Stolthet handlar om att känna sig nöjd och förstå sin egen insats, att veta att man gjort sitt allt i sin makt och som det gamla citatet säger: Ingen kan få dig att känna dig mindervärdig utan ditt tillstånd.
Hade någon sagt till mig för tre år sen, att jag skulle stå på startlinjen på stadion i ett tiotusenmeterslopp i ett A-heat, hade jag nog varit ganska skeptiskt, men kanske tänkt att det inte var omöjligt om jag la ner sjukt mycket tid, kraft och energi på att springa mycket, långt, snabbt och hårt i alla väder.
Som tur var, var det ingen som sa det till mig, och som fick mig att fundera över de många och långa passen som i sådana fall skulle göras i alla oväder och fundera över om det är värt att komma hem som en kråka, gråtandes av trötthet, och veta att man ska upp igen innan bagaren vaknar nästa dag för att springa igen, tom på energi.
Mer tur, var att jag faktiskt kom på själv att det var lite småkul med löpning och det faktiskt är rätt kul att se hur mycket man kan pressa sig på träning och tävling, och faktiskt se att träningen lönar sig och att det är en så jävla häftig känsla att slå rekord. Att veta att det är ens egen ansträngning som gör prestationen möjlig. Det är du, dina ben, och banan. Ingen annan.
Ikväll var det jag, mina ben, och visserligen två handfulla andra, samt 25 varv på stadion.
Jag var inte i bästa form, trött, förbannad över att jag kört för hårt för länge och inte kunnat suga åt mig all träning.
Men när jag stod på startlinjen, visste jag att det var jag själv genom min prestation som faktiskt tagit mig hela vägen hit, med hjälp av många människor, och att om jag kommer sist, så har jag faktiskt gjort det jävla bra att komma hit! Och då jag såg upp i publiken insåg jag att det säkerligen är flera som skulle vara i mina skor på linjen och springa på den tid jag skulle göra. Jag hade med andra ord inte mycket att klaga på om jag satte det i rätt perspektiv.
Jag låg i en bra klunga i sex km, innan jag föll igenom. Första fem passerades på nytt pers, tror det var 17.03, och det kändes för en gångs skull som runners high!
Sen kom verkligheten ikapp, och det gick långsammare.
Men, i mål på nytt pers, första banloppet någonsin och på Stockholm Stadion, på 34.37.
Och jag har egentligen inget att klaga på.
Tack ni alla som hejade, Lars, Jeppe, Kent och flera röster jag hörde.
Mot Rio 2016!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar