Slagen av "Mest meriterade paret" i Parloppet!

Det mest meriterade paret är i detta fall paret Mcrae, eller Lisa och Rubin, som jag och Emma Fogelkvist fightades mot igår, och på Parloppets hemsida kan man utläsa att det mest meriterade paret vann. Det var ju kul, jag och Emma som var ganska nöjda efteråt blir såklart ännu nöjdare nu när vi var närmsta par bakom. Men, nu tar vi det som början.

Jag dök upp tidigt efter en jobbdag samt med en simtur i kroppen, ganska tung med andra ord. Men det var taggande att vara tillbaka i Hagaparken som var minst löparhemvist på somrarna när jag bodde i Sibirien förut. Satte mig på en bänk och pratade med en äldre pensionär, som klagade över bostadspriserna i Stockholm och att det bara byggs om här. Själv bodde han i Enköping. Medan han pratade försökte jag att skydda min väska mot att hans svärsons hundvalp som hela tiden ville krypa ner i min väska, och till slut kom Emma.

På uppvärmningsturen klagade Emma på bristande form och jag på låren som var tunga som trädstammar, och efter en 3 km runda med stretch var jag helt slut. Ajajaj, för nedtränad, det här bli tungt, hann jag tänka innan jag bytte till snabbare skor och började stegra lite. Träffade Szalkai som var där som coach åt sin dotter Smilla, som jag tränade inför Minimaran en gång och som definitivt har ärvt en del av sin fars gener. Tänkte att hon får bli min skamgräns, men fair som jag var följde jag med henne in till starten efter att Sacke frågat, vilket förmodligen är min största löparmerit någonsin.

När starten går blir jag förvånad, för benen känns pigga, och första 500 är jag etta eller tvåa och har bra häng. Kan bli 17 blank hinner jag tänka, innan det går svagt uppför och jag blir ännu stummare i mina lår. första km på 3.20 låter osannolikt långsamt, och när det går nerför, uppför och rakt igen är jag helt slut och undrar när 2 km markeringen ska komma, vilken kommer långt långt fram, och då står klockan på 8.20. Låter också osannolikt långsamt, speciellt då parloppet springs så att ens partner springer åt andra hållet och man möter varandra, och det var ungefär här jag möter Emma, som såg ruskigt pigg ut. Deras 3 kilometers skylt skymtade jag också dryga minuten tidigare, så något vajsing var det.

Efter detta blev jag omsprungen gång på gång och jag tog slut mer och mer. Ville bara lägga mig, villa bara gå, villa kliv av, men i laglopp är det inte bara en själv som springer utan man är två, så då kan man inte vika ner sig. Försöker tänka Before slowing down, try speeding up, vilket en klok tränare sa en gång men det går inte något vidare utan jag stumnar mer. Stapplar mig i mål på 17.54 vilket var en missräkning, men med tanke på att Nappe och andra elitlöpare sprang in på 16.15 (som kan springa på 14.40 säkert om det behövs) så kanske det inte var så dåligt ändå. Och då Emma sprang in på 19.30 var silvret klart. Roligt, speciellt då det var 1107 lag med och vi med andra ord hade ett gäng bakom oss.

Notera att Emma har en nyare och mycket snyggare spårvägenjacka än vad jag har. Samt att fotografen som jag haffade ifrån sin picknick vägrade fota oss om vi inte hade en topplacering vilket han skojade om, och då jag sa att vi kom tvåa blev han först förvånade, sen lite spak, sen grattade han.

När jag kom hem var jag ruskigt trött och ville bara sova, och nu på morgonen blev det endast crosstrainer i 50 minuter innan jag strax ska ut igen. Men kul var det och det rekommenderas till alla löpare.