Dagen efter - fel tidsangivelse, men jävlar vilket avslut!

Då var det dagen D igår, sista loppet för säsongen! Uppladdningen kvällen innan hade varit kalas, morgon bestod av löparsovmorgon till klockan sju innan en stärkande sedvanlig grötfrukost inmundigades. Promenad och känna på vilken form benen var i, och oftast brukar de vara på en annan nivå vid tävling. Känslan var bra , men en stel hamstring oroade plus lite trötthet. Gick promenaden i mina hyper speed, vilket också fick mig fundera över skoval. Ruttade eller oruttade lättviktare som ej testats innan? Valet föll på de nya.

Iväg med bilen till österbymo, 30 min med bil, som visade sig vara en kanonmysig liten ort! Bra skyltat och en parkeringsorganisation som gjort vilken parkeringsvakt gråtfärdig. Bort till klassiska Bulevallen för att hämta nummerlapp och fota, checka läget och se banan, som visade sig vara mer kuperad än att se rytmen på hjärtslag i 180 på en skärm. Drog där också upp taktiken: var med från start, återhämta dig efter fyra km och ligg lågt fram till 8 då den värsta uppförsbacken. Efter den, dra så hårttygen håller!!!

Lämnade överdragskläder och allt och började värma upp. Sega ben. Försöker spana in andra som ska löpa och ser ett gäng grabbar från IK Akele som ser snabba ut, men får reda på att de bara ska köra fem km. Annars ser jag två löpare som kan bli svåra (som senare kom trea-fyra visade det sig). Men pass på, kör enligt plan så får vi se hur det går!!

Pallrar mig bort till startlinjen efter lite stegringslopp, pratar med en trevlig österbymo-kille samt hejar en sista gång på bengt och birgitta som kommit för att se! placerar mig enligt vana långt fram med propp direkt bakom. Starten går och fem kilometersgrabbarna tar täten direkt, men är med i toppen. efter 1 km skiljer sig banorna åt, och passerar första, km som var sjukt jobbig med mycket upp och ner, på 3.40, vilket är OK. men sen börjar det jobbiga. ser att jag är ensam och har två löpare nära bakom mig, cirka 10-20 sekunder, men grusvägen tar slut och istället: Skogsstigar! Så nära orientering som du kan komma!!! jobbar på och drar på mer och mer mjöksyra och försöker röja undan för rötter,stenar och träsk. tre km passeras på blygsamma 11.45 och är då totalslut med syra upp till öronen! dock verkar de andra det också och låter benen löpa ut efter 3,5 km för att sedan plågas i en annan backe. NU är det riktigt illa, ska jag gå? ska jag stanna? bara för att få bort domningarna i låren? tänker på alla jävla intervaller jag kört varenda jävla måndag och svär och spottar lite och drar på. och äntligen, vid fyra km går det nerför och benen släpper mjöksyran lite.

Fem km passeras på 20.02, ingen topptid alls, men är faktiskt exakt den tid som banan kan ge. Den är helt enkelt sjukt jobbig på småstigar och riktigt svårsprungen och tung. Har fortfarande bra avstånd till gänget bakom och nu börjar lite publik dyka upp som hejar, bland annat en pappa till en av löparna, Carllucas, som kom trea, som skriker och hejar på honom, men ändå hinner med ett trevligt "kör på, här ska du springa" och vägleder en rätt...

Fortsätter dra i täten med bra avstånd. nu börjar lätt stigning med blandad skogsstig och grusväg, 7 km passeras på 28.00. spara lite på krafterna då det kommer en riktigt brant backe enligt kartan. träffar hör lite roligt folk i skogen, förutom de som går, folk som sitter vid en brasa och spelar fiol samt två som spelar skogsmusik á la ronja rövardotter (i den värsta av alla backar!) samt släkten till Carllucas igen. "KÖÖÖÖR, DU HAR HÄNG NU!!!!" hör jag de skrika till honom. Mellan 8 km och 9 km, går det smärtfritt, men precis vid nio kommer missen, springer fel!! blir dock snabbt tillrättavisad och drar på, men nu har avståndet sjunkit. Har dock krafter kvar, och med speakerns ljud i bakgrunden känner jag "nu jävlar får det brista" och kör på så mossan yr!!!! äntligen kommer grusvägen och 400 meter kvar, slänger en sista blick och ökar, spurtar, gör allt för att komma bort och nu har jag det. Det sista är vad varje löpare drömmer om: Att få springa själv, första av alla förbi människor som applåderar och se målsnöret samt ur publikens applåder höra speakern "Och segrare, i den 42a upplagan av Jätten Bule löpet 2011, är Jonas Wetter från GIH IF!!" springer i mål, får blommor, medalj och presentkort, men sätter mig ned är helt slut men har vunnit!!! folk kommer och grattar och klappar om, Birgitta och Bengt med tårar i ögonen står där, och yes, jag vann!!

Sedan kommer det roliga, får göra min första segerintervju, där jag stapplande försöker beskriva loppet. Får göra en till intervju och blir omklappad, innan jag hör speakern ropa ut: "och se här i rosa tröja, vinnaren av damklassen 2011, tävlandes för GIH IF, Sofia Palmgren!!!" Jubel, segerkyss (som uppskattades av publiken och intervju med henne med. Dubbelseger till torpön och oss!!! enorm känsla och otroligt kul!

Åker sedan hem till Birgitta och Bengt får vinnargryta med rådjur, innan det är dags att åka hem. Ger blommorna till birgitta som tack för all hjälp! Sen bil hem i fyra timmar. Segerns sötma får man aldrig njuta av för länge...

Tack Österbymo och vi kommer definitvt ses fler gånger!!