Race report Midnattsloppet

Då var det femte midnattsloppet avklarat för min del, och stämningen var minst lika god som de förra gångerna, även om jag ibland sneglar tillbaka på de andra gångerna och undrar om det var roligare förr. Förmodligen inte, men det är en speciell känsla att vara i en startgrupp långt ner, hänga med motionärerna, inte riktigt veta vad som komma skall och ha ett lopp som stort mål. Nu är jag ju så bortskämd med omklädningsrum som vi får använda med vakter utanför, uppvärmning innan kan ske utan någon direkt tid att vara i startfållan, och alla människor man känner där framme som man träffar och som ger en inspiration. Det är roligt!

Jag hade i alla fall bestämt möte med danske Jens vid zinken och vi hookade upp och hämtade våra nummerlappar och stod och pratade med de andra spårvägendeltagarna som dök upp en efter en: Elina Johansson, Walldén som åskådare, Marcus Gustafsson och självklart Bamse samt junisarna Valdemar och min partner Emma från parloppet. När Larsa södergård dök upp var vår samlig komplett (även om han envisas att köra för vallentuna) så gick vi till omklädningsrummet, bytte om och gick ut för att värma, vilket 30-åringen Jens och den snart fyllda 30-åriga Lars drog på rejält. Tidigare i veckan har jag haft lite känning i knäet, och det kändes på uppvärmingen med, men jag oroades inte utan körde på.

Upp och byta skor och sätta på sig tävlingslinne, och ut och stegra lite, där jag träffade Lorenzo och Södergård den yngre som tipsade mig om att öppna lugnt och hänga på damtäten. Eftersom min mängdträning fortfarande kändes i benen undrade jag om det fortfarande var möjligt, men jag tänkte väl att det kunde gå, vis av vetskapen att förra årets start gick hiskeligt fort och jag tappade både rytm och känsla.

När starten gick placerade jag mig bredvid Frida Lundén från Studenterna, som brukar mata i ett lagom jämnt tempo länge. Och alla andra fullkomligt flög förbi och fram!! T o m Elina och Cissi från spårvägen försvann så långt att jag ett tag inte såg de. Men jag pråmade på, första kilometern på 3.33 och andra på 3.29. och det gick som en dans! Vid km tre (3.20 gick den på) gick det så lekande lätt att jag undrade om jag gått ut för lugnt, men jag tänkte att det är lika bra att köra lite till i samma tempo. Vid fyra kilometer, när Sofiabacken kommer, var jag så pigg att jag lämnade min grupp och började lubba uppför, och tog man efter man och när jag var på toppen (Efter att kompisen Niklas hejat) var jag lika pigg fortfarande och sträckte ut. Sedan var det bara att löpa på, och jag fick mer och mer självförtroende när jag började ta folk, även om det gick lite väl fort. Vid sju km går dock skosnöret upp, och jag får en lös hängande högerdoja som gör mig lite fundersam. Men kan Usain Bolt slå världsrekord kan väl jag springa 3 kilometer till.

Vid 8 kilometer märker jag att min fartökning har kostat på lite, och härifrån stiger det rejält upp till Mosebacke så jag slår av på takten för att vänta in damtäten, men när vi svänger nedåt igen är de inte ikapp ännu och eftersom det är nerför intill mål var det bara att sträcka ut. Eftersom vi var fem man på rad in på hornsgatan tog jag det lite lugnare, när det var 30 meter kvar verkade många tro att jag var avhängd men med 30 meter kvar sträckte jag ut allt och vann spurtduellen i min grupp, där vi var tre på samma tid! 35.54, väldigt oberörd i mål blev resultatet, och det var riktigt roligt! Ont i knäet idag, tror på början till Hopparknä, vilket gör att jag tar det lite lugnare idag.

Och eftersom Jossan sprang ett lopp igår också som kändes bra, så bådar det gott för oss båda inför halvmaran.

Tack alla ni som hejade! Ni är guld värda!