lördag 10 maj 2014

Race report Kungsholmen runt - Tillbaka

För 1 ½ år sedan fick jag min första löparmässiga skada. När skadan väl var så pass illa att jag inte kunde springa, hade jag gjort en hel del misstag längs vägen som jag lärt mig att inte göra om. Det handlade mycket om att stressa fram resultat, att inte återhämta sig tillräckligt, att inte lyssna på kroppens signaler och vara för dålig på den uppbyggande fasen. Det tog mig fyra månader med alternativ träning innan jag var tillbaka.

När jag kom tillbaka kunde jag träna på och tävla på i cirka 4 månader innan jag blev skadad igen. Träningsperioden den gången var bra fram till skada, då det var knäet som inte längre höll för löpning. Framförallt begick jag misstaget att öka på träningsmängden oerhört mycket mer än jag var van vid, speciellt efter att ha kört lite väl hårt både på bana och på landsvägslopp, samtidigt som jag inte visste vad signalerna från knäet betydde. Kunde jag köra vidare eller inte? Jag gjorde det och det gick inte. Det som gjorde att jag också var borta längre än nödvändigt var också en alltför snabb comeback tillbaka i löparskorna. Denna gång var tiden innan jag kunde springa igen mellan sex och åtta veckor.

I slutet på oktober stod jag där igen, någorlunda skadefri men med en genomförd säsong som inte var speciellt bra om man ser till tidigare år. De loppen jag hade sprungit var framförallt kortare lopp med blandade resultat. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte funderade på vad jag höll på med, om det var värt tiden det tog att springa, om det var värt att gå upp tidigt om morgnarna, värt att pina sig igenom hårda intervaller, värt att veta att det på dagens pass kommer jag vara stensist och om vägen, med en nalkande vinter, var värd att genomlida då tiden det skulle ta innan en någorlunda acceptabel form skulle ta tid. Så pass mycket tid att jag inte riktigt visste om jag skulle ta mig igenom det.

Medan jag funderade och kom igång med att träna, hände andra saker i mitt liv som gav mig perspektiv, saker som jag kommer skriva om i ett senare inlägg. Men det gav mig en tankeställare om att om jag ska få denna säsong att fungera, måste jag framförallt börja fundera på vad jag vill och om jag faktiskt kunde genomföra det jag vill. Och sedan fundera fram hur jag skulle göra det. Det kunde inte längre vara veckor av hård träning utan vila eller träning utan mål, utan det skulle vara genomtänkt och dokumenterat.

Efter nyår satte jag en plan som jag skulle köra på till nu, men som senare skulle visa sig inte hålla. Inte för jag inte var i form eller tränat dåligt, utan för jag helt enkelt ändrade mig till något bättre. Så egentligen ligger jag enligt plan ändå.

Det stora fokuset under den tiden kan jag nog skriva flera inlägg om, men det handlar i stora drag om att varje pass ska innehålla det som gör att jag kan träna lika bra nästa pass, och nästa pass, och nästa. Ett pass ska helt enkelt inte förstöra en vecka, utan det är flera veckor av pass, inte ett enskilt, som gör mig bättre. Och det ska stegras, innehålla längre, kortare, intensivare, lugnare, progressiva och vara varierande pass. Och fokus ska också ligga på att förbättra styrka och underhålla den på en acceptabel nivå.

Under tiden hände några saker som fick mig lite ur balans. Det ena var Vinthundsvintern som gick rätt dåligt, men där jag var pigg dagen efter och kunde springa ett fint långpass på 27 km utan problem. Det andra var nog den smäll som fick mig känna mig som mest nere, Två sjöar runt, där jag hade riktigt ont i löparsjälen efteråt och verkligen ställde frågorna igen om vad jag höll på med. Speciellt eftersom träningen känts bra. Efter det tänkte jag till ytterligare och sa nej till lopp för att få till bättre träning.

I tisdags var jag rätt hoppfull, men fick ont i vaden och undrade igen om det inte skulle gå att springa lopp i helgen. Men med vila i onsdags, 5 km i torsdags och 3 kilometer igår med stegringar sa till mig att jag ändå skulle kunna springa imorgon. Och nu kände jag mig faktiskt ganska förberedd, men också ganska osäker och med ett sänkt självförtroende. Mitt sista lopp som jag värderar som bra var för 1 år och åtta månader sedan, då jag var under 35 minuter på milen trots ett dåligt disponerat lopp. Var stod jag nu?

Var tidigt i Rålis och hämtade nummerlapp. Ossian och Valdemar anslöt, och vi värmde upp tillsammans. Såg fästmön innan start i regnet, pussade på henne och berätta hur mycket hon betydde, och började sakta röra mig ut mot starten. Mötte en av de som stöttat mig mest genom löpningen, Larsa Södergård, och önskade lycka till. Mötte Woldu som laddade för halvmaran och såg alla motionärer inklämda i sina startled.

När starten gick var det fokus som gällde, och att hålla alla spöken i schack om hur fort eller långsamt det gick. 3.20, 3.20, 3.24, 3.26, 3.29, 3.24, 3.31...kilometrarna rullade in. Vid fyra kilometer kom första backen, tog det lugnt och jagade ikapp och blåste på rätt bra fram till 6,5-7 km. Efter det vet alla löpare att det blir tyngre och tyngre. 3.32 på den kilometern, och efter ha varit nere i Rålis och känt på målet fick jag riktigt tunga ben och började prata med mig själv om att inte ge upp nu, håll i farten någorlunda så du kan springa på sen. Tung kilometer på 3.44, men tappade inte för mycket på de framför. Tittade noga på klockan efter 9 km och den visade 31.29. Genast började hjärnan räkna sluttid och hur fort jag skulle springa. Försökte dra på och gjorde det också, och när jag väl kom in i Rålis och såg klockan räkna ner var det bara att ge sig in i mål. Var trött, men glad, och såg fästmön som jag direkt gick fram till, och som grät. Och en av de första tankarna som slog mig var just att jag var tillbaka.

Det kanske inte var det bästa loppet någonsin, kroppen säger att det finns mer att ge. Det kanske inte var en tid som är så pass bra ändå. Men det var ändå ett lopp som gav mig ett kvitto på att 1 ½ års slit faktiskt har gjort att jag kommit tillbaka någorlunda, och faktiskt visade att jag hade lite kapacitet ändå, för mig. Och som faktiskt visade att jag är på någorlunda rätt väg.

34.55 sa klockan. 10,13 kilometer sa den också. Betyder 34.35 på 10 km om garmin ska ha rätt.

Och just nu, känns det bara så himla bra.

2 kommentarer:

  1. Så himla roligt att det "äntligen" lossnade och så himla glad jag blir för din skull. En mycket välförtjänt framgång!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jossan! Jag hoppas det går lika bra för dig snart!!

      Radera