När jag spelade fotboll själv var jag ingen stjärna direkt. Den senaste säsongen jag spelade var med IFK Vaxholm där en kompis var assisterande tränare men jag tröttnade på långa restider, många timmars träning, en oförmåga att utvecklas samt att det inte var kul längre. Man hade ju fantastiska mål som yngre, att få springa ut på stora arenor med publik och nyklippt gräs samt att vara en idol. Numer är jag ganska tacksam över att det inte blev så. Nog hade det varit rätt kul att spela högt upp i Sverige, men spela i större ligor än så där det mesta handlar om kortsiktighet och snabba resultat hade nog varit mindre kul. Tacka vet jag gärdsgårdsfotboll, där två lag möts och där spelarna har samma villkor och inte pengarna styr.
För fyra år sedan gjordes en artikel i en lokaltidning i Stockholm som beskrev ett gäng britter som kom till Sverige för att få se Gärdsgårdsfotboll, dvs. fotboll i de lägre divisionerna och de fullkomligt njöt av matcherna de såg. Numera känner jag likadant. Detta är idrottens och fotbollens själ.
För att se en fotbollsmatch av hög kvalitet, säg i en av Europas bästa ligor eller varför inte Champions League, krävs det en hel del slantar samt att du kan lägga ner ganska mycket tid på att åka dit och åka hem, vilket ibland är rätt krångligt. Och förmodligen kommer de pengar du lägger ned gå ganska snabbt ner i spelarnas fickor, som ofta har löner som man blir mörkrädd över. Jag menar, miljoner om året för att kicka lite boll!?! Kom inte och säg att "marknaden" styr, det är fortfarande rätt sjukt.
Att sedan spelarna i sig är ofta rätt lågutbildade, bortskämda, något omogna samt alltför ofta har tappat sina rötter gör det hela ganska mycket tråkigare. Varför lägga pengar på dessa när vi har sjuksköterskor, lärare och barnskötare som egentligen är värda mer? Eller varför inte oss löpare, som sliter hund med tidigare morgnar, dribblande med jobb eller studier och en verksamhet där pengar är en stor bristvara för att kunna göra sin satsning bra.
Igår däremot, såg jag fotbollens och idrottens själ och det var förmodligen mer hjärta, mer stolthet och mer trevligt än vad jag varit med om tidigare på större matcher.
Matchen var den otroligt tuffa matchen mellan Lommaryds IF mot Torpa AIS på Torpavallen och det var divison fem nordvästra Småland vi pratar om. Bilresan från landstället tog cirka 20 minuter, inträdet var 40 kronor per person och till det fick man ett fantastiskt matchprogram med bland annat dagens spelarporträtt där spelarens vikt presenterades som "tillåten matchvikt". Vidare fanns det en servering med Kaffe, Korv, bullar och tillbehör till mycket humana priser. Man kunde stå var man ville, behövde inte trängas eller stå i kö någonstans, bilen stod 100 meter från ingången och det var ganska familjärt.
Matchen i sig var spännande och det var mycket kamp. Nog för att det inte var speciellt tekniskt spel; mottagningarna av bollen var sällan bra, längre passningar rann alltsom oftast iväg och de individuella genombrotten få. Men faktum är att Lommaryd leder serien ganska stort och Torpa ligger sist, och nog så hade de flesta ställt in sig på stortorsk. Men Torpa höll jämna steg, men gick ändå till halvtid med 0-1 i baken, för att komma ut som ett ganska nytt lag där de tog över spelet mer och lyckades utjämna efter en fast situation. Tyvärr kom Lommaryd igen och gjorde 2-1 med kvarten kvar, men i sista minutrarna kom Torpa högre och högre upp och efter fyra anfallsvågor så lyckades de i matchens sista spark kvittera. Sannerligen underhållning som få andra matcher kan mäta sig med. Och att få veta att alla spelare jobbade, pluggade eller gjorde något annat på sin vardag förutom att spela fotboll var otroligt skönt då det är vanligt fölk som helt enkelt lägger ner extra tid på något de tycker om. Fantastiskt!
Läs även den intressanta artikel om gärdsgårdsfotbollen här. Du kommer inte bli besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar