Återuppvaknande

Efter loppet förra onsdagen, premiären av stockholms kvartsmarathon vilket förhoppningsvis blir ett såpass legendariskt lopp med en lysande framtid att jag senare kan säga för barnbarnen att den gamle mannen kom tolva när han var i någorlunda form och loppet inte dominerades av afrikaner eller 1500meterslöpare, har tiden bestått av besvikelse över ett alltför långsamt lopp, begraven i jobb och träning och liksom proust spanat efter den tid som flytt, vilket kan tänkas vara den tid i höstas där löpningen flög liksom steget och ingen tid kändes orimlig.


Jag kan knappast säga att jag inte får den träning som behövs, vilket inte minst helgens 1000meterspass i 3.07-fart ( som jag fick bryta pga att det helt enkelt fick för fort) eller långpass visar ( med tobbe, olle walleräng, jens och mebrato där jag tror milen mellan kilometer 6-16 gick på 38.20.) Det är visserligen bra med sparring, tips och hjälp vid träning, men för att citrra Usain Bolt i dokumentären: på tävling är du lämnad själv.


Efter fantastiska pass i Växjö, på torpön, i Stockholm och med bra veckor blir jag fundersam. Premiärmilen med sitt 34.40 som kändes lätt har bara försvunnit!! Och kvar är endast samma trötthet som två veckornefter premiärmilen och 12,5 mil i bena: yr, darrig och sliten.


När jag ikväll, firandes efter sista dagen på jobbet, funderade över detta kom dels ett snabbt konstaterande från mig själv i lördags då jag och Mäster Kent Claesson pratade efter mitt brytande under intervallerna och uppletande av papperskorg ifall frukost behagade göra sig påmind:


"det är ju i alla fall knappt ett år sen jag började träna!"


Det andra var då hag satt och läst Sotarn, Hammarbys löpare Emil Lerdahls, gamle blogg på LFA (Emil som är en trevlig och sympatisk kille) och som skrev ett fantastiskt citat:


"Ibland ser man inte skogen för alla träden är ivägen!"


Så bra och så dumt från min sida: det är ju inte träningen det är fel på!


Det är vad jag gör efter och innan passen, dvs. hur jag återhämtar mig!


Man ska helt enkelt förundras över det mest triviala och gräva där man står. Det du ser framför dig är inte alltid vad det är, beroende på vad du ser.


Jag har visserligen ingen löparkropp, 87 kilo fördelad på 197cm gör det inte lättare, men faktum är att det är mer muskler än fett som stör, då jag sällan har haft mer än 8 % kroppsfett, pchvdet för 2 år sedan vilket knappast kan vara mer nu. Faktum är också att musklena är mer betonade på annat, den kan fortfarande skjuta insparkar till 70 % av planlängdn i fotboll, kasta inkast till första stolpen och simma en tusing på 17 min utan att förta sig och utan att använda benspark. Det får ta den tid det vill helt enkelt för att anpassa sig till löpning och det ska ske med mer dekadens och mindre aktivitet.


Att en kväll med vila istället för löpning kan vara bra och att föredra visar i alla fall detta inlägg.
Jag hade ju sällan varir så produktiv annars?