Minnen som väcker motivationen!

Igår hade jag en rejäl fight med mitt vindsförråd som jag inte vet om jag vann eller förlorade. Hursomhelst ville jag förbättra mina odds lite mer och täntke därför fixa till lite där uppe, men som tur var hade fästmön varit mer förutseende och bokat in morsan som kommer över för en rensing av gamla kläder och skolgrejer bland allt annat bråte som skulle slängas. Och titta vilka godheter som hittades bland allt detta!! Först gjorde sig min gamla Hammarbyoverall från 2001 sig till känna då jag lirade fotboll och var 14 år! En riktig mjukisklassiker som jag inte ville slänge men som morsan ändå fick mig att kasta, men då dök min matchtröja upp, min klassiska nummer 17 med det klassiska vita H:et på magen, och då ömde jag den snabbast möjligast i en låda. Sådana minnen!

Efter detta eskalerade det ännu mer, och fler saker dök upp. Först dök min finishertröja för min hittills ända fulländade marathon upp, 2009, då en kenyan vann med hela sju minuter och Said Regragui för Hässelby SK blev svensk mästare för Lasse Johansson i den sjukt varma 26 gradiga dagen. Riktigt roligt när jag ser resultatlistan och ser att folk som kom in en timme snabbare än mig då har jag faktiskt slagit idag. Herrens vägar äro utgrundliga. Detta lopp sprang jag med en riktig guldklimpströja, Midnattsloppets tröja från 2008 (som jag inte hittade tyvärr) då jag tog mig in på 40.11. Här var en rolig länk som jag hittade i samband med detta lopp, läs, skratta och njut av den fantastiska debuten debuten.

Sen blev jag mer rörd när jag hittade den klassiska röda Midnattsloppettröjan från 2007, året då jag körde mitt andra lopp någonsin och jag blev nekad av brorsan som inte ville ställa upp. Tror jag kom in på 45.30 och var helt slut efteråt. Men kul var det. Och att vara med i startgrupp 1c, det var enormt stort det.

Sedan kom den sista guldklimpen, den gula tröjan från mitt första lopp någonsin, midnattsloppet 2006 som jag sprang med brorsan och kom in på 49.56 eller något.

Jag har ju mängder med medaljer och diplom nu med alla möjliga lopp och dessutom tröjor från alla möjliga de senaste två åren, men dessa slår nu ändå lite högre i och med att jag inte stått här idag om inte jag valt att ha dessa på mig och springa dessa lopp. Vackert så. Det är stunder som detta som jag förstår att det tar tid att bli bra, att det handlar om mycket över långt tid och många små steg, och att det handlar om att vara ödmjuk inför framtiden och vad som väntar. Inte att skynda på för mycket helt enkelt.

Förutom denna nostalgi och filosofi, fick jag det riktigt snyggt på vinden.