Mina första tankar om att ställa in Premiärmilen kändes nu i efterhand helt rätt. Igår när jag vaknade var jag fortfarande inte sugen på att tävla och att åka till Norra Djurgården, värma upp, springa och komma i mål på en bedrövlig tid och med ännu ett sänkt självförtroende, det hade inte varit roligt. Speciellt då dagarna ändå var rätt hektiska.
Igår var vi ändå ett gäng som kände att intervaller passar fint när man inte ska springa lopp, och vi begav oss till Fiskartorpet för en tyngre intervallbana som vi mätt ut och som är 1200 meter. Jag hade gärna kört hederliga tusingar på kanalen istället, men nu var man här och det var lika bra. Eller bra och bra, det var helvete från steg ett och värre blev det. När vi alla var klara efter åtta stycken var jag trött, ledsen på löpning och livet och allmänt nere, när någon i mitt sinne tänkte att två intervaller till kanske skulle vara bra. Sagt och gjort, så jag håvade in 10 x 1200 meter. Ganska trött efteråt och kass känsla.
Efter att hunnit med att träffa svärmor och svärfar, träffat tjocka släkten hos mina föräldrar och haft en mysig kväll med fästmön kom vi i säng lagom för att sedan springa långpass i morse om 26-27 km med någorlunda ok känsla. Så att jag inte sprang loppet tror jag var ganska bra ändå. Att nu ha klarat av två tuffa pass är rätt skönt mentalt, då gränsen för var man tror klarar av gärna flyttas framåt en bit. Hoppas veckan framöver kan bli lika stärkande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar