Jag gissar på att flertalet elitidrottare har olika idéer och saker de kör med innan lopp för att förbereda sig på bästa sätt. De vet oftast precis vad de ska äta, göra, vad de vill underhålla sig med under tiden och har också provat sig fram för att hitta bästa vägarna. När en sak väl fungerar så kör de på de för att behålla det framgångsrika beteendet. Jag kallar det ett vinnande koncept eller bra rutiner. Något som jag kör med för att heata upp kroppen är att dagen innan springa max tre km i ungefärlig tävlingsfart för att kroppen ska få signaler sista gången den rör på sig att det ska gå fort! Hittills har det fungerat riktigt bra, så idag vart det tre km på löpband med lite lätta löpteknikövningar efter. Så jävla skönt att dra på sig shorts!! Hoppas att vädret imorgon tillåter lite kläder.
Jobba idaag igen. Sen är det ledigt för nyårsfirande med mor och far och propp. Skön lgom frsdag idag med andra ord. För er som är lediga eller kör halvdag idag och har tid att läsa tänkte jag bjuda på ett två och ett halvt år gammalt referat från mitt första marathonlopp! Sätt er tillbaka, skratta, håna och njut så höra vu imorgon!
Ja som sagt, gårdagen var vikt åt en stor händelse för mig, nämligen Marathon! Mycket spännande lopp skulle det bli, då jag aldrig sprungit så lång i hela mitt liv någon gång. Jag har varit uppe och nosat på 2.5 mil några gånger innan frukost, men inte mer än så. Detta i samband med att det var mitt på dagen, samt att det var otroligt varmt, gjorde det hela ännu mer spännande.
Hursomhelst gick loppet bra, öppnade lugnt för att spara krafter, och vi 7-eleven på valhallavägens slut stod familjen och hejade. runt djurågrden där jag fortsatt kände mig pigg, men dessvärre var tvungen att gå på Toa för att uträtta behov. vidare till djurgårdsbon där familjen igen sprungit och ställt sig med energidryck! kanonbra kändes det och det var dags att löpa vidare mot södermälarstrand.
vid kungsträdgården sen såg jag några skolpolare, och hällde i mig drycken. vid södermälarstrand så var det bara att öa på, hade rygg på två tjejer som höll ett riktigt bra tempo som jag kunde ta rygg på vilket blev ett riktigt lyckokast. upp förbi västerbron, där jag småpratade med em man som sa att man skulle njuta av utsikten nu, för den ser man inte sen så mycket. vid min fråga om han menade utsikten med tjejer i publiken eller utsikten i övrigt, så menade han att man var tvungen att tänka både i det långa och korta perspektivet, hahahaha...
På norrmälarstrand sedan fick jag årets håll, en smärta precis under hjärtat som gjorde mig orolig, dels för jag ficksvårt att andas och dels för det eventuellt skulle leda till att jag fick bryta, men jag körde på, men tro fan att det håller i sig ända till nästa gång familjen står vid 7-eleven, ungefär då halvmaran är gjord! ojojoj, men jag kände mig pigg än.
Nu vet ungefär alla som sprungit marathon att nu börjar det riktiga, då man ska ge sig in på andra varvet runt stockholm. och fy fan när man sprungit 22 km och "bara" har 20 kvar... Tankarna måste slås bort direkt, och det lyckades jag bra med och gnetade på. vid djurgårdsbron så mötte jag min käraste, vilket jag stod och pratade med ett tag för att vila och koppla in min i-pod, vilken jag visste skulle behövas nu. efteråt fick jag höra att min löpstil, vilken jag övat mycket på, så mycket bra ut, men att jag i övrigt såg sjuk ut. ögon som var utåtstående och pupiller stora om knappnålar! glad var jag dock, men med 15 km kvar är det tufft. vid slussen sen sprang jag på Mamma, som precis slutat jobbet och sprungit och ställt sig bredvid två tonårstjejer, varvid jag kommer skriker hon: "Här är mamma!!" vilket får de två tjejerna att dra på munnen ( hon sa sedan att de också skulle förstå i framtiden om de hade en son som springer...)
Södermälarstrand blev jobbig, kommer inte ihåg så mycket mer än att det var varmt och hårt, musiken hjälpte dock. västerbron upplevde jag inte heller som jobbig, värre var nerförsbacken och norrmälarstrand igen. och att sedanbörja räkna ned, 9 km, 8 km, 7 km... var otroligt jobbigt.lväl när jag kom till 37 km markeringen så kändes 5 km överjävligt, men jag gnetade på.
vid 40 km så var det hårt, de tankar man har i huvudet är endast att överleva. svårt att definiera, men många suddiga minnen. sista biten utanför stadion stod familjen igen, skrikandes massa, men det enda jag kom ihåg var klocktornet, där vi skulle mötas. in på stadion och runt för att sedan komma i mål!!! härligt, men att gå ner till östermalms ip för att ta bort chip var en mardröm för tunga ben. känslan av att ha ont i hela kroppen, med muskler så korta så att det inte går att beskriva är mördande. och att se alla som kommer gående ut ur stadion är som att se folk komma från krig; de vacklar fram, kräks, lägger sig ned, är yra... obehagligt. väl där letade jag upp familj, vilka gav mig en ros som bedrift och massa kramar innan det var dags att rör sig hemåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar