Riktigt förkyld

Uppladdningen inför milspåret var det egentligen inget fel på. Inget jobb, låg i solen och badade på förmiddagen och samlade energi. Väl på eftermiddagen kändes det dock konstigt i kroppen och då jag svalde kändes en smärt upp mot öronen. Första symtomen på förkylningen kanske? Gick ändå iväg till start, värmde upp men kände mig rätt kass. Funderade på att inte springa men tänkte att det kanske blir bra ändå.

Höll mig helt okej framme vid start. Men efter två kilometer var det extremt jobbigt och jag insåg att det inte skulle gå. Bröt vid 4 km med en snittfart på 3.28/Km. Gick till mål, kom hem, sov kasst och vaknade i fredags riktigt förkyld. Feber idag och säggliggande.

Den tidigare gången jag brutit ett lopp var Stockholm Marathon 2012, då jag frös så pass mycket att armarna hade domnat bort och jag var vimmelkantig. Det kändes helt rätt då och detta kändes likaså helt rätt. Det finns de extrema löpare som anser att man aldrig ska bryta lopp för att man inte ska slås ner mentalt vilket kan leda till att man lättare bryter lopp senare. Denna tanke håller jag inte direkt med om. Känns det fel, varför ska man plåga sig vidare? I vissa fall kanske det kan vara fel att bryta, om man märker att man kanske missar sitt rekord knappt eller för att något lätt strular, men är känslan förjävlig, varför hålla på?

Nu är det alltså några dagars vila från löpningen. Ganska skönt så man får läka ihop lite grann.