Vad ska man göra 2013?

Om två dagar är det ett nytt år och en del har redan reflekterat färdigt över vad som har skett under året medan andra väntar med det. Vissa har t o m kommit så långt att de börjar skriva vad de ska göra under 2013 och lopp de ska springa eller andra mål, typ att de ska byta jobb, spara pengar, börja plugga eller börja springa. Nytt år innebär för många att börja om med något, och ett nytt år är ju en perfekt kick för att kunna göra det. Dessutom ger det mening i vardagen.

Jag tycker tiden har gått så fort att jag inte riktigt har hunnit fundera på vad jag vill göra. Jag lite grann känslan att "Va, är det redan 2013!?" i mig och eftersom det är viktigt och intressant att fundera tänker jag avvakta och fundera lite till.

För nästan ett år sen skrev jag om marathon och att jag skulle springa in på en bra placering. Det var kul att ha den målsättningen och de tankarna även om det inte gick.

Dock kommer året att börja rätt bra med löpning, trots att jag fick avbryta gårdagens 15 x 400 meter på Bosön, som visserligen var lite väl hårt satsat. Det blev 7 stycken innan vader och kropp sa ifrån. Men på nyårsdagen börjar det bra, då ska jag nämligen med Spårvägen åka till Fuerteventura för en veckas löpning och en veckas living the dream. Ska bli kul och motiverande! Jag hoppar det kommer bli en flygande start så jag kan komma igång rejält i år.

Dock ska jag bli bättre på att lyssna på kroppen så den inte slits ut igen för att jag ska kunna träna ordentligt. Jag ska helt enkelt sluta springa sönder mig. Sen få vi se när första tävlingen sker och hur långt och allt jag ska springa. Men såsom jag känner nu är jag inte motiverad för att springa fort inomhus och inte heller på dåligt underlag i dåligt väder. Jag vill avvakta med säsonsdebut helt enkelt.

Sen får vi se vad jag ska jobba med, vad jag gör till sommaren och hösten och var jag bor. Jag lämnar helt enkelt allt öppet!

Löpningen år 2012

Den här bloggen skapades egentligen för att reflektera och fundera kring steget från studentlivet till vuxenlivet och vad den passagen innebar, typ vad som sker när studentlivet tar slut och man börjar jobba och ställas inför vuxenproblem som hela tiden skjutits fram, hur livet ska pusslas ihop med vardagligt liv, löpning, familj och andra aktiviteter och hur man försöker utveckla sig själv att nå framåt. Självklart helt ur mitt subjektiva perspektiv och min bakgrund.

Då jag skapade bloggen var de olika pusselbitarna många, det var studier på GIH, fotbollstränare, extrajobb på statoil, extrajobb på ett gym, viss löpträning, en fantastisk flickvän, numera fästmö, och mycket friluftsliv. Men rätt var det var tog löpningen mer och mer plats då jag fick för mig att börja springa lopp, och sedan växte den pusselbiten ju bättre det gick och andra pusselbitar, såsom fotbollstränare, jobbet på gym, friluftslivet till viss del, försvann eller lades tillfälligt åt sidan. Speciellt för ett år sedan då jag började träna mer regelbundet med Spårvägen, som verkligen skedde utan förvarning. Man kan säga att det finns en pre-löpningdel som förmodligen tog slut förra sommaren/hösten och en post-löpningdel som jag befinner mig i nu. Hade någon sagt det till mig tidigare hade jag skrattat högt. Absurt.

Hursomhelst har bloggen börjat mer och mer från att handla om vuxenliv handlat om löpningsliv och hur man får det inpusslat i vardagen. Jag ser inga konstigheter med det, löpningen är förmodligen ett kapitel i mitt liv såsom många andra varit eller fortfarande är och som kanske hela livet kommer handla om eller så kommer det bli något helt annat. Typ att man får barn, och då får ju en del grejer läggas åt sidan. Vad jag däremot tycker är att om man ger sig in i något är det lika bra att göra det fullt ut, och det försöker jag göra nu.

År 2012 var rätt lustigt för det blev verkligen löpningens första hela år från 1 januari till nu och det har varit väldigt lärorikt. Jag antar att det finns vissa som läser denna blogg för löpningens skull och då är det roligt och passande med någon form av beskrivning. Efter att ha surfat runt lite på olika bloggar för att se vad andra skriver tänkte jag blanda lite av allas olika sätt och ge mig på en tävlingsredogörelse samt även försöka mig på lite nomineringar.

18 mars - Två sjöar runt 16,7 km 3e plats, 1.00.54 - årets spurtvinst
Denna var årets första tävling och jag hade ju marathontankar hela våren, vilket jag inte minst sade vid mitt första inlägg. Varför inte börja med något längre lopp då? Borde kanske kört den kortare varianten för mer sparring, men det blev den extralånga varianten. Öppnade för hårt och väggade lite, var kanske lite för glad i att tävla och var rätt missnöjd efteråt. Men en premiär är en premiär och en tredjeplats en tredjeplats. Faktum är att jag inte slog de två första herrarna sen heller, vilket visar att de kanske var bättre. Dock får jag vara nöjd över min spurtvinst mot Studenternas Daniel Nilsson (tror det var han) i sista backen.

25 mars - Premiärmilen 22a plats, tid: 34.40 - årets bästa lopp
Mitt bästa lopp för säsongen skedde såhär tidigt. Fylld av självförtroende, bra träning och motiverad körde jag järnet från start och det höll i det blåsiga vädret på en ganska tung bana. Hade jag sprungit Hässelbyloppet vid samma tidpunkt hade jag definitivt varit nere på låga 34 eller kanske ännu lägre. Dock blev jag snöpligt omspurtad av Patrik Eklund från Studenterna som kom tvåa i Två sjöar runt. Men det gjorde inget.

9 april - Enhörnas Påsksmäll 13e plats tid: 35.31 - årets fel
Såhär i efterhand är det lätt att vara klok. Träffade 4:30-Staffan vilket var jätteroligt och trevligt, men jag hade helt klart kört hårdare på träning än jag pallade och i efterhand var det fel att tävla. Märkte det även innan på träning då jag väggade enormt på ett pass och jag borde då ha lyssnat på kroppens signaler och tagit det lugnare, istället för att efter ett rekordlopp köra 12,4 mil veckan efter. Hursom var banan lömsk och tung men allting bra organiserat.

21 april - Terräng-DM 12 km 13 plats 44.49 - årets hårdaste lopp
Denna tävling var ett fall framåt, även fast jag tappade mit chip och inte blev reggad i resultatet. Sjuklig jobbig bana!! Ville bryta efter tre varv men gnetade på och jag tycker det ändå gick fint. Hade även här min vårantagonist Patrik Eklund framför mig i fyra varv innan han försvann. Tappade tre-fyra placeringar sista varvet och hade träningsvärk i benen i tre-fyra dagar. Nu i efterhand var det ganska roligt dock.

5 maj - Kungsholmen runt 21,1 km 17e / 3e plats 1.17.19 - årets kramp
Till det här loppet var jag i form igen och tyckte det var kul och lätt att löpa. Jag öppnade hårt men kände mig oberörd i benen, och trots en snabb milplacering på runt 35.20 och en femteplats var det med lätta steg jag gav mig ut på andra varvet. Det höll till kilometer 15, då baklåret krampade och det blev sex extremt tunga kilometer hem. Att jag också var ensam ut i det sista varvet gjorde en del med, men jag var helt förstörd i benet efteråt och här borde jag brutit. Dock var jag stark som persade rejält och om jag varit hel undrar jag var jag hade hamnat i resultatlistan. Det var sannerligen inte orken som tröt utan bara benet. Började här småjobba på GIH som lärare och fick därmed tid att köra på bra inför Marathon.

2 juni - Stockholm Marathon DNF - årets brytning
Ja det var inte mycket att göra i vädret som var. Höjdpunkten var väl att jag värmde upp med Uhris som sen tog hem SM-medaljen, att fästmön sprang in på 3.15 samt att jag och Josephine Ambjörnsson bröt loppet tillsammans och hade en sjuk taxiresa tillbaka. Många minnen men loppet inget att hurra för. Passerade ändå 30 km på 1.59 och 33 km på 2.12 innan jag bröt. Tråkigt att det jag satsat på hela våren gick till spillo men var det ett lopp man skulle bryta var det detta.

25 juli - Stockholm kvartsmarathon 12e plats, tid: 39.09 - årets bortförklaring
Var till dagen innan, dålig form, sprang ensam, enormt tung bana... Bortförklaringarna var många, men loppet var inte vidare bra av mig. Dock VAR banan tuff och jag hade varit förkyld. Så det var mer som träning. Dagen efter sprang jag dubbelpass utan problem.

9 augusti - Löparnas kväll Stadion 23e plats, tid: 34.37 - årets bästa banlopp
Skrev några roliga inlägg om loppet innan. Mitt första banlopp och med landslagsmotstånd i form av Åhwall, Uhris, ett gäng Norsksvenskar samt marathonvinnare i Szalkai och Shemweta. Och så jag då som hade noll form. Sprang ändå in på ett bra pers och hängde dessutom med första 6,5 kilometrarna innan jag blev för trött. Trött och arg efteråt vilket Uhris skrattar åt fortfarande, men det blir banlopp även i framtiden hoppas jag!

18 augusti - Midnattsloppet 57e plats, tid: 36.08 - årets konstigaste lopp
Ett riktigt konstigt lopp. Visserligen är banan hård men trodde det verkligen skulle gå snabbare. Två kilometrarna mellan 7-9 gick konstigt långsamma. Jag var förmodligen övertränad eller hade något skit med kroppen, för jag svarade inte alls på träning och det kändes inte bra. Dock bytte jag jobb här och fick mer tid till att göra träningen mer anpassad för vardagslivet och livspusslet bev enkalre.

9 September - Kistaloppet 15e plats, tid: 35.28 - årets bästa placering
Det här är ett lopp som jag i efterhand har värderat upp. Slog flertalet löpare som sen spöade mig i Hässelby och sprang själv hela loppet. Hade jag fått höra det av mig själv då hade jag varit mer ödmjuk inför resten av året, men jag var besviken och trodde mig springa snabbare. Något som jag nu lärt mig att man inte behöver göra.

15 September Stockholm Halvmarathon 78e plats tid: 1.18.59 - årets värsta lopp
Något av mina värsta lopp trots att alla förutsättningar fanns. Ont i benen efter 3 km och borde brutit efter 12 km då ingen energi fanns kvar. Gick på knäna sista 4 km och sista kilometern i nerförsbacke gick på 4 min och 30 sek. Fruktansvärt besviken efteråt.

14 Oktober - Hässelbyloppet 44e plats tid: 34.58 - årets öppning
Efter att ha varit hos en sjukgymnast eftersom mina hamstrings aldrig läkte så undersökte hon min rörlighet och utbrast "Katastrof!". Nu i efterhand håller jag med och försöker åtgärda den en del. Men jag var verkligen sjukligt stel då och det kan vara en förklaring till halvkass känsla i kroppen. För inför Hässelby var känslan bättre, bara det att jag inte fick stå i elitledet utan längre back varvid första fem km gick sjukligt fort för att komma ikapp. Att jag inte hade energi kvar till andra halvan var inget att säga något om, jag orkade inte helt enkelt. Dock tycker ajg det var rätt satsat. En anledning till att orken tröt kan ha varit att jag slarvat med långpassen och därmed tappat en del uthållighet. Men jag var ändå för tredje gången under 35 minuter vilket var roligt!

3e november - Jätten Bule-Löpet 4e plats, tid: 40.01 - årets roligaste lopp
Tillbaka till Österbymo, nedtränad men glad. Hittade löpglädje igen men hade inte en chans mot Kleist & co. Dock underbart roligt lopp och kul att bli igenkänd. Återigen var känslan av föreningsliv i luften, termoskaffet stod varmt i fiket och Bulevallen var belamrad med löpare som värmde upp. Äkta föreningskultur och detta visade vad idrotten egentligen går ut på, nämligen möten med människor. Fick massa extra bloggläsare.

17 novemeber - Tömilen/Snöfemman 13e plats, tid 36.29 - årets mest nedtränade form
Här var jag också nedtränad och det märktes på andra varvet. Tappade mycket placeringar men det kändes ändå OK.

Jämfört med förra året har jag definitivt löpt mer mil, löpt hårdare och med mer kvalitet samt utvecklats. Det ska bli spännande vad nästa år har att erbjuda och vilken plan som följs!

Julefrid med löpning

De senaste rapporterna som jag fått från kungliga huvudstaden är att snön fortsatt falla och att löpningen utomhus fortfarande är svår att bedriva. Det är rent ut sagt skitförhållanden på alla plan. Dock inte här i Småland, där vi igår hade 4-5 plusgrader och även idag har vi haft 1-2 plus. Sen har inte alls lika mycket snöfallit här och plogningen har varit klockren, vilket gjort att det har varit fantastiska löparförutsättningar. Okej, fantastiska var väl att ta i, men jämfört med vad man varit med om i Stockholm är detta fantastiskt.

Tidigare jular har jag och fästmön varit trötta, lite sega, småsjuka eller inte velat springa. Denna Jul slår alla rekord löpmässigt. Jag beskrev tidigare min progression med 10 km dag I, 15 km dag II, blev det 22 km dag III, 8 km dag IV (litelugnt får man ha på julafton) samt 26 km dag V. Idag har det blivit 10,5 km på morgonen och vi ska strax ut på ett pass till som blir lite kortare. Det har varit löparglädje och det är kul men segt att springa. Detta tror jag kan vara en fin uppladdning inför träningslägret sen. Att jag också varit riktigt bortskämd med mat, vila och sömn gör det inte fel heller, det har varit bra förutsättningar helt enkelt.

Angående de planer som  jag beskrev tidigare lutar jag fortfarande åt plan tre, men vi får som sagt se. Något jag lärt mig är att inte spika planer utan snarare lyssna på kroppen och vad den och motivationen tycker.   

Dock tänkte jag också skriva någon form av årskrönika vad mitt löpår bestått av och vad som hänt. Förutom att det är lärorikt att själv reflektera över vad man själv har åstadkommit är det kul att blicka tillbaka. Jag hoppas den hinner komma upp innan årsskiftet!

Stegra sakta och planering inför nästa säsong

Nu har jag i ganska många inlägg beklagat min dåliga form men nu har jag faktiskt tagit tag i det. förra veckans träning var rätt bra, nu börjar det hända grejer denna vecka med. Dock efter några dagars ofrivillig vila.

I förrgår sprang jag 10 km, igår sprang jag 15 km, och idag ska jag springa 20 km. En lagom stegring. Sen ska jag fortsätta distansa och vara ute och köra. Svärföräldrarna har en cykel som jag kan trampa lite också. Dock har jag fortfarande så jäkla ont i mina vader, eller snarare innanför vaderna i tibialis posterior. Sjukt jobbigt. Dessutom känner jag mig sjukt sliten. Trött, trött och trött och seg. Varken ben eller huvud klarar av att motivera sig til latt göra något.

Igår var det julfixande i maximum, liksom förrgår. Julhandling, julklippning, julfika, granhandling, stöpa ljus, pepparkakshus, pyntning.... You name it. Sjukt mysigt och sjukt fint vart det, även om mina ljus vart lite snea som sig bör.

                                          Ljusstöpning - kul som attan!
En del bloggare har redan nu färdiga planer för nästa år eller planerar för fullt nu på vad som komma skall nästa år. Jag hade tankar på att i alla fall försöka avsluta året på ett ganska snyggt sätt genom att åka till Vallentuna och försöka mig på en bra placering på Nyårsloppet igen, fast denna gång i fem kilometersklassen, men just nu har jag varken lust, form eller motivation till att klara av att göra det vettigt. Eftersom vi åker dagen efter och jag knappt känner mig träningsmässig, plus att det tar x antal timmar på att åka dit, värma, springa, värma ner etc. för cirka 17-18 minuters löpning, det är inte lockande. Därför få vi helt enkelt se.

Jag tidigare sagt att jag gärna skulle vilja prova att springa 3000 meter inomhus, men även där brjar jag bli tveksam. Kroppen har hittills inte varit glad över banpassen och benen har klagat. Kanske det inte blir något där heller.

En tanke har varit att försöka gå ner i distans till denna säsong, prova att få bra tider på 5000 meter och 10 000 meter samt att prova något kortare lopp. Det är fortfarande lockande, så vi får se. Dock kommer jag inte köra något över Halvmarathon, även om Lidingöloppet lockar. Kanske det blir någon kortare variant på Lidingöloppet.

Terräng är jag också sugen på att köra mer. Definitivt terräng-DM igen. Förut tyckte jag det var tråkigt, men efter höstens skogspass samt Jätten Bule fick mig faktiskt att tända till. Där finns det faktiskt en del att göra.

De olika planerna ser ut som följande:

- Jag försöker köra på rätt bra under vintern och kör inomhus för att komma igång och provar något lopp och kommer igång igen till mars då säsongen ska starta.

- Jag avvaktar inomhussäsongen och tränar på men kör på en del utomhus, exempelvis genom Bore Cup som lockar en del.

- Jag avvaktar all tävling över huvudtaget och ser till att vara i bra form till mars-april utan att tävla utan endast träna noggrant.

Just nu ser sista alternativet mest lockande ut.

Äntligen lite löparglädje!

Att det varit tungt med löpningen är ett så fånigt understatement att det går att hålla sig för skratt. Det har varit en särdeles häxblandning av dålig form, dålig motivation, dåligt underlag, dåliga ben, dåligt väder.... you name it. Frågan är om att jag istället för att köra på tjänat på att tagit det lugnt? Det har ju varit rätt tillfälle och det kan ju vara så enkelt att det helt enkelt har slitit för hårt att springa nu. Sen har ju det rått kontaster så det sjunger om det, ena dagen noll fäste och 5.30 fart, andra dagen 200-ingar på 33 sek inne på Bosön där man flyger fram. Inte konstigt att kroppen reagerar.

Efter tre dagar nu med sjukt mycket jobb med examen för studenterna på GIH har jag inte kunnat träna något alls, och det är lika bra att inte hymla med det. Söndagens pass fick jag också bryta då jag haft för ont i benen. Jag är knappt i träningsform med andra ord.

Men nu har det hänt något hoppas jag. Efter att i förrgår packat sent, jobbat igår till eftermiddagen satte sig jag och propp i bilen och drog söderut till Svärföräldrarna där vi nu befinner oss. Dagen började också med en lätt löptur och äntligen lite fäste!! Fantastiskt var det att kunna springa utan större problem. Och benen var fräscha och sköna och tyckte om omväxlingen av Djurgårdsmark till Smålandsmark. Det var löparglädje med andra ord!

Nu i dagarna blir det en del jobb hemifrån och löpning, julfirande och laddning. Välbehövligt och skönt!

Lördagsträning och Yasuragi

Lördagsmorgnarna för många löpare i stockholmsregionen är lika med Bosön, och det har det också på något sjukt sätt blivit för mig. Jag har varit en del på Bosön innan, bland annat på konferens, på fotbollstränarutbildning samt som fotbollstränare, men faktiskt inte som fotbollsspelare och det är främst som aktiv löpare det har blivit som ett andra klubbhus. Rätt konstigt då jag tänker efter.

Lördagen saknade inte sällskap; Larsa, Uhris, Olle (som är i sjuk form och som kommer ta en del medaljer och europaplaceringar om formen fortsätter, kom ihåg var ni läste detta först), Walldén, Linus Nilsson, Erik Widing och min värsta sparringpartner Niklas. När Niklas kommer vet man att det blir hårt, och jag har nämnt honom i många tidigare inlägg där jag vinglat hem efter att han kört slut på mig. Idag kom han dock småskadad, men jag visste att det bara var ett psykologiskt trick för att han skulle få mig säker, när han egentligen hade något annat på lurt. Och så vart det!

12 x 400 meter stod på schemat med setvila efter sex stycken. Och dessa sex stycken fick självklart jag dra med ett snitt på 72-73 sekunder medan Niklas låg och mös bakom mig. Jag kände nu att de sista sex kommer bli riktigt hårda, och visst hade Niklas något lurt på gång, då han efter första itnervallen klagade på skada och fick mig att köra resterande  fem själv, varav den sista var jag så yr att jag knappt hittade ut till banan och när den var klar granskade jag tartarbanans konturer lite extra närgånget ett tag. Ojojoj, men kul var det.

Senare i helgen väntade Julbord igen och en 25årspresent av fästmön på Yasuragi, där vi tillbringade Söndag-Måndag på  med middag och massa badande. Vilket behövdes för nu är veckan sjukt hektiskt och jag har redan missat träning. Dessutom har jag något skit med magen, den är öm och ond när jag äter och jag får ibland krampattacker som gör hyggligt ont. Sen har vaderna pajat igen.

Det är med andra ord illa på många fronter. Men det är bara att bita i.

Lucia och igång

Nu har träningen kommit igång på ett djupare plan, men jävlar vad det har känts. Tisdagen bestod av20 x 200 igen, och det var inte vidare skönt. Krampade i vaderna under och de var helt förstörda efteråt, så pass att fästmön fick massera ut de för att jag överhuvudtaget skulle kunna gå igen. 40 min löpband igår gjorde de inte bättre. Ska tröskla idag, vi får se hur det utvecklar sig. Men jag känner mig merigång än tidigare ska erkännas, lite mer redo för jävlighet så att säga.

Idag är det lucia, och förutom att jag tycker om lucia för att det är en fin tradition och det närmar sig jul fyller jag år på lucia och det är kul med ett datum som man kommer ihåg vilket också andra gör. Fått många grattis idag vilket är roligt!

Skit ska skit ha...

Nu får det jävlar i mig vara nog, var min tanke när jag satt på jobbet 07.20 efter att ha dragit täcket över huvudet och slumrat till i sängen lite extra istället för att löpa. Nu går det helt enkelt inte längre...

Jag har en tendens till svaghet (okej, det är en svaghet) att lätt normalisera saker lite för mycket eller för bra. Ibland kan det vara bra när det behövs, som i våras då jag jobbade tidigt vilket krävde uppstigning 04.30 och jag sprang hemifrån till centralen oavsett väder, men ofta har det ganska dålig inverkan på mig.

En sådan är min ena krånglande hamstring i höstas. Det gjorde ont men jag fortsatte utan att kunna prestera 100 %. Vadå, går det att spring utan att ha ont? Onödigt helt enkelt.

När jag sist var sjuk i nio dagar var det också efter 4 dagar ett normaliserat tillstånd. Träna, hur gjorde man då? I det här vädret?!? Löpband!?! Forget about it....

Förra veckan kom jag igång igen med träningen, hade ont i benen i onsdags efter att ha lyxharat för Olle Walleräng, Uhris och Tobbe. Trött, jävlig, kinkig var ledorden. Sen var det ju så jävla halt så allt under 5.15fart var jobbigt.

I lördags kände jag ändå att det skulle vara min dag. 1000-ingar på Bosön är lätt, och det alltid massa sm springer som man kan hänga på. Eftersom Jeppe Nelsén lovat att hänga på kände jag att det var upplagt. Men det blev 6 stycken 1000-ingar som var det långsammaste jag sprungit på länge.

I söndags var det dags för långpass, vilket jag slarvat med och jag har märkt att de passen är otroligt viktiga för att ha en bra aerob nivå. Jag har inte orkat i loppen riktigt och jag tror bristen på distans under långpassen har en stor del i det. Och liksom här var det för kallt och för ont för att kunna fortsätta långt.

Sen rann droppen över när jag vek ner mig i måndags. Såhär kan jag inte hålla på. Förra året var jag i bättre form och det kändes bättre, och ledordet i huvudet var kontinuitet, att köra på oavsett väder, att köra oavsett vad för att härdas samt att se positivt på saker och ting. Samt att göra ett miljöombyte imellanåt.

Så jag tog en halvtimme of från jobbet där jag laddade ned nya låtar på Ipoden som skulle motivera mig att springa. Sen gick jag 08.30 till löpbandet för att ställa mig, men precis då hade en anna ställt sig och jag valde att springa på eftermiddagen.

14.55 stod jag på löpbandet, och betade av en mil på 43 min. Stretch, kexchoklad, ägg och en macka och snabb hemgång, Sen ut och springa igen. Denna gång på Djurgården som är ett helvete att springa på. För att klara av det och tycka det är kul, måste du sälja din själ till någon skrämmande och dessutom ha ett rejält pannben. Eller så har du andra knep för att klara av det och i mitt fall är det att göra passet annorlunda.

Istället för att harva i samma tempo och ha mer och mer mjölksyra kan du fartleka lite, springa fort två lyktstolpar och ta det lugnt mellan två så du jobbar upp lite fart ändå. Skitpass ska fan vara skitiga, och då är det lika bra att köra ner de ännu djupare i skiten istället.

Så efter 8,5 km med fartlek var jag hemma, visserligen blodsockerlåg (som botades med en Zeunerts Julmust) men jävla glad över att ha skitat ner mig lite. Sen bokade jag inte ett morgonpass till med Fästmön på de värsta vägarna på Djurgården igen.

Så där var vi ute imorse. Och jag var skitsur, arg, förbannad, besviken över att det inte går att göra gatorna renare och över att man stelnar till så steget inte går att ta ut. Men jag gjorde det. Och ikväll ska jag ut till Bosön igen och springa stenhårt. Och eftersom jag ändå är  uppe i det ska jag fan simma på lunchen också. Vardagen ska normaliseras till att gå ner sig i källaren med träning igen.

Så nu är jag på gång lite igen.

För att fira detta startade jag GIH international Food week med Lantto på jobbet (ordförande för GIH IF) där vi ska käka överallt utom på GIH:s lunchställe. Igår vart det Kebabtallrik, imorgon blir det Jakthornet, på torsdag Idrottens hus och på fredag VKB på Gärdet. Alla som vill får hänga på. 11.30 går tåget.

Intervaller på Bosön

Uhris skrev i sin blogg att det äntligen var dags för Bosön och det är ju bara att hålla med såsom vädret är just nu vilket ingen undgår någonstans på bloggar, facebook eller nyheter. Såklart Stockholm snöar igen, vi har ju inte som alla norrlänningar en traktor eller bandvagn på gården, och då blir det lite svårt.

Åter till Bosön, för i tisdags var det dags för mitt första pass nu i höst på nämnda platsen. Med oss alla var Tobbe, Nubben, Henke, Jens och John som sprang ut från Ropsten i det kalla vädret, och på plats väntade Uhris, Alexander Holmblad (som endast cyklade, killen har kraftiga problem med en fot tyvärr) samt bröderna Södergård, den nyfrälste löparen Tom från GIH samt Olle. Det fanns alltså både fart, fläkt, tempo och kvalitet. 200ingar stod på schemat för min del, liksom för Tom, och eftersom Olle körde 100ingar och Uhris och Tobbe 400ingar så passade vi alla på att haka på varandra och schemalade varandra så då Olle startade sin tusing var vi alla med, efter ett varv klev jag och Tom av, efter två varv klev Uhris och Tobbe av men jag och Tom klev på, hela vägen till Olle var klar med sin 1000ing och då vilade vi alla. Ganska skönt att alltid ha någon att springa med. Men jävlar vad ont i vaderna jag har nu! Det märks att det var första passet på ett tag, speciellt på tå och så snabbt. Vilade igår och idag är det dags att komma igång igen.

Springa i minusgrader

Nu börjar sjukdomens alla effekter att försvinna bort i takt med att kylan kommer in. Idag är faktiskt den första dagen på ca två veckor som jag inte vaknat och känt att jag haft en infektion i kroppen, vilket bådade gott för löparmotivationen. När man sen ska sticka ut näsan för en morgonjogg och temperaturen är -11,7 så försvann den lilla motivationen som fanns. Det är lätt att bortförklara sig, men hade det varit februari, någon månad kvar till premiär och då grundträningen varit igång hade jag definitivt gått ut. Att gå ut med en precis avklarad infektion är nog mindre bra. Ingen nöd på det, blir lite löpband på GIH eventuellt uppblandat med massa stretch.

Låga temperaturer annars stör mig inte alltför mycket, mer än att stockholmsluften är ovanligt rå och kall när det är minusgrader. Jag har varit norröver i minus 25 och ännu kallare, och den kylan är betydligt behagligare att vistas i än denna. Sen finns det såklart gränser där inte ens jag springer ute. En gång sprang jag till jobbet (5 kilometer) i minus 16-17 grader, och då var jag lagom stel när jag kom fram och hade ganska svårt att prata de första tio minutrarna då ansiktet var riktigt fruset. Då hade jag dock inget val.

En annan gång, vilket var mindre bra kanske, var när vi en lördagmorgon skulle springa 1000-ingar på kanalen men på fredagkvällen när kvicksilvret sjönk ner mot minus 15-16 fick jag sms av Kent att vi kör på Bosön istället. På den vanliga samlingsplatsen i Ropsten var det riktigt vidrigt med snålblåst och vi fick första och enda gången frågan om vi ville ha skjuts ut istället för att springa (cirka 6 km) ut, varpå jag föreslår att vi ändå springer. Bron från Ropsten till Lidingö är inte den roligaste, och efter en minuts samtal var det helt enkelt för svårt att prata då ansiktsrörelserna gick så långsamt och man var så stelfrusen att det blev en tyst färd ut. Väl på Bosön gick sen tusingarna riktigt fort för att få upp kroppsvärmen igen, med sällskap av bland annat Uhris, Jens, Olle, Szalkai, Magnus Bergman plus några heta namn till. Men skamgränsen går ändå vid cirka minus 11-12 grader, sen är det helt enkelt inte roligt.