Nu börjar sjukdomens alla effekter att försvinna bort i takt med att kylan kommer in. Idag är faktiskt den första dagen på ca två veckor som jag inte vaknat och känt att jag haft en infektion i kroppen, vilket bådade gott för löparmotivationen. När man sen ska sticka ut näsan för en morgonjogg och temperaturen är -11,7 så försvann den lilla motivationen som fanns. Det är lätt att bortförklara sig, men hade det varit februari, någon månad kvar till premiär och då grundträningen varit igång hade jag definitivt gått ut. Att gå ut med en precis avklarad infektion är nog mindre bra. Ingen nöd på det, blir lite löpband på GIH eventuellt uppblandat med massa stretch.
Låga temperaturer annars stör mig inte alltför mycket, mer än att stockholmsluften är ovanligt rå och kall när det är minusgrader. Jag har varit norröver i minus 25 och ännu kallare, och den kylan är betydligt behagligare att vistas i än denna. Sen finns det såklart gränser där inte ens jag springer ute. En gång sprang jag till jobbet (5 kilometer) i minus 16-17 grader, och då var jag lagom stel när jag kom fram och hade ganska svårt att prata de första tio minutrarna då ansiktet var riktigt fruset. Då hade jag dock inget val.
En annan gång, vilket var mindre bra kanske, var när vi en lördagmorgon skulle springa 1000-ingar på kanalen men på fredagkvällen när kvicksilvret sjönk ner mot minus 15-16 fick jag sms av Kent att vi kör på Bosön istället. På den vanliga samlingsplatsen i Ropsten var det riktigt vidrigt med snålblåst och vi fick första och enda gången frågan om vi ville ha skjuts ut istället för att springa (cirka 6 km) ut, varpå jag föreslår att vi ändå springer. Bron från Ropsten till Lidingö är inte den roligaste, och efter en minuts samtal var det helt enkelt för svårt att prata då ansiktsrörelserna gick så långsamt och man var så stelfrusen att det blev en tyst färd ut. Väl på Bosön gick sen tusingarna riktigt fort för att få upp kroppsvärmen igen, med sällskap av bland annat Uhris, Jens, Olle, Szalkai, Magnus Bergman plus några heta namn till. Men skamgränsen går ändå vid cirka minus 11-12 grader, sen är det helt enkelt inte roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar