Då var den sista hela jobbveckan innan semester och vila klar! Nästa vecka är det tre jobbdagar kvar, sen väntar färd till Torpön och vila igen (med lite jobb kvar men som kan göras där). Ska bli otroligt skönt, det har varit ett nytt år med nya rutiner och nya aktiviteter än det studentliv som man levt de närmsta fem åren. Man är väl nästan vuxen nu!? Pusslet börjar sätta sig mer och mer vilket är skönt. Var på en jobbintervju i veckan mest på kul, kommer skriva mer om det vid ett senare tillfälle. jag har ju redan signat mig för ett nytt jobb i höst.
Träningen har kommit igång mycket bättre, har bestämt mig efter alla småskavanker och alla småskador att gå tillbaka en del till det som gjorde förra hösten framgångsrik, genom att simma och styrketräna mer. Det med förra veckans vila gör att jag redan nu känner stor skillnad i kroppen. Jag är ju en ganska stor snubbe på 197cm och 89 kilo kärlek, så ska man ha något på kroppen kan det hellre vara muskler än annat onödigt. Sen är det politiskt inkorrekta såklart att ju midnre du har desto bättre springer du. Känns skönt i alla fall att börja grunda igen, det har kroppen saknat nu i slutet då jag slarvat med styrkan.
Apropå Maran som jag nämner i rubriken fick jag kraftiga minnesbilder och kraftigt liknande känslor i kroppen då jag idag gav mig ut på en 12 km runda i snabb fart då det tokregnade. Efter 100 meter var man i princip så blöt man kunde bli, men som tur var slapp jag blåsten denna gång så jag kom hem någorlunda varm men blöt. Mantrat under passet var det klassiska citatet "I'm made of all the days you don't see!" vilket speglar det klassiska Djurgården: spring klockan 11 en solig lördag och halva östermalm är ute, spring idag i tokregn och det är du och ev. någon annan. Helt enkelt skillnaden mellan oss som springer lite mer för att bli bättre och motionärerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar