Race report - Jätten Bule-löpet 4e plats, 40.01

Då var det dags att recensera ett av årets höjdpunkter, det numera klassiska Jätten Bule-löpet i Österbymo som sprangs i lördags!

Dagen började bra med god sömn, en liten promenad i racerskorna och grötfrukost. Efter att ha dubbelkollat packning, vädrat lugnorna med extra lantluft och taggat till med musiklyssnande så tog vi bilen från Torpön till Österbymo, denna härliga lilla svenska ort. Och liksom förra året möttes vi av en parkeringsorganisation av sällan skådat slag, och direkt då vi klev ur bilen kom en funktionär och hälsade med det glada ropet: "Så det är dags att försvara fjolårssegern!!". Att bli välkomnad så är inte vardag i Stockholm, där man är en i mängden!

Fotografering igen på klassiska Bulevallen där vi även träffade Marcus och Elina från Spårvägen, som satt och värmde sig i fiket. Men vi var påpälsade och gick ut och tog luft, hämtade nummerlappar och började värma så smått. Hälsa på Birgitta och Bengt och funderade över hur loppet skulle utvecklas. Rent spontant kändes min förstaplats från förra året svår att försvara, både Klint från Fredrikshof och Marcus har jag aldrig slagit, och då jag såg att landslagsmannen Anders Kleist hittat hit för att hitta formen till Nordiska Mästerskapen om en vecka, insåg jag att det skulle bli oerhört tufft om pallplatserna. Dessutom verkade en kille från Storsjö IF oerhört laddad och en antagonist som hag haft duster med tidigare, Mattias Käck, var med också vilket innebar att förutom de tre första var minst två som jag inte var helt säker på att slå. Och när jag pratade med Lousie Bergquist, organisatören bakom loppet, sa hon att de hade ca 6 stycken top 100löpare från Stockholm halvmarathon, så det fanns klass.

Vid starten laddade vi upp hårt med hjälp av speakern, och då starten gick var det som förra året, häng på i början och släpp inte alltför mycket upp, men håll igen krafterna till slutet. Liksom väntat stack Kleist iväg direkt, tätt följd av Marcus och Klint bakom, sen var vi tre stycken som höll ihop första kilometern; Käck, jag och en till med Storsjö IF-David framför. Jag håller Käck framför mig första två, men tycker tempot sjunker och väljer att gå upp och köra, och efter ca 500 meter får jag en lucka. Vid den fruktansvärda uppförsbacken, som jag svor över för ett år sedan, körde jag på men ser hur avståndet fram ökar samtidigt som jag hör hur Käck bakom har problem och tappar. Efter backen och in i skogspartiet är det bara att hålla sig på benen och se till att inte tappa för mycket, men efter halva har jag ingen kontakt med Storsjö-David och kör på i egen fart, men med ett inte alltför stort avstånd bakåt.

Backarna är hårda och det går fort, men jag kör ändå på kontrollerat för att inte bränna ut mig och kilometrarna passeras en efter en: 5km, 6 km, 7km, med publik efter banan som hejar. Efter sista backen vid 8 km ser jag en rygg där framme, och jag verkar ikapp. Då vi kommer upp på en raka ser jag Storsjödavid som har tokhåll och fått stanna, och jag drar om med vetskapen om att det är tungt att bli omsprungen. Men, krafterna verkar komma tillbaka rätt snabbt och då 9 km skylten  passeras är han tätt bakom. Då jag kommer ut på grusvägen är han mycket nära, men då jag vet att min spurt inte är den vassaste drar jag direkt med hopp om att få en lucka, och då jag kommer upp till rakan slänger jag en sista blick och han är inte med, så in över mållinjen som fyra, precis över 40 minuter!! Lite bättre än förra året och inte lika jobbigt, men ojojoj, vad mjölksyran tar kraft!

Herrarna och damernas prispall!!

Efter Loppet var det prisutdelning med propp som kom trea, och applådera åt de andras fantastiska prestationer!

Hem och fira med god lunch och middag efter ännu ett farväl till Österbymo. En gång är ingen gång, två gånger är en tradition! Så jag hoppas vi ses nästa år!