Dagen efter. Trodde det skulle vara mycket värre. Värk i hamstrings, som alltid, vilket snarare mer är vardag än ovanligt. Var sugen på att träna idag, springa två lätta pass och njuta lite av att jag sprang fort igår. Men kom och tänka på en ganska bra anledning. Kent är faktiskt den som gör program åt mig, och han gör det av en anledning: För att jag ska bli så bra som möjligt. Att därför lägga in extrapass, när jag dessutom skriver här att jag borde återhämta mig mer och känner mig sliten egentligen, är ju bara ren idioti. Så jag höll mig ifrån, var famme och klämde på skorna, hörde hur de sa till mig:
"vad är det?"
"är du rädd för att springa"
"jag tror inte du orkar en tur till".
Jag såg på de, skrattade åt de, tog fram badbrallorna och gymskorna, och frågade vad de trodde:
"simmar du en tusing simning idag, efter du kört en skön runda i gymmet, kommer du definitivt bli nöjd."
Just idag kändes de lite snällare orden rätta, så jag tog badbrallorna och gympjucken och drog iväg. Och vad rätt de hade, skönt med gymmande av ben och simningen gick sjukt lätt! Då jag kom hem ställde jag in skorna i badrummet bredvid badbrallorna som hängde på tork, och efte ren trevlig lunch med moster och mor gick jag hem och tog ut skorna. Frågade vad de tyckte, och de svarade
"OK, du hade rätt, och det här kommer göra dig till en bättre löpare. Men kom ihåg, du har ett till lopp snart!"
Sant, nästa lopp är mer klassiskt, så pass klassiskt att det förtjänar ett eget inlägg. Som ni därför kommer få läsa om senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar