Igår kände jag att det inte går längre, att det inte finns möjlighet att förneka och att det absolut är dags att agera istället för att reagera. Jag pratar givetvis om mina dåliga ben.
Efter ett fint löppass i söndags kände jag att det kanske fanns ett bestående positivt besked i mina onda ben då 21 km kunde avverkas utan problem, mer än stelhet i början. Men en olycka kommer sällan ensam, eller kan något gå galet så kan det verkligen gå illa sägs det. Ganska passande just nu.
I min iver över att voltarenkuren, massagen, de förskräckliga nålarna som fick juniorerna på fuerteventura bli skrämda över hur det är att bli äldre samt all massage gett resultat trodde jag att nu är det faktiskt läge att kunna springa igen, fick jag igen som att jag rest mig efter en tung höger och fick en till smäll. Tungt, ner på knä igen, och domaren har börjat räkna.
Detta är visserligen ingen smäll som får mig på knockout, men alla som idrottar vet hur högt opassande och jobbigt det är med skador. Framförallt hur motivationssänkande det kan vara och hur jobbigt det är att se andra springa snabbare, bättre och längre än en själv.
I måndags morse var det som den tunga smällen kom, då jag redan efter en kilometers morgonlöpning insåg att det inte kommer gå. Efter fyra kilometer skrek benen av smärta och hade det inte varit iskallt ute, morgon och snart jobbdags hade jag börjat gå. Men jag var tvungen att ta mig hem och att stanna var som att lägga sig i soffan och få en kram av sin bästa vän. Så skönt att slippa smärtan.
På eftermiddagen var jag nere och förbannad. I min ilska passade jag på att förbereda matinköp för en hel vecka, laga middag, förbereda matlåda och ta det lugnt på kvällen. Saker jag aldrig hinner med annars.
Idag hade jag ett filosofiskt samtal med käre vännen Lars Södergård, inspiratören numero uno gällande löpning och som gärna barhänger där jag jobbar. Han berättade om sitt mästerliga lopp förra året där han sprang in på 14.23 i Sollentuna över 5 000 meter och hur han dagen efter knappt kunde gå då hans häl smärtade och det var plantar fasciit som spökade. I sin iver över ett bra pers körde han nästa banpass några dagar senare och fortsatte prestera men sedan sade det stopp. Det gick inte längre för honom och han tog fyra veckors löpvila och trappade sedan upp långsamt med lite löpning varannan dag. Detta var i September och nu springer karln 10 x 1000 meter med snitt under 3.00 och ser fantastisk ut. Tre långa månader med Wet-west, cykel och crosstrainer har nu gett resultat.
Vidare sa han ett par kloka ord, han som faktiskt följt mig någorlunda sen min första loppstart någonsin ute i Danderyd på Danderydsloppet där han vann lekande lätt 2011 medan jag gladde mig åt min andraplats i motionsklassen. De orden var: ”din tid kommer jonas, ta det lugnt!”
Efter bedrövelser som kommit regelbundet sen i maj förra året då hamstrings började strejka, kan det nog fan vara dags att reagera. Och jag har turen på min sida. Det är lågsäsong nu, och faktiskt nu när nöden är som störst är räddningen i form av lågsäsong för löpning optimal. Jag kan nu i lugn och ro koncentrera mig på att bli kvitt allt. Och min tid kommer faktiskt.
Helt enkelt blir det med andra ord löpfritt i ett obestämt antal veckor nu. I Emil Lerdahls, eller Sotarns, gamla blogg till vänster hittade jag ett passande ord när han var skadad, nämligen cykelhelvetet. Det är cykeln och jag nu, och även simbassängen och crosstrainern. Samt en jävla massa grundstyrketräning.
Därför blir det lugn på löpningsfronten ett tag nu och mer fokus på rehabhållet. Samt massa andra tankar förhoppningsvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar