Igår talade jag, eller skrev jag, om det vita ljuset som jag såg i tunneln efter en skön tröskel. Kanske var ljuset det ljuset i tunneln som är början på att man ser slutet, eller slutet på att se början? Iallafall, det kändes fint.
Imorse var jag dock övertygad om att ljuset inte var vad jag trodde det var. Efter 6,5 km, och total trötthet, ont i ben och speciellt en nålsmärta i inre nedre fästet på hamstrings som var fruktansvärt, var jag övertygad om att det vita ljuset var det som ses när man är på väg att somna in för gott. Stel, trött och förbannad med cirka 11 timmar till nästa pass. Och döden då runt hörnet.
Antingen gräver man ner sig själv i graven, tackar för tiden och går in i en ny era. Eller så blir man grinig, förbannad, trött på all jävligthet och får en hämndkänsla; nu får det jävlar i mig var nog!
Åtgärdsplan:
- Voltarengel var tredje timme
- Kalla benduschar
- Benen i högläge
- Lite egna påhitt, som att slå på det onda stället.
- Och be.
Och passet i sig, var sedan episkt, likt 4.30-staffan skriver i sitt inlägg Got to love it!!
Tröskel, 2 x 6 minuter som kändes lätt. (3.32 fart)
8 x 200 meter som kändes lätt. (33-36sek.)
En Mäster Kent Claesson som harade.
En ljum kväll på Djurgården i Augusti med flanerande folk.
Visserligen ont i benen, men ändå.
Got to love it.
Och ljuset...
Det lyser fortfarande.
Tummen upp ;)
SvaraRadera