För tre år sedan, började jag fundera kring det här med löpning och varför jag egentligen sprang. Som tidigare fotbollspelare kanske jag började sakna tävlingsmomentet och målet med varför jag tränade; att sikta mot något. Därför började jag springa mer mot något speciellt och kom in på att springa lopp, det vore ju något, inspirerad av andra bloggare. Sagt och gjort sprang jag några lopp, började springa mer och mer, och när jag och min fästmö hade sprungit Stockholm Halvmarathon för två år sedan ville vi springa lopp någonannastans, gärna när landstället för att kunna göra ett sent höstbesök där. När jag började kika runt såg jag att det fanns ett lopp i Österbymo, kallat Jätten Bule-löpet, som tycktes passa perfekt. Just då hade det gått ganska bra med springandet och jag började få ner mina tider mer och mer. Sagt och gjort anmälde vi oss och åkte ner.
Eftersom loppet går nu i november var det inte en tanke att vi skulle bo på vårt egna landställe, som saknar el och vatten, utan fästmöns släkting Birgitta och dennes man Bengt som bor i huset bredvid (med el och vatten) tog emot oss med öppna armar. Och trots brist på egen erfarenhet gällande hur idrottare äter och tränar dagarna innan, gjorde de vår inkvartering klockren med mat, sömn och stöttning. Sådär som bara några få människor som står en nära kan göra.
Innan vi startade hade jag noggrant tittat på föregående års tider och inte blivit alltför oroad, innan jag själv var där och såg hur banan var utformad och sprang den själv. Otroligt tuff, teknisk och svårsprungen. Jag lyckades att vinna mitt första lopp någonsin, med den fantastiska känslan av att komma in ensam på ett upplopp och höra speakern ropa mitt namn. Ingen strålande tid, men nog för att kunna träna mer och våga satsa mer.
Idag två år senare ska jag springa mitt tredje Jätten Bule-lopp. Dock inte den krävande 10km-banan då mina ben och mitt onda knä knappast skulle klara av det. Däremot kommer jag springa den förhoppningsvis lite behagligare 5km-banan och jag hoppas innerligt att det inte blir lika tufft som den längre banan.
Förutom att detta är ett lopp som blivit tradition, har detta lopp blivit något som karaktäriserar min egentliga drift till att utöva idrott och en inspirationsgrund till varför jag springer. Att gå bland gamla träningsoveraller med gamla tryck, se "vanligt" folk möta varandra i motionskläder pratandes om att "I år har jag i alla fall varit ute tre gånger i veckan och sprungit det borde inte vara lika tungt nu!" samt se barn och föräldrar hjälpa varandra med parkering, grilla hamburgare och dela ut nummerlappar och höra speakerns underbara humor som Här kommer vår trädgårdsmästare med ett rejält klipp i steget. Det är helt enkelt det underbara med föreningsidrott.
Egen placering imorgon? Varken sist eller först vågar jag tippa. Så länge knäet håller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar