4 dagar kvar - det första loppet

För exakt sex år sedan var jag en ung spoling som precis gått ut gymnasiet och hade världen framför mig ovetandes om livet och vad som komma skulle. Brorsan pluggade nere i Lund och var hemma, och det hände faktiskt att vi tränade ihop ibland. För övrigt för jag frälst i en annan idrott då, Fotboll, som jag tränade och levde för. Löpning var mer en annan träningsform för att kunna spela fotboll bättre.

I alla fall, brorsan och jag kom på att det kanske vore kul att springa ett lopp ändå, för att göra något ihop, och midnattsloppet verkade vara en rolig grej. Lagom långt i bara en mil, nära hem eftersom det gick på södermalm och ett bra evenemang vad vi hade hört. På den tiden kanske jag sprang tre mil i veckan, brorsan ännu mindre, och det gick inte heller fort. Men vi sprang tillsammans hela vägen i stargrupp fyra, varvade fler än vi någonsin trott springandes på uteserveringar och sicksackandes, och då upploppet kom såg jag till att ha brorsan två sekunder bakom hela tiden, vilket lyckades. 49.56 blev sluttiden, och jag var i princip oberörd i bena kom jag ihåg. I mål mötte dåvarande flickvän upp, och medan jag och hon med familj hade en trevlig kväll ihop åkte brorsan hem helt slut, vilket är förevigat på en bild hemma hos päronen.

2007 kunde det vara kul att utmana varandra igen, men jag blev dissad av brorsan där och fick springa själv. Satte mig själv i Startgrupp 1c vilket var stort tyckte jag, för nu skulle det gå fortare. Då var fotbollen inte lika aktuell, men jag tränade på ändå och hade dessutom ett år på GIH i bena och en del rutiner på att springa innan frukost. Så vafan, jag anmälde mig och tänkte springa fortare. I tre kilometer gick det bra, innan jag gick på pumpen med tokmagont och fick ta det lugnt i två km, men kunde öka vid fem igen igen och hålla det till målet. 45.30 blev tiden, och jag var lite missnöjd.

2008 var jag fotbollspelare igen, men hade lagt av lagom till sommaren, men den här gången var löpning en större del av vardagen och det var mer struktur. Jag sprang längre, fortare, men tänk kring löpteknik och inte bara slugga sig fram, och varvade löpning med simning. Det kändes ganska lätt. 1c var startgruppen igen, och jag tänke inte göra samma misstag att köra slut i början direkt. Dock gick min löparklocka sönder dagen innan, och jag hade ingen klocka att ta tid med, så det fick bli att dra på sig finklockan så man i alla fall hade någonting som kunde logga ens tid. Denna dag var också speciell då det var personafest på Statoil, och jag ville inte vara den som var den, så visst slank det ner lite dryck innan för att inte vara tråkig, men så viktig var inte löpningen.

Drog på i jämnt och bra tempo, men då backen vid Sofia kom tänkte jag nu jävlar, och drog på, och lyckades hålla det i mål. visste dock inte tiden pga. klockan, men i mål stod det 40.11 vilket grämde mig! Tänk om jag haft klocka och lite koll!!! (och kanske struntat i att dricka innan...) Jaja, det var i alla fall en bra förbättring.

2009 skulle jag springa marathon, och en annan av brorsorna funderade över att utmana. Men medan jag fick tummen ur och anmälde mig till maran, så gjorde ingen annan i familjen det och vips stod jag själv. På våren 2009 träffade jag min nuvarande fästmö, som kunde en hel del mer om löpning än jag, och man kan väl säga att i april började jag träna för att springa långt. Maran klarades av (3.44.46) med ett högt pris med ont i en vad i två månader, och på kvällen då midnattsloppet var stod jag avundsjuk i tunnelbanan på kvällen och såg alla som sprungit. Det blev inget med andra ord.

2010 var jag i Nya Zeeland och pluggade, och då kändes midnattsloppet långt borta. Dessvärre inget lopp då med.

2011 skulle jag sprungit, men var i Båstad på Träningsläger med damfotbollslaget. 

2012 är det fyra dagar kvar, jag är anmäld och ska definitivt springa om benen bär, dock utan familjemedlemmar. Och eftersom snittet för förbättrinar är cirka 5 min, eller 4min52,5sek för att vara exakt, så är planen att det ska gå på cirka 35 minuter (gärna snabbare!)

Och hade jag då, 2006, sett mig själv hade dessa tider på midnattsloppet, hade jag bivit förvånad.

Ännu mer förvånad hade jag blivit över denna bild, på Enhörnalöpare, Szacke och Shemweta samt mig själv från förra veckans lopp.

(Källa: Huddinge AIS Långdistansgrupp, Facebook)


 Historier är intressanta hur de förändrar folk och deras vardag, så på något sätt har jag Midnattsloppet att tacka för en del. För inte tusan hade sprungit annars??