Igår var det dags igen för att pass med folk som man helst av allt egentligen vill springa med men som man gärna vill trampa snett innan start eller skada sig så man har något att skylla på när alla kör på. Löparna som var med var Nubben, Walleräng, Karim Mohammedi, Hank Jacobsson, Yamana, Marcus Gustafsson och jag själv, dvs. folk som psringer ohyggligt fort och gärna över längre tid. Visst är det kul med sparring och det är insprirerande att köra med andra, men visst fan blir man lite skraj när vi snackar farter för en tröskel a 3 x 10 min och Olle och Karim matar 3.05-fart och Nubben 3.25-fart. Vad gör man? Men passet gick förvånansvärt lätt och bra, hade inte ens snabbskorna på mig vilket förmodligen var rätt val, jag blev helt enkelt uppbromsad av något annat och kunde därför mata på i egen takt. När vi kört några stegringar, och det visar sig att Olle kört milen på 31 min (som tröskelpass) och Karim (med SM-guld förra året på 800 meter och pb på 1.48. och som utbrast "Fan, jag körde bara med halva, du är en maskin!" ) kört med ett tag inser man att det krävs ganska lång tid av hård träning för att bli snabb. Det sker sannerligen inte över en natt.
Hamstrings då? Ja, de är lite stela och de känns lite grann, men annars är det något lurigt med kroppen. Och då vill jag för en gångs skull faktiskt vara lite positiv efter halvmarahelvetet och allt: Kroppen känns rätt pigg och har faktiskt svarat ganska bra på träningen. Den är inte toksliten efter varje pass utan är sådär trött men det känns som återhämtning pågår. Hursomhelst tror jag det gäller att lyssna mer på kroppen och akta sig för att köra på ännu hårdare vilket är lätt att göra när man är pigg. Ett steg i taget helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar