledigt framöver med lugnt tempo. Fredagkvällarna är heliga med mat i mängder. Underbart! Då jag ofta försöker få extra tid på morgonen ser jag alltid till på vardager att väskan är packad, frukostbordet dukat etc. men det är alltid skönt att slippa stå kvällen innan och bre frukostmackor och packa utan bara gå och lägga sig. Och för den delen gå upp på morgonen, som nu, ta en kopp finjava innan frukost och uppdatera här eller läsa vartenda ord som står i tidningen. Njutning!!
Veckan har varit riktigt hektiskt med jobb i mängder, löpning i mängder och jag har varit riktigt trött på kvällarna, sådär trött så jag somnar när jag lägger huvudet på kudden och det känns som jag vaknar sekunden efter och då har jag ändå sovit sju-åtta timmar. Riktigt tungt. Löpningen har varit sisådär, jag börjar få viss smärta i tibialis posterior, strax bakom skenbenet, vilket stör i varje löpsteg jag tar. Och nej, det är inte benhinneinflammation, jag har lyckats gå in i en diskmaskinslucka som var nedfälld på jobbet och det smärtade inte alls, kan faktiskt slå på benet utan att det gör ont, det krampar efter jag kommit igång. Vi får se hur det utvecklar sig.
I alla fall hämtade jag nummerlapp igår, nummer 7 blev det vilket jag kände Wow! över, ända tills jag hämtade Larsa Södergårds nummerlapp och han hade nummer 1...
Hursomhelst håller jag kvar vid tidigare sägner, detta är ett lopp som endast är ett avbrott i träningen, inte något som jag satsar på, varvid det får går som det går. Det ska i alla fall bli kul att göra någo
Nu tycker jag dock att det är så jäkla skönt att på fredagarna veta att det är två dagar ledigt framöver med lugnt tempo. Fredagkvällarna är heliga med mat i mängder. Underbart! Då jag ofta försöker få extra tid på morgonen ser jag alltid till på vardager att väskan är packad, frukostbordet dukat etc. men det är alltid skönt att slippa stå kvällen innan och bre frukostmackor och packa utan bara gå och lägga sig. Och för den delen gå upp på morgonen, som nu, ta en kopp finjava innan frukost och uppdatera här eller läsa vartenda ord som står i tidningen. Njutning!!
Veckan har varit riktigt hektiskt med jobb i mängder, löpning i mängder och jag har varit riktigt trött på kvällarna, sådär trött så jag somnar när jag lägger huvudet på kudden och det känns som jag vaknar sekunden efter och då har jag ändå sovit sju-åtta timmar. Riktigt tungt. Löpningen har varit sisådär, jag börjar få viss smärta i tibialis posterior, strax bakom skenbenet, vilket stör i varje löpsteg jag tar. Och nej, det är inte benhinneinflammation, jag har lyckats gå in i en diskmaskinslucka som var nedfälld på jobbet och det smärtade inte alls, kan faktiskt slå på benet utan att det gör ont, det krampar efter jag kommit igång. Vi får se hur det utvecklar sig.
I alla fall hämtade jag nummerlapp igår, nummer 7 blev det vilket jag kände Wow! över, ända tills jag hämtade Larsa Södergårds nummerlapp och han hade nummer 1...
Hursomhelst håller jag kvar vid tidigare sägner, detta är ett lopp som endast är ett avbrott i träningen, inte något som jag satsar på, varvid det får går som det går. Det ska i alla fall bli kul att göra någo
onsdag 14 november 2012
3 dagar kvar - formcheck
Formchecken är för närvarande enkel att förklara; den är inte prioriterad och existerar därför inte utan består av tung träning som ska ge utveckling längre fram. Därför kommer träningen inte släppas upp inför tömilen utan det blir endast ett alternativt intervallpass.
I övrigt är detta ett ganska värdelöst inlägg, då det inte finns mer att rapportera. Mycket jobb, sena kvällar, träning och sova är vad dagarna består av.
I övrigt är detta ett ganska värdelöst inlägg, då det inte finns mer att rapportera. Mycket jobb, sena kvällar, träning och sova är vad dagarna består av.
söndag 11 november 2012
Helgen till ända!
Det är jisses vad snabbt helgen går. Det är måndag till fredag i högsta hastighet innan man växlar upp och spurtar ner lördagen och söndagen också! Skrämmande.
Massa löpning både igår och idag. Gårdagen började med 8 x 1000 meter på kanalen tillsammans med Tureberg vilket var sjukt jobbigt men riktigt bra. Lägre snitt på cirka 3.12-13 per tusing. sedan vart det, efter lunch och en tupplur, en till löptur på 9 km i 4.19fart och då var bena möra. Efter att ha träffat Evelina från Nya zeeland som var på besök blev det hyfsad tidig hemgång och middag. Imorse var vi ändå ganska raska, då vi för några veckor sedan blev introducerade till Lidingös fantastiska möjligheter till långpass och därför drog iväg efter en snabb kopp java som frukost till Bosön och började en långtur som tog 1 h och 40 min innan vi återvände hem, köpte frulle på Kvantum och njöt av en låååång helgfrukost. Magiskt!! Att sen träffa brorsan plus granne som var hemma från london över helgen var inte heller fel och det känns ändå som helgen har varit i vilans tecken.
Nu i veckan väntar nästa tävling, på lördag närmare bestämt. Tömilen ska avverkas vilket är på en tuff bana i lilljansskogen i stockholm, en skog som jag bokstavligen har utanför dörren på jobbet och som jag hittar utan och innan på. Jag kommer inte lätta upp träningen något utan endast se detta som ett roligt avbrott i träningen.
Massa löpning både igår och idag. Gårdagen började med 8 x 1000 meter på kanalen tillsammans med Tureberg vilket var sjukt jobbigt men riktigt bra. Lägre snitt på cirka 3.12-13 per tusing. sedan vart det, efter lunch och en tupplur, en till löptur på 9 km i 4.19fart och då var bena möra. Efter att ha träffat Evelina från Nya zeeland som var på besök blev det hyfsad tidig hemgång och middag. Imorse var vi ändå ganska raska, då vi för några veckor sedan blev introducerade till Lidingös fantastiska möjligheter till långpass och därför drog iväg efter en snabb kopp java som frukost till Bosön och började en långtur som tog 1 h och 40 min innan vi återvände hem, köpte frulle på Kvantum och njöt av en låååång helgfrukost. Magiskt!! Att sen träffa brorsan plus granne som var hemma från london över helgen var inte heller fel och det känns ändå som helgen har varit i vilans tecken.
Nu i veckan väntar nästa tävling, på lördag närmare bestämt. Tömilen ska avverkas vilket är på en tuff bana i lilljansskogen i stockholm, en skog som jag bokstavligen har utanför dörren på jobbet och som jag hittar utan och innan på. Jag kommer inte lätta upp träningen något utan endast se detta som ett roligt avbrott i träningen.
fredag 9 november 2012
Vintersäsongstävlingar som rekommenderas samt Niklasträning
En del diskuterar på sina bloggar kring vad de gör för att motivera sig att fortsätta träna nu när det blir mörkare och kallare och det är långt kvar till man får utmana alla sina konkurrenter utomhus på något av de stora loppen som kommer igång i april-maj igen. Inomhussäsongen är ju inte speciellt utvecklad för motionärerna, jag menar, det finns inte ett tillstymmelse till lopp som är attraktivt att springa för den stora massan inomhus vilket är förklarligt. Hur släpper man loss 1 000 personer inomhus på en 200metersbana? Den ekvationen går ju inte ihop, och de lopp som ändå arrangeras utomhus är ju bra försök att locka andra,;Bore Cup är ju ett fantastiskt försök till att locka vinterlöpare ut i spåren med fyra lopp där man i slutet räknar samman poängen för att ta fram en slutgiltig vinnare och brukar locka både motionärer och elitlöpare. Loppen brukar äga rum norr om Stockholm runt Gälve och Uppsala. Rekommenderas för samtliga!
Andra sätt att motivera sig är ju att åka iväg och träna på varmare breddgrader. Även här finns det en del att göra. Under passet med Olle och Johan i onsdags diskuterade de Kenya, och riktigt så rejält gör ju inte motionären eller jag. Däremot ska jag över nyår dra iväg till sydligare breddgrader för köra hårt. Det blir living the dream i en vecka vilket inte är fel.
För egen del är jag sugen på att prova att tävla inomhus. Jag har aldrig sprungit korta sträckor som 3000 meter förut och är sugen på att prova vad det innebär. 1 500 meter lockar inte, det krävs för mycket snabbhet för det. Så vem vet, något lopp blir det. Sen är även jag sugen på något av Bore-loppen, Nyårsloppet blir det kanske en repris på efter att det gick så bra förra året.
Den senaste dagarnas träning har varit jobbiga. Måndags vart det 18 km, tisdags alternativträning och backe, onsdags 24 kilometer och igår vart det 23 kilometer varav 10 km av de var i tröskelfart på ett 5 x 7minuterspass med nämnde Niklas Könberg vid Djurgårdskanalen. Om jag var sliten innan var det inget emot vad jag var efteråt. Att sen Niklas är i sitt livs form och snittade 3.30 per kilometer och försvann i fjärran medan jag snittade 3.37 och får jaga gör det inte lättare. Jag vinglade och var så yr på hemvägen att jag fick ursäkta mig för folk och säga att jag bara tränat med Niklas och inte gjort något annat dumt.
Andra sätt att motivera sig är ju att åka iväg och träna på varmare breddgrader. Även här finns det en del att göra. Under passet med Olle och Johan i onsdags diskuterade de Kenya, och riktigt så rejält gör ju inte motionären eller jag. Däremot ska jag över nyår dra iväg till sydligare breddgrader för köra hårt. Det blir living the dream i en vecka vilket inte är fel.
För egen del är jag sugen på att prova att tävla inomhus. Jag har aldrig sprungit korta sträckor som 3000 meter förut och är sugen på att prova vad det innebär. 1 500 meter lockar inte, det krävs för mycket snabbhet för det. Så vem vet, något lopp blir det. Sen är även jag sugen på något av Bore-loppen, Nyårsloppet blir det kanske en repris på efter att det gick så bra förra året.
Den senaste dagarnas träning har varit jobbiga. Måndags vart det 18 km, tisdags alternativträning och backe, onsdags 24 kilometer och igår vart det 23 kilometer varav 10 km av de var i tröskelfart på ett 5 x 7minuterspass med nämnde Niklas Könberg vid Djurgårdskanalen. Om jag var sliten innan var det inget emot vad jag var efteråt. Att sen Niklas är i sitt livs form och snittade 3.30 per kilometer och försvann i fjärran medan jag snittade 3.37 och får jaga gör det inte lättare. Jag vinglade och var så yr på hemvägen att jag fick ursäkta mig för folk och säga att jag bara tränat med Niklas och inte gjort något annat dumt.
torsdag 8 november 2012
Löpning med kändisar
I ett tidigare inlägg skrev jag om uppladdningen inför halvmarathon och löpning med sju SM-guld. Jag har skrivit det tidigare men det tål att upprepas; genom Spårvägen men även GIH får man chansen att träffa och ibland springa med fantastiska löpare och profiler och det är både med inspiration och skräckblandad förtjusning som man tränar eller tävlar med dessa. De springer ju så jävla fort! Men kul är det.
Igår eftermiddagen hade jag riktig tur. Morgonen bestod av 15,5 kilometers löpning vilket var lite småsegt för benen. När jag sedan på eftermiddagen skjutit upp och skjutit upp pass II och funderat över löprundor samt stressat mig själv över att jag verkligen behöver komma ut innan mörkret kommer drog jag och bytte om, och från ingenstans kom då Olle Walleräng som var på GIH-besök och skulle distansa lite, och med sig hade han den nyblivna spårvägaren Johan Walldén. Dessa två tål en närmare presentation.
Olle kan man säga är en av våra största löpartalanger (med bland annat ett OS-guld för juniorer på 1500 meter) och numera seniorer med minst fem SM-guld i alltfrån terräng (4 km där han spurtade ifrån självaste Mustafa Mohammed) till bana (1500 meter och 5000 meter) till inomhus (Tror han SM-guld där med på 1500 m och 3 000 meter) och Finnkampen (vann 5000 meter i somras) till EM-placeringar (sjunde man på 3 000 meter). Hans någorlunda hyggliga rekord är 3.40 på 1500 meter, 7.53 på 3000 meter samt 13.43 på 5000 meter. Han passade även på att vinna Milspåret i år och komma tvåa i Hässelbyloppet på 29.45. Sen säger väl denna bilden något vilka han tävlar mot (tror den är tagen 2009):
Två OS-guld killar mot varandra: Olle som lurar bakom Mo Farah, OS-guld i år på 10 000 meter
Johan Walldén är också en snabb kille med diverse meriter. Kisen vann SM i år på 1500 och ligger tvåa på årsbästalistan över 1500 meter och har dessutom sprungit 800 meter under 1.50. Att han sen liksom Olle har representerar Sverige från Senior ner till alla möjliga nivåer och kom tvåa i finnkampen på 1500 meter gör honom inte sämre.
Johan längst till vänster i årets finnkampslag över 1500 meter.
Hursomhelst drog vi ut i Lilljansskogen på en lätt 40 minutersrunda, och för att det inte skulle få för fort försökte jag ligga först hela tiden och bromsa herrarna, vilket inte var lätt. I Lilljansskogen går det ganska mycket upp och ner, men jag lyckades ändå hänga med de på denna tur. Eftersom vi gick ut precis innan det blev becksvart var det kanske tur att jag också sprang med dessa två så vi hann hem innan det blev helt becksvart utan bara lite lagom mysigt mörkt.
När man kör med löpare som dessa inser man också hur mycket man måste lägga ned i tid och kraft för att bli bra. Det handlar om ett heltidsjobb och att planera in i minsta detalj allt som ska bli bra. Och att köra hårt när det krävs, och lugnt när det krävs. Dessutom en jävla självdisciplin att orka hålla på så mycket även i motgång då löpningen är det enda man håller på med och en benhård vilja att tro på sig själv. Uhris har lyft det tidigare i sin blogg, om att vi behöver fler löpare som springer på heltid, vilket dessa två gör och gör helt rätt i. "man är ung och kanske bara har en chans i livet att bli bra, då är det lika bra att satsa allt!" som Johan uttryckte det.
Hursomhelst sjukt kul och inspirerande att träna med dessa, det gör att dagens två pass känns ganska lätta att genomföra...
Igår eftermiddagen hade jag riktig tur. Morgonen bestod av 15,5 kilometers löpning vilket var lite småsegt för benen. När jag sedan på eftermiddagen skjutit upp och skjutit upp pass II och funderat över löprundor samt stressat mig själv över att jag verkligen behöver komma ut innan mörkret kommer drog jag och bytte om, och från ingenstans kom då Olle Walleräng som var på GIH-besök och skulle distansa lite, och med sig hade han den nyblivna spårvägaren Johan Walldén. Dessa två tål en närmare presentation.
Olle kan man säga är en av våra största löpartalanger (med bland annat ett OS-guld för juniorer på 1500 meter) och numera seniorer med minst fem SM-guld i alltfrån terräng (4 km där han spurtade ifrån självaste Mustafa Mohammed) till bana (1500 meter och 5000 meter) till inomhus (Tror han SM-guld där med på 1500 m och 3 000 meter) och Finnkampen (vann 5000 meter i somras) till EM-placeringar (sjunde man på 3 000 meter). Hans någorlunda hyggliga rekord är 3.40 på 1500 meter, 7.53 på 3000 meter samt 13.43 på 5000 meter. Han passade även på att vinna Milspåret i år och komma tvåa i Hässelbyloppet på 29.45. Sen säger väl denna bilden något vilka han tävlar mot (tror den är tagen 2009):
Johan Walldén är också en snabb kille med diverse meriter. Kisen vann SM i år på 1500 och ligger tvåa på årsbästalistan över 1500 meter och har dessutom sprungit 800 meter under 1.50. Att han sen liksom Olle har representerar Sverige från Senior ner till alla möjliga nivåer och kom tvåa i finnkampen på 1500 meter gör honom inte sämre.
Hursomhelst drog vi ut i Lilljansskogen på en lätt 40 minutersrunda, och för att det inte skulle få för fort försökte jag ligga först hela tiden och bromsa herrarna, vilket inte var lätt. I Lilljansskogen går det ganska mycket upp och ner, men jag lyckades ändå hänga med de på denna tur. Eftersom vi gick ut precis innan det blev becksvart var det kanske tur att jag också sprang med dessa två så vi hann hem innan det blev helt becksvart utan bara lite lagom mysigt mörkt.
När man kör med löpare som dessa inser man också hur mycket man måste lägga ned i tid och kraft för att bli bra. Det handlar om ett heltidsjobb och att planera in i minsta detalj allt som ska bli bra. Och att köra hårt när det krävs, och lugnt när det krävs. Dessutom en jävla självdisciplin att orka hålla på så mycket även i motgång då löpningen är det enda man håller på med och en benhård vilja att tro på sig själv. Uhris har lyft det tidigare i sin blogg, om att vi behöver fler löpare som springer på heltid, vilket dessa två gör och gör helt rätt i. "man är ung och kanske bara har en chans i livet att bli bra, då är det lika bra att satsa allt!" som Johan uttryckte det.
Hursomhelst sjukt kul och inspirerande att träna med dessa, det gör att dagens två pass känns ganska lätta att genomföra...
onsdag 7 november 2012
Tillbaka i vardagen!
När man kommer tillbaka till storstaden så inser man hur mycket det lantliga livet påverkar en. Tystnaden, mörkret, lugnet är delar som jag saknar när jag kommer hem. Att inte höra andra ljud än din egen andning och dina egna rörelser, att se en otroligt stjärnklar himmel i ett kolsvart landskap, eller känna hur allt flyter på i lugn och maklig takt i naturens stilla gång. Fantastiskt!
Helgen avrundades med ett morgonlångpass på söndagmorgonen innan frukost, som var riktigt hårt efter loppet dagen innan. Benen och huvudet var helt slut, och det blev en hel del vinglande och sockerdippar som var långt nere. Ett tag undrade propp hur jag mådde: "Du såg förvånad ut när jag pratade, som om du insåg först då att jag var med och sprang!". Men vi tog oss runt i det höstiga landskapet.
I måndags var det tillbaka till jobb, sprang en del, och nu är man inne i det vanliga igen. Förgyllde morgonen imorse med ett (också) sjukt jobbigt 15,5 kmpass innan frukost i soluppgången på Djurgården. Och vid lunch idag väntar Tandläkaren!! Ajajaj, det bådar inte gott. Men faktum är att jag inte har tandläkarskräck eller ångest, jag tycker snarare det är skönt att ligga på sätet och bli ompysslad. Senaste gången hade jag sprungit sjukt mycket innan, och när jag väl låg där i stolen med en tandläkare som borrade och en tandsköterska som höll upp munnen höll jag på att somna, och nickade till lite innan de frågade hur jag mådde. Är man lite trött så är man!
Helgen avrundades med ett morgonlångpass på söndagmorgonen innan frukost, som var riktigt hårt efter loppet dagen innan. Benen och huvudet var helt slut, och det blev en hel del vinglande och sockerdippar som var långt nere. Ett tag undrade propp hur jag mådde: "Du såg förvånad ut när jag pratade, som om du insåg först då att jag var med och sprang!". Men vi tog oss runt i det höstiga landskapet.
I måndags var det tillbaka till jobb, sprang en del, och nu är man inne i det vanliga igen. Förgyllde morgonen imorse med ett (också) sjukt jobbigt 15,5 kmpass innan frukost i soluppgången på Djurgården. Och vid lunch idag väntar Tandläkaren!! Ajajaj, det bådar inte gott. Men faktum är att jag inte har tandläkarskräck eller ångest, jag tycker snarare det är skönt att ligga på sätet och bli ompysslad. Senaste gången hade jag sprungit sjukt mycket innan, och när jag väl låg där i stolen med en tandläkare som borrade och en tandsköterska som höll upp munnen höll jag på att somna, och nickade till lite innan de frågade hur jag mådde. Är man lite trött så är man!
måndag 5 november 2012
Race report - Jätten Bule-löpet 4e plats, 40.01
Då var det dags att recensera ett av årets höjdpunkter, det numera klassiska Jätten Bule-löpet i Österbymo som sprangs i lördags!
Dagen började bra med god sömn, en liten promenad i racerskorna och grötfrukost. Efter att ha dubbelkollat packning, vädrat lugnorna med extra lantluft och taggat till med musiklyssnande så tog vi bilen från Torpön till Österbymo, denna härliga lilla svenska ort. Och liksom förra året möttes vi av en parkeringsorganisation av sällan skådat slag, och direkt då vi klev ur bilen kom en funktionär och hälsade med det glada ropet: "Så det är dags att försvara fjolårssegern!!". Att bli välkomnad så är inte vardag i Stockholm, där man är en i mängden!
Fotografering igen på klassiska Bulevallen där vi även träffade Marcus och Elina från Spårvägen, som satt och värmde sig i fiket. Men vi var påpälsade och gick ut och tog luft, hämtade nummerlappar och började värma så smått. Hälsa på Birgitta och Bengt och funderade över hur loppet skulle utvecklas. Rent spontant kändes min förstaplats från förra året svår att försvara, både Klint från Fredrikshof och Marcus har jag aldrig slagit, och då jag såg att landslagsmannen Anders Kleist hittat hit för att hitta formen till Nordiska Mästerskapen om en vecka, insåg jag att det skulle bli oerhört tufft om pallplatserna. Dessutom verkade en kille från Storsjö IF oerhört laddad och en antagonist som hag haft duster med tidigare, Mattias Käck, var med också vilket innebar att förutom de tre första var minst två som jag inte var helt säker på att slå. Och när jag pratade med Lousie Bergquist, organisatören bakom loppet, sa hon att de hade ca 6 stycken top 100löpare från Stockholm halvmarathon, så det fanns klass.
Vid starten laddade vi upp hårt med hjälp av speakern, och då starten gick var det som förra året, häng på i början och släpp inte alltför mycket upp, men håll igen krafterna till slutet. Liksom väntat stack Kleist iväg direkt, tätt följd av Marcus och Klint bakom, sen var vi tre stycken som höll ihop första kilometern; Käck, jag och en till med Storsjö IF-David framför. Jag håller Käck framför mig första två, men tycker tempot sjunker och väljer att gå upp och köra, och efter ca 500 meter får jag en lucka. Vid den fruktansvärda uppförsbacken, som jag svor över för ett år sedan, körde jag på men ser hur avståndet fram ökar samtidigt som jag hör hur Käck bakom har problem och tappar. Efter backen och in i skogspartiet är det bara att hålla sig på benen och se till att inte tappa för mycket, men efter halva har jag ingen kontakt med Storsjö-David och kör på i egen fart, men med ett inte alltför stort avstånd bakåt.
Backarna är hårda och det går fort, men jag kör ändå på kontrollerat för att inte bränna ut mig och kilometrarna passeras en efter en: 5km, 6 km, 7km, med publik efter banan som hejar. Efter sista backen vid 8 km ser jag en rygg där framme, och jag verkar ikapp. Då vi kommer upp på en raka ser jag Storsjödavid som har tokhåll och fått stanna, och jag drar om med vetskapen om att det är tungt att bli omsprungen. Men, krafterna verkar komma tillbaka rätt snabbt och då 9 km skylten passeras är han tätt bakom. Då jag kommer ut på grusvägen är han mycket nära, men då jag vet att min spurt inte är den vassaste drar jag direkt med hopp om att få en lucka, och då jag kommer upp till rakan slänger jag en sista blick och han är inte med, så in över mållinjen som fyra, precis över 40 minuter!! Lite bättre än förra året och inte lika jobbigt, men ojojoj, vad mjölksyran tar kraft!
Hem och fira med god lunch och middag efter ännu ett farväl till Österbymo. En gång är ingen gång, två gånger är en tradition! Så jag hoppas vi ses nästa år!
Dagen började bra med god sömn, en liten promenad i racerskorna och grötfrukost. Efter att ha dubbelkollat packning, vädrat lugnorna med extra lantluft och taggat till med musiklyssnande så tog vi bilen från Torpön till Österbymo, denna härliga lilla svenska ort. Och liksom förra året möttes vi av en parkeringsorganisation av sällan skådat slag, och direkt då vi klev ur bilen kom en funktionär och hälsade med det glada ropet: "Så det är dags att försvara fjolårssegern!!". Att bli välkomnad så är inte vardag i Stockholm, där man är en i mängden!
Fotografering igen på klassiska Bulevallen där vi även träffade Marcus och Elina från Spårvägen, som satt och värmde sig i fiket. Men vi var påpälsade och gick ut och tog luft, hämtade nummerlappar och började värma så smått. Hälsa på Birgitta och Bengt och funderade över hur loppet skulle utvecklas. Rent spontant kändes min förstaplats från förra året svår att försvara, både Klint från Fredrikshof och Marcus har jag aldrig slagit, och då jag såg att landslagsmannen Anders Kleist hittat hit för att hitta formen till Nordiska Mästerskapen om en vecka, insåg jag att det skulle bli oerhört tufft om pallplatserna. Dessutom verkade en kille från Storsjö IF oerhört laddad och en antagonist som hag haft duster med tidigare, Mattias Käck, var med också vilket innebar att förutom de tre första var minst två som jag inte var helt säker på att slå. Och när jag pratade med Lousie Bergquist, organisatören bakom loppet, sa hon att de hade ca 6 stycken top 100löpare från Stockholm halvmarathon, så det fanns klass.
Vid starten laddade vi upp hårt med hjälp av speakern, och då starten gick var det som förra året, häng på i början och släpp inte alltför mycket upp, men håll igen krafterna till slutet. Liksom väntat stack Kleist iväg direkt, tätt följd av Marcus och Klint bakom, sen var vi tre stycken som höll ihop första kilometern; Käck, jag och en till med Storsjö IF-David framför. Jag håller Käck framför mig första två, men tycker tempot sjunker och väljer att gå upp och köra, och efter ca 500 meter får jag en lucka. Vid den fruktansvärda uppförsbacken, som jag svor över för ett år sedan, körde jag på men ser hur avståndet fram ökar samtidigt som jag hör hur Käck bakom har problem och tappar. Efter backen och in i skogspartiet är det bara att hålla sig på benen och se till att inte tappa för mycket, men efter halva har jag ingen kontakt med Storsjö-David och kör på i egen fart, men med ett inte alltför stort avstånd bakåt.
Backarna är hårda och det går fort, men jag kör ändå på kontrollerat för att inte bränna ut mig och kilometrarna passeras en efter en: 5km, 6 km, 7km, med publik efter banan som hejar. Efter sista backen vid 8 km ser jag en rygg där framme, och jag verkar ikapp. Då vi kommer upp på en raka ser jag Storsjödavid som har tokhåll och fått stanna, och jag drar om med vetskapen om att det är tungt att bli omsprungen. Men, krafterna verkar komma tillbaka rätt snabbt och då 9 km skylten passeras är han tätt bakom. Då jag kommer ut på grusvägen är han mycket nära, men då jag vet att min spurt inte är den vassaste drar jag direkt med hopp om att få en lucka, och då jag kommer upp till rakan slänger jag en sista blick och han är inte med, så in över mållinjen som fyra, precis över 40 minuter!! Lite bättre än förra året och inte lika jobbigt, men ojojoj, vad mjölksyran tar kraft!
Herrarna och damernas prispall!!
Efter Loppet var det prisutdelning med propp som kom trea, och applådera åt de andras fantastiska prestationer! Hem och fira med god lunch och middag efter ännu ett farväl till Österbymo. En gång är ingen gång, två gånger är en tradition! Så jag hoppas vi ses nästa år!
lördag 3 november 2012
fredag 2 november 2012
1 dag kvar - inkvarterade!
Landet. Hem till själen och den del som människan vistats mest i historiskt sett. Hur länge har vi varit urbaniserade? Inte länge...
Inkvarteringen hos propps släktingar på torpön har varit fantastisk, från mat till sängar. Förra året sa jag att om det går dåligt är det knappast matens fel. Jag säger inte annorlunda idag.
Jag har sett startlistona för imorgon och konkurensen har hårdnat. Det är inte samma kvalitet som förra året, den är bättre, och jag välkomnar den. Vad svensk löpning minst behöver är färre löpare som springer fort. Det behövs fler. Om det sker och resultatet av det är att jag kommer längre ner i resultatlistorna gör inget. Det sporrar och triggar till mer inspiration att träna och tävla.
Jag vet att det är minst två som dokumenterat sprungit snabbare än jag. En är Marcus, klubbkamrat från Spårvägen samt Klint från Grannklubben Fredrikshof, som slog mig senast i Hässelbyloppet. Det blir tufft imorgon.
En av anledningarna till att jag springer är mötet med föreningar, människor och med historien och kulturen inom idrott. Att se det ideella i kontrast med storklubbars aktiebolag, se köerna till termoskaffet och det hembakta, speakerns entusiasm och de oändliga exemplaren av overaller och motionsskor. Att höra dialogerna om hur man tränat inför, hur man motionerat, och hur vädret var förra året. Se entusiasmen hos åskådarna och funktionärerna och den trötta glädjen när mållinjen korsas.
Det enkla och genuina.
Låt det vara så!
Ni som läser detta och springer imorgon; Stort lycka till! Tveka heller inte att hälsa eller byta lyckoönskningar med den långe gänglige mannen i blå spårvägenoverall! I spåret är vi alla Vinnare!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)