Den sista dagen på träningsläger är alltid lite tråkig. Att man ska hem och inte få allting serverat längre och inte kunna vila ut i den löparvärld som existerar just då är en del som gör det lite tråkigt, den andra delen är den sociala gemenskapen som man skapar vid dessa tillfällen. Gruppen blir lite tightare, det blir lite internskämt, man hittar roliga sidor hos folk och oftast har man otroligt kul när man umgås. Att det dessutom blir löpnörderi utöver det vanliga är också roligt, att diskutera fotisättningar och knäböj in i det oändliga...
Något som jag har noterat och som jag tror är ganska unikt är den goda stämning som faktiskt råder i Spårvägen och den ansvarsfullheten som finns hos de aktiva. De tidigare erfarenheterna jag har av fotboll i de lägre divisionerna har varit att fotbollsläger har varit rena festlägren där man istället för att fokusera på att bli en bättre fotbollsspelare har varit iväg för att kunna festa tre dagar i rad. Helt emot egentligen vad träningsläger ger. Men de personer som jag träffat i på Spårvägens regler har alla varit otroligt skötsamma vilket jag först uppfattade som lite snorkigt eller egoistiskt, innan jag faktiskt förstod att det var mina tankar om dessa personer det var fel på och inte personerna, som alla var proffs helt enkelt.
Detta kan man se dagliga bevis på. Den grupp med juniorer, killar och tjejer i ålder 17-18 år som varit med, har inte gjort många väsen av sig utan varit i tid till varenda pass och gjord vad de ska. De har heller aldrig varit intresserade av att åka in till stan på kvällen för att se vad som händer, då man hellre kan sitta på rummet och ta det lugnt. I andra klubbar har jag varit med om att man bokstavligt talat letar efter ungdomarna på stan för att få hem dom. Inte en chans i detta fall.
Bland de äldre aktiva är en sekvens från lag-SM som jag fått berättad för mig ganska träffande. På Lag-SM vann Spårvägens herrar medan damerna knappt "förlorade" ett guld och vi blev faktiskt omnämnda dom Sveriges Bästa Friidrottsklubb. Hade det varit i någon annan förening hade därmed bussen hem varit en kakafoni av ljud, sång, konfetti, champagne och alkohol. Istället var alla glada, satt med Powerade, Gainomax och egna återhämtningsdrycker lugna på sina platser och maximerade sin återhämtning och pratade om nästa pass eller nästa tävling. Som om det som hänt inte var värst så speciellt. Vi är ju bäst och det ska vi fortsätta vara verkade tankarna vara. Rätt unikt det med.
Lördagkvällen blev därmed riktigt lugn. Med jag ägnade kvällen åt att se fotboll med Niklas och Alexander, efter vi varit på Ica och köpt Yoggi och smörgåsar till kvällsmat, satt de andra och tog en öl i baren "En kan man ju unna sig på läger!", eller satt och pratade över en sen kvällsjava.
Idag bestod dagen av långfruksot tillsammans med Lena Örn och spårvägens ledare Anders "Bamse" Kristiansson, innan det vilades lite och laddades för långpass. Min känning från gårdagen var kvar, och det blev 20 km som värkte rejält på slutet, vilket förmodligen är en överansträngning i hamstrings fäste. Ska bli lite vila och alternativt nu så blir det bättre. Sedan var det lunch, avtackning och hemresa.
Imorgon väntar starten på sista semesterveckan som ska firas på landstället innan jag beger mig hemåt till huvudstaden igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar