Lördagsmorgnarna för många löpare i stockholmsregionen är lika med Bosön, och det har det också på något sjukt sätt blivit för mig. Jag har varit en del på Bosön innan, bland annat på konferens, på fotbollstränarutbildning samt som fotbollstränare, men faktiskt inte som fotbollsspelare och det är främst som aktiv löpare det har blivit som ett andra klubbhus. Rätt konstigt då jag tänker efter.
Lördagen saknade inte sällskap; Larsa, Uhris, Olle (som är i sjuk form och som kommer ta en del medaljer och europaplaceringar om formen fortsätter, kom ihåg var ni läste detta först), Walldén, Linus Nilsson, Erik Widing och min värsta sparringpartner Niklas. När Niklas kommer vet man att det blir hårt, och jag har nämnt honom i många tidigare inlägg där jag vinglat hem efter att han kört slut på mig. Idag kom han dock småskadad, men jag visste att det bara var ett psykologiskt trick för att han skulle få mig säker, när han egentligen hade något annat på lurt. Och så vart det!
12 x 400 meter stod på schemat med setvila efter sex stycken. Och dessa sex stycken fick självklart jag dra med ett snitt på 72-73 sekunder medan Niklas låg och mös bakom mig. Jag kände nu att de sista sex kommer bli riktigt hårda, och visst hade Niklas något lurt på gång, då han efter första itnervallen klagade på skada och fick mig att köra resterande fem själv, varav den sista var jag så yr att jag knappt hittade ut till banan och när den var klar granskade jag tartarbanans konturer lite extra närgånget ett tag. Ojojoj, men kul var det.
Senare i helgen väntade Julbord igen och en 25årspresent av fästmön på Yasuragi, där vi tillbringade Söndag-Måndag på med middag och massa badande. Vilket behövdes för nu är veckan sjukt hektiskt och jag har redan missat träning. Dessutom har jag något skit med magen, den är öm och ond när jag äter och jag får ibland krampattacker som gör hyggligt ont. Sen har vaderna pajat igen.
Det är med andra ord illa på många fronter. Men det är bara att bita i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar