"Jaa, det är ju din jävla kropp!"

De orden yttrades av Larsa Södergård för några veckor sedan efter Hässelbyloppet, då jag var sisådär nöjd med loppet och hade en ganska sliten kropp. Förutom Larsas mentorsråd och kunskap, finns även yngre brodern Södergård till förfogande för tips till löpningen, vilket är guld värt. Men iallafall, jag hade ont i hamstring, var opigg, mentalt trött och kände inte att det gick så bra att köra hårt, varpå han föreslog att jag skulle vila i två veckor och endast köra rehabövningar i två veckor för att få bukt med alla smärtor och motivationsproblem. Jag höll med och tänkte att det ska jag faan göra...

Självklart gjorde jag inte det. Veckorna efteråt fylldes av träning med några veckor över 11 mil, och efter cirka 5 dagar var jag påkommen av Larsa som undrade vad i helvete jag gjorde som tränade. Jag erkände direkt att jag inte vilat, det är ju träning jag behöver för att bli bättre såklart. Larsa suckade högt, skakade på huvudet, tog upp sin väska och sade citatet ovan innan han gick iväg.

Jag funderade lite över det, men kunde ändå inte förstå. Om jag inte blir bättre fysiskt, inte behöver jag göra något tvärtom som vila, istället för att träna. Så jävla nedbruten var jag ändå inte.

Sedan sprang jag två lopp till och tränade på ganska bra. Men jag var inte riktigt i balans under passen, utan ganska cynisk, tråkig, peppade inte de andra och svarade kort på tilltal. Då jag under ett monsterpass vid kanalen med 8 x 1000 meter fick frågan av Kent hur det kändes, fick han bara en arg blick och ett "Kanon!" med cynisk röst tillbaka.

Det har liksom inte gått som det ska, och då var det inte läge, trodde jag, för andras råd om träning och att "Slit ut dig du och kör slut på dig fast det är fel".

Det är ju snarare så att det är precis det som behövts.

Jag tycker om att ibland vara extrem mot olika håll. Som att exempelvis sjukhus borde heta friskhus istället. Eller att det inte finns något som heter överbelastningsskada. Det heter ju snarare underbelastningsskada då den skadade delen är inte van vid att belastas så mycket och därför behöver mycket mer belastning varpå man ska köra ännu hårdare träning. Sen stämmer det ju inte alltid såklart.

Men dessa vackra ord om vila har inte bara legat och gnagt, de har snarare skridit från talan till verket och från att bokstavligt talat sitta i huvudet till att sätta sig i halsen då jag i en vecka nu varit förkyld, nu sist så jävla förkyld att det inte finns någon röst kvar och den lilla som finns låter som att den har några flaskor 16-årig Lagavulin bakom sig. Plus hosta som gör att fästmön hoppar och lyfter från sängen om nätterna, och papperskorgen full av näsdukar och vickstabletter. Och jag har inte tagit ett enda löpsteg på strax 7 dagar.

När jag imorse bestämde mig för att ändå ta en halvdag på jobbet tog jag på mig Ipoden och travade iväg och drog igång en playlist med låtar som jag har när jag löper. Och jävlar vad det kändes motiverande att springa! Och då när jag gick kände jag något annat också; det fanns inga smärtor i benen som tidigare! Denna lilla vila har ändå gjort underverk och det jag trodde jag minst behövde var det som jag behövde mest.

Just nu har jag två röster i mitt huvud, den ena som säger mig att när jag är igång ska jag köra järnet, den andra säger att jag ska vila ännu mer för att komma sjukt pigg och motiverad och därmed komma i form till mars.

Vem som har rätt vet jag inte.