Hur lär man sig att vinna?
Frågan är filosofiskt ställd, och det är menat så. Ser vi alla människor som sprang exempelvis tjejmilen i helgen, innebär det att det var en vinnare och 24 999 förlorare? Eller fanns det de som vann ändå?
Mina vinster i löpning är få, om ens värda att nämna. Den första vinsten skedde för ganska exakt ett år sedan, och blev föga, om ens alls uppmärksammad, då jag van motionsklassen i Kistaloppet. Jonas Wetter, GIH IF, 36.41 minut om jag inte minns fel. Det kanske är några människor som tittar på resultatlistan nu för att se vilken tid den som vann hade förra året, och det är väl den uppmärksamheten man får. Det lopp jag vann senare, i Österbymo en helg i November, var också charmigt med lokaltidning på plats och ren föreningsidrott.
Kistaloppet ska i alla fall springas igen, men inte i motionsklassen, under GIH:s namn eller i vitt linne. Och jag kommer med största sannolikhet inte vinna, men det spelar ingen roll, för igår vann jag tillbaka en känsla jag väntat på länge.
Less is more säger man i vissa kretsar, och det har på senare tid stämt på mig. Igår var det dags igen, 6 x 1000 meter på Kanalen på Djurgården. Ingen Niklas Könberg som harade vilket kändes tyngre, speciellt då jag alltid har 10 sekudner upp till danske Jens och Meberathom från Eritrea. med var dock Världsmästaren i marin femkamp, Lars Ekman, som ville springa sex stycken också i jämn fart. Och eftersom en välrldsmästare självklart har mer vana att vinna och mer att säga till om än en motionär som jag, fick jag helt enkelt lägga upp sex stycken i lämplig fart.
3.17 - 3.16 - 3.17 - 3.14 - 3.17 - 3.11 Blev det, plus upp- och nerjogg på 7 kilometer.
Och jag vann alla, och hade en fin, lätt kontrollerad känsla i benen.
Så för att vinna, måste du helt enkelt träna mer och springa fortare än dina motståndare. Det behöver helt enkelt inte vara svårare än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar