Dagen efter, fast inte i bokstavlig bemärkelse som för många i hejarklacken igår som hade åtaliga promille i blodet. De agerade som fantastisk publik dock så all heder åt dem!
I alla fall, loppet som sådant var otroligt kul och så som jag minns det från tidigare år, bara det att jag stod lite längre fram och kände mig lite ballare. Mötte upp Tobbe (som kom sjua til slut) och vi åkte tillsammans från Gärdet ut till Zinken, där vi hämtade nummerlappar och snackade med folk. Vi gick se och bytte om, tillsammans med Lerdahl, Lorenzo Nesi, Haben, Gunnar Durén och ett gäng till. Det visade sig att de som var anmäla långt innan hade fått sina namn tryckta på tröjan, medan vi andra dödliga fick ha nummer som bara var anmälda en vecka innan. Jaja, ut och värma och känna på banan, och benen kändes OK.
Hade turen att springa på Morsan och farsan precis innan jag kom tillbaka för att lämna tröjan i omklädningsrummet, och sedan vadnrade jag ut till starten tillsammans med Lorenzo och tjötade lite. Vid starten var det mängder med folk, och jag njöt av att köra lite stegringslopp, att se alla stå och titta på en och känna att man var i centrum, hahahaha! Mötte propp också precis innan start, innan vi radade upp oss och väntade på en femmiuntersförsening vilet gjorde att uppvärmningskänslan försvann.
Starten gick fort och jag försökte hänga med, men gjorde inte som Haben som showade och sprang sick-sack mellan trafikstolparna. första km gick på3.17, och det var bara att hänga med. Vid 2,5 började jag känna att det gick väl fort, för magen började ge antydningar till att krångla, så jag lät fler löpa ikapp, också för att vara fräsch till backen.
När vi väl kom dit, efter 3km passerats på strax under 10 min, var jag ganska trött redan och det gick inte fort uppför och jag ångrar lite i efterhand att jag hade för stor respekt för backen. Eter det löpte jag på bra, men trampade rejält med luft ändå och fick inte till någon flyt, något bra tempo eller någon bra andning. Det gick liksom inte fort fast det kändes så. Vid 8 km började jag höra rejält med jubel bakom mig, och förstod att första tjej började närma sig, och då hon i princip var ikapp vid 9 km tändes jag, då jublet verkligen var enormt och jag fick lite gåshudkänsla och nya krafter och kunde öka. Alberto Ramos från Huddinge var framför och vi förde en hård kamp, och jag lyckades bita från Frida Lundén men Ramos var svårare, och han tog mig 20 meter kvar från mål, efter jag försökt skaka av honom med en långspurt.
In i mål på 36.08 och som 56e man, vilket jag idag när jag reflekterar inte är nöjd med. Vafan, gick det verkligen så långsamt!?! Backen tog nog ett par sekunder, men när jag ser att fem km gick på strax under 18 blir jag lite konfunderad. Jag borde helt enkelt springa snabbare! Man kan ju i och för sig säga att jag fortfarande är samma tid bakom flera personer som jag sprungit med förut, jag menar, jag är alltid cirka 3,5 minuter bakom tobbe, lite mer än minuten bakom Durén etc. men det känns tomt idag. Kan jag inte mer liksom? Bollade mina tankar med en trevlik herre efteråt vid namn Paul Norman, och han höll med att det var svårt med rytm och tempo.
Jag kände att jag fick ihop löptekniken ok, men inte hittade rytm och trampade på stället istället för framåt. visserligen är inte Midnattsloppet en rekordbana, om man springer den bra visar den snarare bara vilken form man är i, men jag vet inte, det känns konstigt.
Idag ska jag löpa ut lite, har redan simmat en tusing och ikväll väntar tacos som söndagsmiddag hos päronen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar