Nu får det jävlar i mig vara nog, var min tanke när jag satt på jobbet 07.20 efter att ha dragit täcket över huvudet och slumrat till i sängen lite extra istället för att löpa. Nu går det helt enkelt inte längre...
Jag har en tendens till svaghet (okej, det är en svaghet) att lätt normalisera saker lite för mycket eller för bra. Ibland kan det vara bra när det behövs, som i våras då jag jobbade tidigt vilket krävde uppstigning 04.30 och jag sprang hemifrån till centralen oavsett väder, men ofta har det ganska dålig inverkan på mig.
En sådan är min ena krånglande hamstring i höstas. Det gjorde ont men jag fortsatte utan att kunna prestera 100 %. Vadå, går det att spring utan att ha ont? Onödigt helt enkelt.
När jag sist var sjuk i nio dagar var det också efter 4 dagar ett normaliserat tillstånd. Träna, hur gjorde man då? I det här vädret?!? Löpband!?! Forget about it....
Förra veckan kom jag igång igen med träningen, hade ont i benen i onsdags efter att ha lyxharat för Olle Walleräng, Uhris och Tobbe. Trött, jävlig, kinkig var ledorden. Sen var det ju så jävla halt så allt under 5.15fart var jobbigt.
I lördags kände jag ändå att det skulle vara min dag. 1000-ingar på Bosön är lätt, och det alltid massa sm springer som man kan hänga på. Eftersom Jeppe Nelsén lovat att hänga på kände jag att det var upplagt. Men det blev 6 stycken 1000-ingar som var det långsammaste jag sprungit på länge.
I söndags var det dags för långpass, vilket jag slarvat med och jag har märkt att de passen är otroligt viktiga för att ha en bra aerob nivå. Jag har inte orkat i loppen riktigt och jag tror bristen på distans under långpassen har en stor del i det. Och liksom här var det för kallt och för ont för att kunna fortsätta långt.
Sen rann droppen över när jag vek ner mig i måndags. Såhär kan jag inte hålla på. Förra året var jag i bättre form och det kändes bättre, och ledordet i huvudet var kontinuitet, att köra på oavsett väder, att köra oavsett vad för att härdas samt att se positivt på saker och ting. Samt att göra ett miljöombyte imellanåt.
Så jag tog en halvtimme of från jobbet där jag laddade ned nya låtar på Ipoden som skulle motivera mig att springa. Sen gick jag 08.30 till löpbandet för att ställa mig, men precis då hade en anna ställt sig och jag valde att springa på eftermiddagen.
14.55 stod jag på löpbandet, och betade av en mil på 43 min. Stretch, kexchoklad, ägg och en macka och snabb hemgång, Sen ut och springa igen. Denna gång på Djurgården som är ett helvete att springa på. För att klara av det och tycka det är kul, måste du sälja din själ till någon skrämmande och dessutom ha ett rejält pannben. Eller så har du andra knep för att klara av det och i mitt fall är det att göra passet annorlunda.
Istället för att harva i samma tempo och ha mer och mer mjölksyra kan du fartleka lite, springa fort två lyktstolpar och ta det lugnt mellan två så du jobbar upp lite fart ändå. Skitpass ska fan vara skitiga, och då är det lika bra att köra ner de ännu djupare i skiten istället.
Så efter 8,5 km med fartlek var jag hemma, visserligen blodsockerlåg (som botades med en Zeunerts Julmust) men jävla glad över att ha skitat ner mig lite. Sen bokade jag inte ett morgonpass till med Fästmön på de värsta vägarna på Djurgården igen.
Så där var vi ute imorse. Och jag var skitsur, arg, förbannad, besviken över att det inte går att göra gatorna renare och över att man stelnar till så steget inte går att ta ut. Men jag gjorde det. Och ikväll ska jag ut till Bosön igen och springa stenhårt. Och eftersom jag ändå är uppe i det ska jag fan simma på lunchen också. Vardagen ska normaliseras till att gå ner sig i källaren med träning igen.
Så nu är jag på gång lite igen.
För att fira detta startade jag GIH international Food week med Lantto på jobbet (ordförande för GIH IF) där vi ska käka överallt utom på GIH:s lunchställe. Igår vart det Kebabtallrik, imorgon blir det Jakthornet, på torsdag Idrottens hus och på fredag VKB på Gärdet. Alla som vill får hänga på. 11.30 går tåget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar