Jag filosoferade i tidigare inför när jag skulle springa
långlöparnas kväll om stoltheten att springa och komma sist. Det finns flera
aspekter av det, vilket det också finns en hel del idrottspsykologisk
litteratur om. För att göra många tusen sidor litteratur och många
högskolepoäng få, handlar det kort och gott om att antingen ha ett
prestationsbaserat eller resultatbaserat perspektiv. Prestationsbaserat handlar
om hur du presterar i förhållande till din egen utveckling och vad du själv
förväntas göra och är mätbart med dina egna tidigare resultat. Ett prestationsbaserat
mål kan vara exempelvis att persa på milen. Resultatbaserat är i förhållande
till andra personer, till exempel att du ska vinna ett lopp, och däri ligger
svårigheten att du inte vet hur bra de andra springer.
Igår var det dags för träning igen, 20 minuter tröskel med
Jens och Meberatom medan Tobbe, John och Alexander Holmblad skulle köra backe
inför Lidingöloppet. När vi sprang till Stora Skuggan på Norra Djurgården,
tillsammans med VärldsmästarLars och Ann, ironiserade jag över tiden vi skulle
springa på och i vilken fart, och sade något i stil med ”det spelar ändå ingen
jävla roll, för jag kommer ändå sist så bestäm ni!”.
Jag tänkte vidare på det, och kom fram till att det faktiskt
stämde! Jag har nästan alltid kommit sist när det handlar om löpning! När jag
var 10-11 år har jag ett första minne när vi sprang med fotbollslaget, en kort
sträcka på kanske 2 km, och jag var helt slut, tyckte det var tråkigt och kom
riktigt sist. När jag senare började spela mer seriöst i Hammarby var jag
likaväl sist, och tyckte inte alls det var kul. Men jag började träna och det
gick faktiskt lättare! Men jag var fortfarande förbannat sist.
Sedan hade jag turen att träffa min nuvarande fästmö, och
vad var hon om inte löpare? Och likväl här fick jag komma sist igen och se
henne springa åttor runt mig i min träning för maraton. Sedan började jag träna
seriöst, och då kom Larsa Södergård och Jeppe Nelsén och sprang om en, för att
sedan hamna i spåret där man är glad om man ser någon löpare framför sig som
man kan hoppas nå någon gång.
Men sen så är det så att jag faktiskt springer om en del,
vilket inte minst Kistaloppet visar där jag ändå kom på 15e plats och hade runt
600 personer bakom mig.
Loppet i sig var som sig bör, träffade och värmde med Uhris,
Jens, Niklas Sydow och några till från Fredrikshofgänget och det kändes lagom.
Då starten gick satte jag som mål att köra på ändå från start, och det visade
sig vara bra, för jag hamnade inte för långt bak i tokruschen utan kunde ta in
på folk längre fram. Sedan var jag 14e man till 7 km då en turebergskille gick
om, en till kille gick om, och sedan GIH-bekantingen Hammarby-Nils. Men då
kände jag att måttet fick vara rågat, där passerades fan skamgränsen, så vid
sista uppförsbacken drog jag på för kung och fosterland och lyckades ta både
Nils och en till kille. Tiden är väl OK, banan är tuff och jag körde inte
skiten ur mig.
Nu är det inte många timmar kvar till halvmaran, som ska
belönas med ett längre inlägg imorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar