Idag var det tänkt att formen, som känts bra på träningspassen hittills, skulle testas. Förhoppningarna fanns iallafall om att få en bra tid då opåverkbara förutsättningarna var ganska så bra, med väder, vind och sällskap, medan de egna förutsättningarna kunde vara bättre. Vilket de ioförsig alltid kan vara.
Ska jag vara krass nu efteråt kan jag konstatera att det gick skit. Ingen kraft i benen och inget huvud som var med. Vad händer, frågade jag mig ständigt under loppet. Att springa 11,2 km i 3.44-fart gör jag på träning 4 dagar i veckan om jag vill. Speciellt då jag för ett år sedan sprang 16,7 km i 3.38-fart på samma bana...
Kan iallafall konstatera att det nu i efterhand spelar mindre roll prestationsmässigt. Jag behöver inte springa fort nu, utan sparar gärna det tillfället då allt flyter en fin sommarkväll eller sommardag.
Men det gör ändå rätt ont i löparsjälen att jag planerat och tränat för bra form, hade fin form för två veckor sedan vilket ändå hållit i sig vilket ett pass i tisdags visade också och verkligen ville springa bra men inte klarade av det.
Jag måste tänka till ytterligare kring träning, upplägg och hur jag vill göra framöver. För det här håller inte.
Att det därmed kanske blir radiotystnad några dagar framöver ska inte tolkas som någon form av ge-upp-tänk, snarare en självrannsakan till vad som bör göras för att det ska gå fortare i spåren framöver.
För fortare ska det definitivt gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar