10 000 meter på en friidrottsbana är inget speciellt. Det är ju egentligen ganska lätt. Det är 25 varv, de är uppmätta för att exakt vara den distans man ska springa och har så att säga hög validitetet och reliabilitet. Det är en bana som är uppmätt för det den ska, och springer du 25 varv igen nästa gång kommer resultatet bli exakt samma. Fine så långt.
Svårigheten att hålla koll på varven kan du lösa på flera sätt. Antingen kan en kompis stå och räkna varven och skrika för varje varv du passerar, du kan programmera din klocka om den nu har den möjligheten, du kan snabbt springa ditt kollegieblock och dra ett streck och när du kommit upp till 25 slutar du, eller så kanske du gör något annat, som att du stänger av huvudet och har en kompis eller någon som stannar dig då du är klar.
Det låter ju inte så svårt.
Eller så gör vi det svårare.
Vi gör så du aldrig provat att springa det förut, vi gör det när du har ont i stortånageln på vänster fot, vänster hamstring stramar, höger hamstring är kaputt, du är ur form och dte känns inte som du är ämnad för löpning. På det så lägger vi till att det är på stadion du ska springa, och det kommer vara i A-heatet där den snabbaste förra året sprang under 30 minuter och du förmodligen kommer hamna sist.
Antingen tycker man det låter hemskt, man funderar likt Gunnar Nordahl i sin debut för AC Milan om man ska "sätta en yxa i benet" så man slipper spela, man funderar över ursäkter som att det var länge sen jag träffade den personen eller öppet erkänner "jag är rädd att det kommer gå åt helvete, att jag kommer få håll, halta, bli omsprungen och alla närmast sörjande i publiken kommer skratta åt mig samt de som känner en kommer undvika en som pesten, inte vill man känna han som kom toksist och gjorde bort sig?".
Eller så tänker man att det var ju ett år sen jag hade min första seriösa träningsvecka, jag har tränat på bra som aldrig förr, haft tokhjälp av både landslagstränare och landslagslöpare, har stadion som bakgård efter träning och lektioner med GIH där, jag får träffa och springa nära löpare jag för ett år sen kanske bett om autograf för ett år tidigare. Och att komma sist är ju inte konstigt, det var ju faktiskt en igår i OS-finalen på 10 000 meter som kom sist, och dagligen kommer det ju folk sist i lopp. Den gamla kultartikeln i DN visar ju också på en lärdom, Du kan aldrig vara först utan att någon gång varit sist.
Planen blir nog att ändå ha huvudet med sig, att njuta av att springa så fort jag kan och faktiskt få komma sist en gång, så jag en gång kan lära mig komma först.
För det krävs det träning för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar