Gårdagen kan beskrivas på en mängd olika sätt och av de bloggar jag läst och som jag följer har jag ibland med ett leende, ibland med ett skratt men även avundsjukt tittat till era bra tider och härliga upplevelser. Men framförallt har jag hållit med om vädret som var en ren parodi igår; av alla 366 dagar detta år och dessutom en dag i juni så kan det väl omöjligt vara både 4 plusgrader och blåsa 18 m/s samma dag? Tydligen skrattade något gott däruppe åt oss tappra själar som valt att hålla på med den för oss enda rätta sporten men för andra människor helt sinnesgalna marathonlöpningen.
I alla fall känner jag ingen bitterhet över dagen igår som slutade med ett brutet lopp efter 33 kilometer, där passeringarna varit helt enligt plan men där kroppen helt enkelt sa ifrån och det inte var lika roligt längre. Men vi tar det från början.
Mötte upp drickalangare, Uhris, tränare och diverse klubbordföranden och polare för att få lite stämmning och ge dricka. Sedan tidigare hade jag som plan att följa Hässelby SK:s rutinerade och trevliga löpare Josephine Ambjörnsson, som jag nu efteråt kommer ha otroligt trevliga och lustiga minnen med!
Starten går och jag startar relativt fort och når Jossan som har fått starta längre fram och därifrån kör vi! otroligt kul att köra tillsammans och ligga i en klunga ihop och framförallt veta att man har sällskap hela vägen! första varvet gick lekande lätt i vind och i den grupp vi var i passade vi på att skratta, svära lite, dela sportdryck, men framför allt, göra det så bra som möjligt. Vid 21,1 km passering, som gick på 1.22.17 har jag nog aldrig varit så kall och jävlig någon gång efter att ha stått emot vindar och regn kommande rakt emot oss den närmsta kilometern över gärdet. men det gick ändå!
vid 25 stod Kent och det kändes bra, likaså vid 30, men när vi möter motvinden på södermälarstrand börjar vänster vad krångla och krampa och tempot sjunker och folk börjar komma ikapp oss. vid 31 km börjar jag inse att det börjar bli kört, jag är mer kall och frusen än jag någonsin varit och säger till min följeslagare jossan att vänster vad krånglar. "på mig med" är svaret, men vi kör på. men vid 32 km börjar det bli olidligt och då gör sig höger vad påmind samt höger hamstring, och farten sjunker till 4.45 min/km.
Ändå får jag pushning av Ambjörnsson men vid 33 går det inte, utan jag kliver av.
Direkt vid avstigning kommer en funktionär och en polis fram till mig, och säger att jag nog bör få skjuts direkt därifrån. "varför då?" "Men du är ju helt blå, du har ju samma färg som linnet!" svarar polismannen varvid jag kollar mina armar och ser att de är lila, precis samma som benen. Jag får inte för mig att protestera utan blir snällt inledd i polisbilen där jag får vila under en filt och se löparna springa förbi utanför.
Sedan blir jag skjutsad till Rålis, där polismannen är trevlig och pratar på vilket gör färden kort och då jag kommer fram i sjuktältet, efter de velat ha sin filt tillbaka konstigt nog, kommer en syn jag aldrig kommer glömma i första taget, en totalblå och nedkyld Ambjörnsson som insvept i filtar kollar upp och säger "Jaa, vi skulle ju göra det här tillsammans". Vi leds bort till en taxi där vi får åka tillbaka, och vi försöker hålla varandras humör och varandras vilja att leva uppe innan vi efter vad som upplevs som den längsta färden någonsin får komma till stadion. Eftersom avspärrningarna inte tillåter oss hela vägen fram blir det av att småspringa tillbaka, men då jag ser min kära nyfunna löparvän och tillika marathonpartner som under loppet varit och är fortfarande en stor idol och förebild se liten och fortfarnde blå ut, känner jag att det finns dom som har det värre och leder henne till stadion innan jag själv springer till klubbis för en 30 min lång dusch innan jag blir någorlunda normalfärgad igen. Taxiresan tillbaka, i en säkert 30 gradig bil, tillsammans med Jossan och en taxichaffis, samt vår väg tillbaka till stadion från taxin, är det minne som jag absolut kommer komma ihåg mest från denna mara.
I alla fall, idag är kroppen helt slut och mör, hamstrings och vader krampar och det gör ont. Men, efter att ha läst detta inlägg http://lillakenyanen.blogspot.se/2012/06/en-hyllning.html blir jag pigg igen, och säger att nästa år Jossan, då tar vi denna bana på riktigt! Tack för hjälpen på vägen och för att göra detta lopp till det mest minnesvärda av alla och för att du faktiskt har så stort hjärta själv att du berättar detta vilket är en fantastisk egenskap!
Förutom det, tack alla ni andra som gjorde vägen bra! Alla i publiken, alla spårvägare, alla polare samt alla andra! Det gick nästan ändå.
Trist men du kommer igen, visst var det tufft men jag är nöjd över hur jag hanterade det, jämna splits och med kontroll hela vägen, vid 39km visste jag, drömgränsen sub3 fixades med en minuts marginal!!
SvaraRadera