Att jag faktiskt börjat löpträna lite grann och faktiskt försökt komma igång mer är skönt och lättsamt för själen. Det som svider mest är att jag kommer missa så många av mina favoritlopp som just går på hösten. Att jag missade halvmaran var jobbigt nog, men att senare missa helgens Hässelbylopp, min och fästmöns tradition Jätten Bule-löpet samt alla dessa terräng-DM och Tömilen och allt... Det är inte kul. Just Hässelbyloppet är ju ett sådär skönt höstlopp i västerort när bladen är röda och börjar falla och på något sätt avslutar sommaren och säger att nu är vintern och hösten här. Har dessutom gjort två bra lopp på banan så det känns tungt.
Men det finns såklart positiva sidor.
Tre adepter i min nya träningsgrupp ska faktiskt springa Terräng-DM så därute kommer jag vara i vilket fall som helst. Jag kan springa runt 3-4 kilometer utan direkt smärta, jag kan cykla och crosstraina utan att få ont (gick inte förut). Det finns chans att jag ändå springer Jätten Bule-löpet fast joggar runt 5 km (bara för att inte bryta traditionen) och sjukgymnasten i tisdags gav bra övningar som jag gör och som kommer göra skillnad. Nästa vecka kommer jag börja simträna mer också. Och sedan börjar jag få mer kontroll över jobbet vilket är skönt med alla rutiner och allt fixande.
Nu är det bara att hoppas att jag inte börjar träna för mycket för vad knät pallar eller att övningarna inte hjälper. Risken finns där också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar