Jag är storstadsmänniska i grund och botten, uppvuxen och född i Stockholm och har aldrig bott någonannanstans, om man bortser från de månader jag pluggade i Nya Zeeland. Men även där bodde jag i storstan (Auckland), så det räknas inte. Fästmön är Småländska och uppvuxen på en mindre ort, och där brukar vi självklart vara på sommar och högtider och jag njuter verkligen av det mer lantliga livet. Det är skönt med mycket natur, skönt med lugnet och definitivt skönt med närhet till allt. Och imorse visade verkligen Stockholm sina brister med tok-SL-fel rätt igenom, då jag efter en härlig morgontur klockan 0500 kom hem och av vana sprang förbi tunnelbanestation (sprang förbi och sprang förbi, bor cirka 150 meter från ingången till tunnelbanan så det är ganska svårt att missa) och såg att det på skärmarna stod något i stil med att alla tåg var inställda, och innebörden var ungefär att "Vi har inga tåg så välj alternativa ressätt, dvs. gå, åk taxi eller lifta, för det här kommer ta ett tag och ni får räkna med ersättningsbussar som kommer om en timme, och efter det så får ni vänta en timme, och sedan tar det en timme att åka dit ni vill, så stanna för helvete hemma eller gör vad ni vill".
För min del så gör det ingenting, jag knatar ju till jobbet på 20 minuter max, men fästmön jobbar i Sollentuna vilket gör henne till en riktig prenumerant på tågförseningar och elaka inställda tåg. Och att börja en måndag med detta är inte kul. När jag kom hem och berättade detta, fick jag återigen harangen "Nu flyttar vi till småstan!" över mig innan jag föreslog att jag gärna, faktiskt sanningsenligt, äter frukost på jobbet och att jag gärna skjutsar henne till jobbet mot att vi åker tidigt och slipper köer. Deal, sa vi. Sen att vår mjök var gammal så jag inte fick mitt morgonkaffe gjorde inget, vi har ju ett café med schysst java rätt över gatan så det fick jag i mig med, innan en skön biltur tog vid. Småstan vs. Stockholm, 1-0.
I helgen var jag, Fästmö och Mor ute i skärgården för att ge morsan sin 61-årspresent, en vistelse på Utö med picknick, promenad och fika samt hämtning och lämning hemma. När vi kom ut såg vi att caféet på Utö var stängt, men en vagn var utplockad med godsaker och ett Help-yourself-kort var uppe med en budskap att lämna pengar i en korg mot att du tar några bullar. Sagt och gjort, och bullarna var fantastiska, liksom väder och vind. Hade ett sådant fik med Help-yourself-skyltar fungerat i Storstan? Nej, Småstan vs. Stockholm, 2-0.
Morgonlöpningen imorse var i alla fall härlig, ingen smärta och inga känningar. Det börjar minsann ta sig nu, vilket är roligt! Ikväll ska en annan premiär ske, jag ska nämligen börja träna ett gäng ungdomar (förhoppnignsvis) i Spårvägens regi inför Minimaran. Riktigt kul! Veckan ska det bli ganska mycket löpfokus på, har kanske en surprise att bjuda på till på onsdag men den återkommer jag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar