När man kommer tillbaka till storstaden så inser man hur mycket det lantliga livet påverkar en. Tystnaden, mörkret, lugnet är delar som jag saknar när jag kommer hem. Att inte höra andra ljud än din egen andning och dina egna rörelser, att se en otroligt stjärnklar himmel i ett kolsvart landskap, eller känna hur allt flyter på i lugn och maklig takt i naturens stilla gång. Fantastiskt!
Helgen avrundades med ett morgonlångpass på söndagmorgonen innan frukost, som var riktigt hårt efter loppet dagen innan. Benen och huvudet var helt slut, och det blev en hel del vinglande och sockerdippar som var långt nere. Ett tag undrade propp hur jag mådde: "Du såg förvånad ut när jag pratade, som om du insåg först då att jag var med och sprang!". Men vi tog oss runt i det höstiga landskapet.
I måndags var det tillbaka till jobb, sprang en del, och nu är man inne i det vanliga igen. Förgyllde morgonen imorse med ett (också) sjukt jobbigt 15,5 kmpass innan frukost i soluppgången på Djurgården. Och vid lunch idag väntar Tandläkaren!! Ajajaj, det bådar inte gott. Men faktum är att jag inte har tandläkarskräck eller ångest, jag tycker snarare det är skönt att ligga på sätet och bli ompysslad. Senaste gången hade jag sprungit sjukt mycket innan, och när jag väl låg där i stolen med en tandläkare som borrade och en tandsköterska som höll upp munnen höll jag på att somna, och nickade till lite innan de frågade hur jag mådde. Är man lite trött så är man!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar