På något sätt tar bloggen slut här

Då bloggen startades var jag student, icke-arbetande och ung.

Man kan säga att bloggens syfte var att visa en ung persons väg från studentliv till vuxenliv.

Nu är jag en arbetandes ung man som har jobb och lägenhet, kombi och fästmö.

Förutom det är jag sen 06.14 och 06.28 imorse tvåbarnsförälder till världens vackraste tvillingar och världens vackraste barn jag nåonsin sett. Och hittills mår vi alla bra.

På något sätt tar vägen därför slut här.

Dock med cliffhangern, som ni kan läsa i bloggveskrivningen ovan: Hur vuxen blir man egentligen?

Det är möjlligt att det blir något inlägg om löpning, livet med småbarn och jobb. 

Men det är sannerligen inte i fokus just nu!

Sommarvärme och ont i armen

Sommarvärmen som kom denna vecka har delvis varit underbar och delvis varit plågsam. Underbar i den mån att man lagrar in film på film på film i sitt sinne som man kan plocka fram i december-mars sen när det är kallt och fruktansvärt att springa och då man lovar sig själv att aldrig klaga. Det är också underbart att kunna gå ut i shorts och linne när man handlar mjölk till morgonkaffet och när man ligger vid stranden. Men det är sannerligen lite jobbigt (lyxproblem) att springa när det är gassande sol, speciellt då jag är riktigt värmekänslig men jag skulle hellre ha det såhär än vinter alla dagar i veckan.

I veckan har jag försökt att springa en till två gånger per dag och minst få in två mil om dagen, vilket fungerat okej förutom en dag som var vilodag och en dag som av diverse anledningar bara blev 11 km. Men den dagen som blev vilodag var ytterst ofrivillig, då jag lyckades med konststycket att köra en sax rakt in i armen några centimeter, och det strax tre centimeter ovanför pulsådern! Jävlar vad ont det gjorde!! Då det var på kvällen funderade jag och fästmö länge på om vi skulle åka in och sy, då det rann rätt rejält och var ett 1,5 centimeter jack, men då vi ringde in blev vi placerade i kö på plats 39, kände vi att en natt på sjukan inte var något vi ville göra. Men det blev en natt där jag vaknade för jämnan med ont och det blödde igenom flera gånger. Dagen efter gick jag till vårdcentralen, som är precis över gatan, där de beklagade sig över att jag inte åkt in men där de också blev oroliga över min nedsatta rörlighet i handleden och undrade om inte en sena skadats. Efter läkarkoll ordnade han en remiss till Odenplans handkirurg för ultraljud, men då det kändes bättre dagen efter och andra saker dök upp nyttjade jag inte det tillfället. Men nu idag, fem dagar efter, känns det lite igen och det hade kanske inte varit så dumt att åka dit ändå. Vi får se hur det känns de närmaste dagarna.

Känner mig lite smått otursförföljd, ett virus som inte går att göra något åt och så en saxjävel som ska plåga en. Fast det hade kunna vara värre.

Sol och bad samt löpning

Dags att beta av lite punkter som kan vara av intresse. Sommaren kanske inte har det mest tighta schemat men då sommaren ska innehålla det som ska vara roligt och energigivande låter jag bloggen vila när jag inte har lust att skriva och så har det varit den senaste tiden men nu börjar det bli läge igen.

Viruset som jag har i kroppen påverkar mig fortfarande till viss del då jag inte vågar gå på fullt i löpningen utan håller mig till distans. Försöker hålla mig runt 20 km om dagen på ett eller två pass och det går utan problem utom att det ibland känns tungt och jag inte har några direkta krafter att öka. Men det får ta den tid det tar helt enkelt. Hellre att jag kan gneta på lite än inte alls.

I övrigt är dagarna uppfyllda av viloaktiviteter och då det nu börjar bli lite sommarvärme så har de senaste dagarna varit fyllda med sol och bad och strand där vi har legat och tagit det toklugnt. Väldigt skönt. Att tre veckor redan har gått är dock vansinnigt och jag undrar hur de närmsta veckorna kommer kännas innan jobbet börjar.

Det har jag nog förresten ingen aning om….

Dubbelpass

Dagen till ära blev det dubbelpass med 12,2 km på förmiddagen följt av ett till pass på eftermiddagen med Henrik Jacobsson från Spåret som blev ungefär samma. Cirka 24 km in på kontot idag. Kass känsla i början av passen, men efter 6 km är det som om jag kommer igång och det går lättare. Märkligt. Vi får se hur känslan är imorgon, om det känns fint blir det två pass men om det känns kasst kanske jag håller mig till ett.

Simningen som jag kommit igång med har varit seg nu i två veckor. Kanske gör jag ett försök att komma igång imorgon med det.

10 dagars semester inklusive midsommar, löpning och sjukhusbesök

Då var det ett tag sen som jag skrev och anledningarna har varit flera. En av dessa var att jag helt enkelt inte har haft tillgång till Internet i den mån som behövts för att uppdatera bloggen, en annan var att jag kände att det var skönt att vara bortkopplad från allt och för det tredje hade jag ingen lust. Men senaste tiden har som för övrigt flutit på i full galosch och det är skönt det.

Midsommar blev ett riktigt härligt firande med sill och laxlunch, jordgubbstårta, en och annan öl därimellan, kubb, boule, grillning och massa annan mat. Helt fantastiskt! Ett och annat dopp blev det också i det 16-gradiga vattnet, och jag hann även med ett par löppass.

Dock kände jag som tidigare att det inte kändes ok i kroppen då jag var trött imellanåt och pigg imellanåt. Löpningen gick fortsatt segt och jag kände att det snart fick vara nog att känna sig såhär. I måndags började jag få utslag på fingrarna, ungefär som blåsor, vilket jag trodde var det gäng myggor vi hade på rummet som hade fest medan vi sov och därmed knaprade på mina fingrar. Men när de under dagen blev fler, för att nästa dag bli fler och tredje dagen med, plus att det kliade som attan, tänkte jag att det kan ju vara värt att kolla upp. Fick därmed åka till sjukhuset i närheten där en läkare efter blodprov ställde diagnosen virusblåsor och jag fick kortison och antihistamin för att bli bättre. Då fick man det bekräftat i alla fall, och händerna ser mycket bättre ut.

Jag passade på att fråga lite om viruset och fick till svar att det kan kännas bra om två veckor eller om tre månader, då viruset måste försvinna själv och man endast kan lindra symtomen. Därmed är det inte läge att köra slut på sig själv varje vecka utan man får gå på känsla. Riktigt tråkigt.

Men jag kan i alla fall springa.

Första semesterdagen

Igår började den första semesterdagen, och den har aldrig varit så välkommen som nu. Jag ska inte tjata, men jag har varit helt slut på sistone och verkligen längtat efter att kunna vakna på morgonen och veta att det inte är en massa saker som ska fixas med och planeras inför. Att semestern börjar med midsommar är inte heller fel, då det innebär storträff med svärföräldrar, föräldrar, syskonbarn till fästmön och alla möjliga vilket är riktigt roligt.


Jag fick ett riktigt rolig besked i veckan, vilket var att på det jobb jag jobbar nu får jag fortsätta ett år till och därmed fortsätta med det jag påbörjat. Jätteroligt, och det var en liten sten som släpptes från axlarna! Därför kan sommaren bli, till en början, mer avkopplande och mindre tankfull inför hösten.


För att starta på bästa sätt var både jag och fästmön uppe 05.00 igår och jag sprang en mil innan vi tillsammans tog en kort simtur och sedan klockan 09.00 satte oss i bilen till landstället där vi kom fram 13.30 och startade med att sätta oss på soldäck vid vattnet och öppna en öl och bara njuta. På kvällen anslöt svärföräldrarna där en till öl avnjöts och lite spel spelades. På det hela en fantastisk start!


Löpningen igår var riktigt tung och seg och det har varit som om handbromsen har legat i för länge nu. Därför var jag inte uppe och sprang imorse utan tog en rejäl sovmorgon och njöt sedan av en stor frukost, innan jag sprang 11 km nu på förmiddagen och känslan idag var en helt annan och det kändes riktigt lätt att springa. Konstigt, men tacksamt. Får se om jag ger mig i väg i eftermiddag på ett till pass.


Jag tänkte, när tid ges, summera halvåret som varit löpningsmässigt och berätta mer om framtiden, och då tid finns i dagarna nu kan det komma ett inlägg snart. Håll er till tåls.

Snart sommarledigt

En fördel med att vara lärare är det stenålderspåfund som fortfarande existerar i svenska skolan som kallas för lov. Egentligen helt galet att eleverna ska vara lediga så mycket som de egentligen är. Ett faktum som också ett antal lärare känner igen sig vid är att undervisningen egentligen trappas ned i mitten av maj redan för att kanske sedan sluta innan juni ens börjat. Sen dröjer det till september igen innan undervisningen drar igång, typ 3,5 månader utan undervisning. Rätt sjukt egentligen. Att vara ledig åtta veckor på sommaren är ioförsig inte fel, men det var inte därför jag valde att bli lärare. Jag valde att bli det för jag älskar att undervisa och älskar att arbeta med idrott och ungdomar. Lov är endast en extra bonus.

Nu är det i alla fall snart dags för ledighet och den kommer bil speciell på flera sätt. Jag har valt att inte fokusera på lopp nu i sommar utan väntar tålmodigt och snällt in senare tid för löpning. Anledningen som jag kan summera ihop nu efter Kungsholmen Runt, som verkligen gick bra och var riktigt roligt, är den senaste tidens trötthet och brist på träning.

Första veckan efter Kungsholmen gick riktigt fint och lätt med bra träning, men efter insjuknande på Milspåret har jag inte varit att känna igen. För det första var det 10 dagars sjuka med en enorm tillhörande trötthet som inte släppt än riktigt, och när jag kom igång var det som att ha handbroms i, kompressorn urladdad och turbon saboterad. Det var hemskt och omotiverande att träna. Samma känsla som när man är riktigt utbränd. Och Mönsterås stadslopp, som jag hoppades att få springa fort i, gick inte alls och då var det läge att börja om från noll, eller minus noll, för att hitta tillbaka.

Sedan har jag blivit lite orolig då jag har känt av ljumskarna en del under vissa pass och tänkt på de hemska skador som drabbat löpare med ljumskont. Blev därför extra vila i löpningen och förra veckan kom jag igång mer med styrka. I helgen blev det vila till stor del.

Nu imorse när jag var ute var det därför första gången på länge som jag faktiskt kände mig OK när jag sprang, som om kompressorn i kroppen börjat komma igång och som om jag faktiskt börjat hitta tillbaka på stigen i alla fall. Inte där än men på väg att komma tillbaka på banan. Och det kändes rätt skönt.

Ser jag tillbaka på de senaste åtta månaderna är det därför rätt skönt att veta att jag har bra träning att luta mig mot. Från november har just fokus varit på att inte vara skadad utan att kunna springa på så bra som det är möjligt och långsamt komma tillbaka. Och det har faktiskt fungerat med en bra topp nu innan sommaren. Långpassen har varit flera och bra, intervallpassen varit fina och det har gått bra. Att det sedan blir ett hack i kurvan nu är bara att acceptera, jag behöver inte börja från toknoll som jag gjorde då utan vägen tillbaka är relativt kort.

Därför är det också extra skönt att jag inte har lopp att springa i sommar som jag vill fokusera på. Jag kan lite lugnare förbereda mig på att bygga upp mig själv och fokusera på hösten med fokus på kanske lite längre lopp eller kanske bara 10 km och stadslopp. Sen att det sker ett annat fokus i sommar, som jag inte berättat om än och inte kommer göra nu heller, kommer bara göra det ännu bättre.

Funderar på fortsättningen

Sommar brukar vara synonymt med bra löpning eller bra träningsmöjligheter för min del. Ända sen studenttiden har jag haft förmånen att ha fått bra förutsättningar för att kunna träna, vilket främst beror på att jag bor så pass bra så det som behövs verkligen finns runt hörnet plus lite till. Det betyder att jag är extremt bortskämd med bra möjligheter vilket gör att jag ibland viker ner mig när det är lite sämre förutsättningar, men det försöker jag arbeta bort genom att främst tänka på hur dåligt andra kan ha det samt hur vilket privilegium jag lever under. Vansinnigt egentligen.

Under studenttiden jobbade jag en del på ett gym ett tag, vilket det på somrarna kanske inte var högtryck på, vilket gjorde att jag kunde träna precis innan arbetstid och även vid luncher samt även en del under arbetstid då jag alltsom oftast började klockan 06.00 och det knappast dök upp någon innan 8.30. Där fanns det ett sagolikt tillfälle att beta av en timme om man var där lite tidigare.

Andra jobb jag har haft har varit kvällsjobb med start 14.00 vilket har inneburit att jag kunnat träna på bra på förmiddagen samtidigt som jag njutit av dagen på ett bra sätt.

De övriga förutsättningarna som finns är närhet till Spårvägens klubblokal med gym och löpband, alla möjliga gymkedjor runt hörnen, utomhussimbassäng på sommaren och sen hela Djurgården, Gärdet, Norra Djurgården runt hörnet och hela stan eller Lidingö runt knuten. Det ska bli mycket till om man inte tränar.

Tränar för mycket kanske jag har gjort nu, vilket gör att det inte känns så bra i kroppen. Kanske ännu mer beroende på att jag tror mina värden spökar, eller att jag har något virus eller liknande. Sprang 50 minuter idag, vilket ändå kändes bättre, och igår sprang jag 45 min plus att jag spelade lite innebandy med arbetskollegorna vilket var vansinnigt länge sedan. Riktigt kul. Men det är något som inte stämmer och det gäller att vara försiktig.

Jag har även funderat en del på fortsättningen kring vad jag vill göra i sommar med löpningen och vad jag ska ha för fokus. Eller om jag överhuvudtaget ska ha något fokus alls. Mönsterås Stadslopp var tänkt som en kul avslutning på våren men det gick ju om intet. Riktigt tråkigt men sådant som man får räkna med. Vad jag däremot har är en helt OK grund med 8 månaders träning bakom mig, en del lopp varav ett har gått riktigt bra, bra långpass och bra kvalitet, så jag börjar inte om från noll även om det känns så nu. Det är med andra ord ingen större fara mer än att jag tappar kvalitetskänsla och en del toppning.

Hursomhelst får början av sommaren bli att helt enkelt försöka att jobba sig tillbaka till en skön känsla i löpningen, och sedan om det går försöka stegra. Annars får jag gå tillbaka till ruta ett och klura på vad jag ska göra för att få till en bättre känsla.

Något är fel

Loppet i Mönsterås gick inge vidare, och för att summera det kort var det varmt och något var definitivt fel i kroppen. Låg länge med i täten, låg åtta efter fyra kilometer där jag inte längre kunde springa. Totalt stumma ben, yr, illamående, trött och det bara gick inte. Joggade vidare lite och tog mig till mål där jag i alla fall fick medalj. Men något är absolut fel.

Den senaste tiden har jag varit yr, trött och hängig. Klarar inte värme alls och inte med i huvudet. Vissa dagar har kroppen svarat fint medan den andra dagar varit jättetrött. Allt har hänt efter förkylningen som jag hade. Vet inte om det kan vara dåliga värden i kroppen eller om jag har fått något virus. Men det är absolut inte kul.

Därför blir det lite lugnare träning nu framöver. Ändå någorlunda planerat eftersom jag har en annan stor utmaning i sommar som väntar!

Springer lopp imorgon!

Efter milspåret har jag legat nere och varit riktigt risig och träningspassen de senaste två veckorna har varit lätträknade, få och saknat kvalitet. Då är det kanske inte heller läge att springa lopp, men eftersom jag nu ändå överlevt både vinter, våren och försommaren hittills utan skador, och hoppas givetvis att det fortsätter så, så kanske just ett lopp behövs för att skaka liv i ben och hjärta för att åter komma igång.

Loppet är i alla fall av mindre karaktär och benäget i de småländska skogarna, eller snarare den småländska kusten i den mycket fina sommarstaden Mönsterås och heter något så speciellt som Mönsterås Stadslopp. 10 km på en bana som jag delvis har sprungit på med fästmön och som delvis är ganska snabb om vi slipper blåst. Vädrets makter har jag inte spanat in i detalj heller, men är förberedd så gott det går på både kyla och milspåretvärme (även om jag hoppas på det första). Motståndare, eller medlöpare, har jag inte heller koll på förutom en studenternaslöpare (Linus Öhrqvist) som jag sprungit mot något gång. Såg att Jonas Andersson från Högby tidigare var anmäld, men inte är med längre. Hursomhelst brukar det säkerligen dyka upp några snabba vid starten så jag ska försöka hänga på så gott det går med de som springer i min fart.

Att prata om vilken tid jag siktar på, eller placering och dylikt, känner jag inte riktigt är läge efter den senaste tidens dåliga träningsskörd. Därför blir det helt enkelt ett lopp att njuta av i fulla muggar där jag hoppas att man kan få njuta av lite åskådare, lite härlig småstadskänsla och en trevlig dag. Eftersom jag dessutom är inkvarterad i fästmöns barndomshem i Oskarshamn (tre mil norr om Mönsterås) är markservicen fin, och kommer också bli ännu finare i Mönsterås där fästmöns morfar bor, cirka 5-10 minuter från starten. Det kan med andra ord inte förberedas bättre om man jämför med träningen. Att det dessutom lovas bullkalas i mål gör ju en inte mindre motiverad!

Stockholm marathon från åskådarplats

Helgen var riktigt tuff med mycket arbete kring det pulsslag som driver Spårvägens verksamhet framåt; Stockholm Marathon. För egen del bestod det av massa funktionärsjobb som visserligen var väldigt roligt men också krävande då man jobbar "gratis" på sin helg vilket gör att man är rätt trött nu på måndagen. Att jag dessutom skulle försöka planera in träning vilket gjorde att det blev tidiga morgnar runt femblecket i princip alla dagar drog säkert sitt strå till stacken.

Hursomhelst var jag drickalangare med ansvar för hela vätskestationen på Strandvägen, vilket innebar massa kånkande av bord och funktionärer som skulle fördelas etc. vilket tog på krafterna. Tog på mig att ansvara för elitens bord också, och springa och langa dricka till de som hade placerat ut sina flaskor. Langade till David Nilsson båda gångerna han passerade samt till en spanjor, Marc Roig, som var pigg i början men kroknade på slutet. Under loppet sprang även ett flertal kända ansikten förbi, 4:30-Staffan som såg pigg ut och avböjde dricka, Jossan Ambjörnsson som fick sällskap 50 meter och såklart träningskompisen Daniel Woldu som sprang riktigt bra!

Dagen efter var det Minimaran där jag hade flertalet adepter som ställde upp och det var riktigt kul att se de springa fort och deras seriositet. Passade även på att dela ut en del reklam för spårvägens ungdomsgrupper så vi får se om vi får något gensvar.

Min förkylning är fortfarande inte helt läkt och jag har fortfarande besvär av en näsa som är konstant täppt och jag är väldigt trött både i halsen och kroppsligt. Kanske också beroende på att jag är allmänt trött och längtar efter semester, men det är bara att bita ihop. Dock har jag anmält mig till ett lopp nu i helgen, som jag inte vill avslöja än, men där jag hoppas kunna starta i alla fall. Mer om det kommer i veckan.

Imorse var en gyllene morgon, uppstigning 05.00 för löpning följt av en snabb kaffe hemma innan det bar av till Kampementsbadet för lite simning. Så när man kom hem 07.10 var dubbelpass gjort och frukosten smakade himmelskt! Vackert så...

Förkylning från helvetet

Denna förkylning är någon av de värsta som jag upplevt och vad jag märkt på andra som har haft liknande förkylningar nu eller för några veckor sen är man däckad riktigt länge. Ossian i Spårvägen hade liknande efter Kungsholmen Runt och han låg däckad i två veckor. Nu har det gått 7 dagar och även om jag mår bättre är jag riktigt seg, fortfarande täppt och skrapig i halsen. Det vill inte ge med sig. Tur då att jag inte ska springa i övermorgon, då hade det varit kört.

Imorgon ska jag i alla fall komma igång och distansa lite grann, bara för att benen ska få rastas lite. Då jag inte fått äran att ta ledigt denna helg utan jobbar med Stockholm Marathon och Minimaran är schemat oerhört späckat och jag får se om jag lyckas ändå få in ett-två pass om dagen med lite styrka. Det torde inte vara omöjligt men kraften ska finnas där också.

Vad jag däremot har gjort i träningsväg är den tradition som jag beskrivit tidigare somrar då jag alltid simmar på utomhusbadet i närheten som öppnar i slutet av maj och stänger i augusti. I måndags slog de upp portarna och då var jag en av de första som hoppade i och jag simmade även igår och imorse. Riktigt skön alternativträning!

Fortfarande sjuk

När man är krasslig, känner sig dåligt och har en infektion i kroppen fast man är så pass pigg så ändå kan pallra sig till jobbet (och smitta ner alla där) brukar det för min del ta ett tag innan jag blir helt frisk, kanske just av anledningen att man ändå rör sig och jobbar och låter inte kroppen vila helt. Förut, har jag för mig i alla fall, kunde jag träna hyfsat efter 3-5 dagars förkylning, nu är 8 dagar ett minimum och då är man nästan nere på noll igen. Segt är bara förnamnet.

Denna vecka och nästa är det dessutom de sista två stora rycken på jobbet och det gäller nu att bita i hela vägen in till mål. Förutom att det är en kortvecka så jobbar jag med Stockholm Marathon och Minimaran från torsdag-söndag och därmed går jag miste om skön vila och träningstid, och kanske dessutom mer tid till att inte tillfriskna.

Hursomhelst är det bara att köra igenom alla huskurer man kan och vila för att komma tillbaka snabbt!

Riktigt förkyld

Uppladdningen inför milspåret var det egentligen inget fel på. Inget jobb, låg i solen och badade på förmiddagen och samlade energi. Väl på eftermiddagen kändes det dock konstigt i kroppen och då jag svalde kändes en smärt upp mot öronen. Första symtomen på förkylningen kanske? Gick ändå iväg till start, värmde upp men kände mig rätt kass. Funderade på att inte springa men tänkte att det kanske blir bra ändå.

Höll mig helt okej framme vid start. Men efter två kilometer var det extremt jobbigt och jag insåg att det inte skulle gå. Bröt vid 4 km med en snittfart på 3.28/Km. Gick till mål, kom hem, sov kasst och vaknade i fredags riktigt förkyld. Feber idag och säggliggande.

Den tidigare gången jag brutit ett lopp var Stockholm Marathon 2012, då jag frös så pass mycket att armarna hade domnat bort och jag var vimmelkantig. Det kändes helt rätt då och detta kändes likaså helt rätt. Det finns de extrema löpare som anser att man aldrig ska bryta lopp för att man inte ska slås ner mentalt vilket kan leda till att man lättare bryter lopp senare. Denna tanke håller jag inte direkt med om. Känns det fel, varför ska man plåga sig vidare? I vissa fall kanske det kan vara fel att bryta, om man märker att man kanske missar sitt rekord knappt eller för att något lätt strular, men är känslan förjävlig, varför hålla på?

Nu är det alltså några dagars vila från löpningen. Ganska skönt så man får läka ihop lite grann.

Laddar för milspåret

Efter två dagars jobb och två dagars springande är det nu två dagar kvar till Spårvägens klassiska millopp Milspåret, en ganska mysig tävling som går i mina träningsspår runt Djurgården och där jag gjorde min första tävling förra året. Då hade jag väldigt dåligt självförtroende innan loppet eftersom jag precis kommit igång med träningen igen efter skada och jag trodde inte på några stordåd. Dock lyckades jag ändå få till en bra första halva innan orken tröt och jag sjönk som en sten genom fältet. Vi får se hur det blir i år. Tiden 36.29 är den jag ska slå i alla fall. År 2011 sprang jag loppet första gången och då fick jag 38.31. Också en tid att slå.

Träningen har varit tung sen söndagens långpass och jag sprang 10 km igår i lugn fart samt dubbelpass idag på totalt 21 km med lite stegringar i eftermiddag med Jens. Just nu är benen ruggigt slitna och om de är såhär på torsdag kommer det inte gå fort. Imorgon väntar i alla fall vila och då hoppas jag kroppen kan suga i sig träningen. Hursomhelst har loppet ingen hög prioritet, men ett lopp ska ändå springas bra och det siktar jag på.

Veckan som gått

Denna vecka har varit rätt intensiv och listan på saker som skulle bockas av var ganska diger. Jobb som tog mycket kraft, med all rätt, en hemlig grej som tog mycket tid, träning som skulle planeras, träningar för gruppen som skulle planeras och genomföras, tävlingar som de aktiva skulle åka på... Ja, listan var rätt lång. Och vips så är helgen här och nu när klockan är 16.30 undrar man var den tog vägen. Hiskeligt vad fort det går.

I alla fall, måndagen var slitig och det var trötta ben. Sprang 10 + 7 km som jag skrev tidigare, men var så trött efteråt att det blev en vilodag i tisdags. Kändes faktiskt rätt bra att ta det lite piano. I onsdags var jag nära att för första gången i mitt liv försova mig, men lyckades faktiskt bara försova mig från löpningen så till jobbet var jag i tid. Blev därför bara ett pass om 12 km med bålstyrka på onsdagen. På torsdag blev det morgonlöpning och lunchlöpning, 2 x 10 km i lagom fart. I fredags höll jag mig till ett pass a 10 km. Hade lite tankar på att kunna springa på eftermiddagen, men en heldags undervisning i solsken gjorde mig lite slö och med eftermiddagsärenden så prioriterades det bort. Med all rätt igen.

Igår var det därför dags för första intervallpasset på veckan, egentligen lite sent men med tanke på lopp och liknande kändes det kroppsligt helt rätt. Då det är Stafett-SM nästa vecka, och samtliga ska dit i princip utom jag, Jens och någon till som helt saknar snabbhet och är för dåliga, så var det ett stenhårt banpass som gällde för samtliga förutom mig och Daniel Woldu. Woldu hade dessutom ett specialdesignat marapass på schemat med 15 km löpning och sen 3 x 5 km på stadion, så jag passade på att köra 1000-ingar och hoppade därför in och ut under Woldus pass vilket både gjorde honom glad då han fick sällskap och mig glad som fick köra med någon. Jag var tveksam över formen på bena då jag har varit riktigt trött i låren under veckan, men passet gick förvånansvärt lätt och jag klockade in sju stycken 1000-ingar i 3.20-fart i snitt ganska så lagom berörd. På kvällen tog jag det lugnt.

Idag hade jag ett långpass på schemat och jag funderade lite på hur långt jag skulle springa utan att förslita mig alltför mycket. Det är ju trots allt ett lopp på söndag. Valde att känna efter under tidens gång en hade som mål att inte köra kortare än 24 km. Startade 8.45 och gav mig av på första varvet på marabanan, då det skulle ge en ungefärlig 18km-passering vid klubbis och jag skulle då kunna dricka lite om det behövdes. Och det gjorde det minsann! Riktigt varmt idag och framförallt lite kvavt plus att första milen var riktigt seg och både gjorde ont och gav mig magont. Efter drickapaus på 60 sek och snabbt toastopp bar det vidare ut på Djurgården, och efter drickat vart jag pigg igen, men vid 24 km var det i princip väggen som mötte mig och jag började bli lite osäker på om jag skulle kunna ta mig hem utan dricka. Kom då på, på ren överlevnadsinstinkt, att det finns en vattenstation vid Djurgårdskanalen som borde fundera, och gud vad skönt det var att den faktiskt gjorde det och att jag fick i mig lite. Det gjorde att det var lite lättare på vägen hem. Kryssade runt lite och knäppte av klockan på 30 km blankt på 2.13.58, dvs. 4.28-fart, egentligen lite för långt men då jag har haft få tremilapass plus att jag inte sprang långt förra helgen gjorde att jag ändå ville ha lite mer volym i passet. Risken finns att jag blir lite för sliten i veckan av detta men efter passet är känslan ändå OK. Vi får se helt enkelt.

I veckan blir det då distans imorgon, kvalitativt på tisdag, lugnt på onsdag och tävling torsdag. Sen hur helgen blir återstår att se.

Tar det lugnt

Nu har ett par dagar gått och det har mentalt känts riktigt skönt att jag fick till ett bra lopp. Skallen har också varit ganska seg efteråt, uppblandad med viss entusiasm, men löppassen efteråt har varit ganska sega mentalt och jobbiga kroppsligt. Egentligen som sig bör.

Denna gång har jag försökt att inte gå igång tidigt, och jag försöker att vara smart och inte köra på som jag gjorde efter Premiärmilen 2012 då jag dunkade in ett snyggt pers men lät inte kroppen återhämta sig utan matade en 12,4-milsvecka direkt efter. Jag kan väl lugnt påstå att säsongen inte riktigt vart sig lik sen. Nu har jag kört 12 km i söndags som var nog så stappligt, 9,6 km igår morse och 7 km på eftermiddagen men då jag var riktigt trött imorse så vilar jag idag. Finns absolut ingen mening i att köra slut på sig själv nu utan jag siktar på att komma igång i slutet på veckan, våga köra på och sedan se Milspåret nästa vecka som ett tävlings-tröskel-pass.

I övrigt är det fullt upp på jobbet just nu med massa sista jobb som ska bli klart innan terminens slut och det är riktigt tungt. Också egentligen som sig bör!

Race report Kungsholmen runt - Tillbaka

För 1 ½ år sedan fick jag min första löparmässiga skada. När skadan väl var så pass illa att jag inte kunde springa, hade jag gjort en hel del misstag längs vägen som jag lärt mig att inte göra om. Det handlade mycket om att stressa fram resultat, att inte återhämta sig tillräckligt, att inte lyssna på kroppens signaler och vara för dålig på den uppbyggande fasen. Det tog mig fyra månader med alternativ träning innan jag var tillbaka.

När jag kom tillbaka kunde jag träna på och tävla på i cirka 4 månader innan jag blev skadad igen. Träningsperioden den gången var bra fram till skada, då det var knäet som inte längre höll för löpning. Framförallt begick jag misstaget att öka på träningsmängden oerhört mycket mer än jag var van vid, speciellt efter att ha kört lite väl hårt både på bana och på landsvägslopp, samtidigt som jag inte visste vad signalerna från knäet betydde. Kunde jag köra vidare eller inte? Jag gjorde det och det gick inte. Det som gjorde att jag också var borta längre än nödvändigt var också en alltför snabb comeback tillbaka i löparskorna. Denna gång var tiden innan jag kunde springa igen mellan sex och åtta veckor.

I slutet på oktober stod jag där igen, någorlunda skadefri men med en genomförd säsong som inte var speciellt bra om man ser till tidigare år. De loppen jag hade sprungit var framförallt kortare lopp med blandade resultat. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte funderade på vad jag höll på med, om det var värt tiden det tog att springa, om det var värt att gå upp tidigt om morgnarna, värt att pina sig igenom hårda intervaller, värt att veta att det på dagens pass kommer jag vara stensist och om vägen, med en nalkande vinter, var värd att genomlida då tiden det skulle ta innan en någorlunda acceptabel form skulle ta tid. Så pass mycket tid att jag inte riktigt visste om jag skulle ta mig igenom det.

Medan jag funderade och kom igång med att träna, hände andra saker i mitt liv som gav mig perspektiv, saker som jag kommer skriva om i ett senare inlägg. Men det gav mig en tankeställare om att om jag ska få denna säsong att fungera, måste jag framförallt börja fundera på vad jag vill och om jag faktiskt kunde genomföra det jag vill. Och sedan fundera fram hur jag skulle göra det. Det kunde inte längre vara veckor av hård träning utan vila eller träning utan mål, utan det skulle vara genomtänkt och dokumenterat.

Efter nyår satte jag en plan som jag skulle köra på till nu, men som senare skulle visa sig inte hålla. Inte för jag inte var i form eller tränat dåligt, utan för jag helt enkelt ändrade mig till något bättre. Så egentligen ligger jag enligt plan ändå.

Det stora fokuset under den tiden kan jag nog skriva flera inlägg om, men det handlar i stora drag om att varje pass ska innehålla det som gör att jag kan träna lika bra nästa pass, och nästa pass, och nästa. Ett pass ska helt enkelt inte förstöra en vecka, utan det är flera veckor av pass, inte ett enskilt, som gör mig bättre. Och det ska stegras, innehålla längre, kortare, intensivare, lugnare, progressiva och vara varierande pass. Och fokus ska också ligga på att förbättra styrka och underhålla den på en acceptabel nivå.

Under tiden hände några saker som fick mig lite ur balans. Det ena var Vinthundsvintern som gick rätt dåligt, men där jag var pigg dagen efter och kunde springa ett fint långpass på 27 km utan problem. Det andra var nog den smäll som fick mig känna mig som mest nere, Två sjöar runt, där jag hade riktigt ont i löparsjälen efteråt och verkligen ställde frågorna igen om vad jag höll på med. Speciellt eftersom träningen känts bra. Efter det tänkte jag till ytterligare och sa nej till lopp för att få till bättre träning.

I tisdags var jag rätt hoppfull, men fick ont i vaden och undrade igen om det inte skulle gå att springa lopp i helgen. Men med vila i onsdags, 5 km i torsdags och 3 kilometer igår med stegringar sa till mig att jag ändå skulle kunna springa imorgon. Och nu kände jag mig faktiskt ganska förberedd, men också ganska osäker och med ett sänkt självförtroende. Mitt sista lopp som jag värderar som bra var för 1 år och åtta månader sedan, då jag var under 35 minuter på milen trots ett dåligt disponerat lopp. Var stod jag nu?

Var tidigt i Rålis och hämtade nummerlapp. Ossian och Valdemar anslöt, och vi värmde upp tillsammans. Såg fästmön innan start i regnet, pussade på henne och berätta hur mycket hon betydde, och började sakta röra mig ut mot starten. Mötte en av de som stöttat mig mest genom löpningen, Larsa Södergård, och önskade lycka till. Mötte Woldu som laddade för halvmaran och såg alla motionärer inklämda i sina startled.

När starten gick var det fokus som gällde, och att hålla alla spöken i schack om hur fort eller långsamt det gick. 3.20, 3.20, 3.24, 3.26, 3.29, 3.24, 3.31...kilometrarna rullade in. Vid fyra kilometer kom första backen, tog det lugnt och jagade ikapp och blåste på rätt bra fram till 6,5-7 km. Efter det vet alla löpare att det blir tyngre och tyngre. 3.32 på den kilometern, och efter ha varit nere i Rålis och känt på målet fick jag riktigt tunga ben och började prata med mig själv om att inte ge upp nu, håll i farten någorlunda så du kan springa på sen. Tung kilometer på 3.44, men tappade inte för mycket på de framför. Tittade noga på klockan efter 9 km och den visade 31.29. Genast började hjärnan räkna sluttid och hur fort jag skulle springa. Försökte dra på och gjorde det också, och när jag väl kom in i Rålis och såg klockan räkna ner var det bara att ge sig in i mål. Var trött, men glad, och såg fästmön som jag direkt gick fram till, och som grät. Och en av de första tankarna som slog mig var just att jag var tillbaka.

Det kanske inte var det bästa loppet någonsin, kroppen säger att det finns mer att ge. Det kanske inte var en tid som är så pass bra ändå. Men det var ändå ett lopp som gav mig ett kvitto på att 1 ½ års slit faktiskt har gjort att jag kommit tillbaka någorlunda, och faktiskt visade att jag hade lite kapacitet ändå, för mig. Och som faktiskt visade att jag är på någorlunda rätt väg.

34.55 sa klockan. 10,13 kilometer sa den också. Betyder 34.35 på 10 km om garmin ska ha rätt.

Och just nu, känns det bara så himla bra.

Avbrutet pass - skada?

Gårdagens kvällspass var tänkt som en avstämning inför helgen, men det blev inte alls den avstämning som jag hade tänkt, snarare tvärtom. Morgonpasset var ganska intressant, då jag sprang min vanliga runda som var tung men som gick fort ändå. Efter det var jag ganska trött i benen efter flera dagars rätt hårt slit för att vara mig. Sen på kvällen var det dags för 400ingar tillsammans med Meb, Jens, och Ossian.

Tanken var drygt 12 st 400ingar på runt 72 sek. Första gick lätt, andra gick och helt okej men i mitten av tredje kände jag att någonting var fel i höger vad, ungefär som en golfboll som satt och jag blev redan där lite orolig. Vilade en, körde tre stycken till med sämre känsla (vänstervaden kändes inget) och vilade igen. Försökte mig på en till men det gick inte. Försökte jogga ner med Larsa Södergård men inte heller det gick. Satte mig i klubbis och cyklade. Men nu'rå? Vad hände?

Känslan är att detta var inge bra. Någorlunda smärta imorse också, om än lite mindre. Sitter strax ovanför fästet där hälsena går över till vadmuskel. Nu vet de flesta löpare att detta är inte bra. Speciellt inte om det är en bristning. Dock verkar det mer vara en krampkänning som sker innan en bristning vilket kan anses som positivt. 

Lopp i helgen är därför helt klart osäkert. Stor risk för DNS.

Tränar på

På lördag är det tänkt att Kungsholmen Runt ska springas om inget händer, typ sjukdom eller skada, och hittills tycker jag att det ser helt okej ut om jag ser tillbaka på den träning som fördrivits de senaste veckorna. Det har varit en skön blandning av distans och mängd, men kanske inte riktigt den där tävlingsfart eller överfart-träningen som behövs inför lopp. Visserligen kändes banintervallerna för 10 dagar sen fint, liksom 800-ingarna för en vecka sedan, men då jag var på landstället i helgen körde jag 1000-ingar enligt schema och där var det riktigt tunga ben, såpass tunga att jag inte orkade fullfölja de åtta som jag hade tänkt utan fick bryta efter sex stycken som var i riktigt låg fart utan någon direkt fartkänsla. Visserligen kan det ha berott på att jag var tung i benen efter ett semilångpass á 18 km dagen innan i svår terräng. 

Dagen efter körde jag ett långpass över 24 km, likadant här i tuff terräng med riktigt många höjdmeter och jag har varit rätt seg i benen efter det. Dock vet jag att jag brukar reagera rätt bra efter jag har kört mina mil på landstället då det blir en annan form av styrkelöpning än hemma. Träningen kan därmed kanske bli lite för tung inför loppet, det blir kanske att ta det lite lugnare torsdag och fredag för att få den nödvändiga formtoppen. Ikväll väntar intervaller, förmodligen 400-ingar, för att jaga upp lite fart innan nedvarvningen kommer.