Det finns ett vackert ordspråk, eller snarare en vacker dikt, som handlar om värdet av att förstå tiden och hur mycket den betyder för oss. Den börjar i stil med: För att förstå värdet av ett år, fråga en student som missade examen... Den fortsätter till månad, vecka, timme (
För att förstå värdet av en timme, fråga de nyförälskade som väntar på att träffas.), minut, sekund och går ner till att förstå värdet av en millisekund, och för att få reda på det värdet kan man fråga han som kom tvåa i OS.
Det är kloka ord och tiden har olika innebörd för oss på olika sätt.
Igår satt jag tredje och sista dagen på Stockholm Stadion och såg på SM i friidrott, och försökte heja fram idel lagkamrater och gamla vänner till stordåd och medaljer. Det var kul, flera krigade till sig fina placeringar och medaljer, och tydligen blev Spårvägen bästa klubb med åtta guld, fyra silver och fem brons. Rätt saftig skörd kan sägas.
För ett år sedan sprang jag Bellmansstafetten med några polare, och vi var fantastiskt glada över att ha kommit på elfte plats i mixedklassen. Fantastiskt stort, men det mest fantastiska var det sociala med många vänner omkring sig som alla gjorde sitt bästa, oavsett vilken idrott man egenligen höll på med; Bandyspelare, Fotbollspelare, Orienterare och klättrare. Det är det som lockar mig till idrott och det som är det läckra. Jag är ju mer uppfostrad i ett omklädningsrum än vad jag är hemma.
För ett år sen var jag också glad om jag någon gång kudne springa milen under 38 minuter, något jag lyckades med första gången i september och senare upprepa fler tillfällen.
Igår satt jag, knappt medveten om att jag faktiskt tillhörde Spårvägen även om jag inte ställde upp mer än på supporterplanet. Och apropå tid önskar jag någon gång kunna springa på under 34 minuter.
Tiderna förändras minst sagt.
Nu i helgen funderade jag mer över tider, och inte minst löpning, och kom på att det inte skett så mycket förbättringar tidsmässigt. Vad det beror på är säkerligen flera anledningar, och jag har blött och stött det i tanken en längre tid. Det har varit tungt en längre tid, och tankarna där jag allvarligt har övervägt om det är värt att vara konstant trött och ha ont har kommit. Och på lördagen när jag sprang med fästmön, som också hade ont överallt, var det riktigt jobbigt. vid 2 ½ km funderade jag på om vi skulle köra en kortare runda, men vi vek istället av på en skönare grusväg istället för att tugga asfalt. Plötsligt blev vi tysta, vi kände att kroppen blev mer avslappnad, och plötsligt gick km-hastigheten från 4.45 till 4.15, till att bli ännu lägre. och helt plötsligt var vi på Djurgårdsvägen och låg runt 4.00 - sträcket eller strax under och det kändes finfint.
I mål blev vi förundrade. Från noll, till skön känsla. Likadant på söndagens båda pass, och nu har tankarna i alla fall gått över från att undra vad jag gör till att i alla fall tycka det är kul att springa igen.
Vad nästa lopp blir är preliminärt bokat till Kistaloppet, men vi får se. Något jag lärt mig nu är att tiden får utvisa om det blir start eller inte, liksom vilken tid jag ska springa på. Av 4:30-staffan fick jag förslag på att springa Hälsoloppet. Kanske det blir av, kanske inte.
Hursomhaver, för att avsluta med ett ryskt ordspråk.
När nöden är som störst är räddningen som närmast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar