Efter onsdagens vilodag och otroligt lugna valborgfirande (stannade hemma, var så trött och seg att jag knappt orkade göra något) var gårdagens plan ett tidigt löppass och sedan dra iväg till landstället för första gången i år. Klockan 0600 ringde klockan, och ve och fasa kände jag när jag tittade ut och det var snöblandat regn. Drog mig ett tag och funderade om det faktiskt var värt att gå ut, och efter ett tag insåg jag att en biltur utan ben som löpt är ingen bra biltur, så jag drog iväg. 10,4 km i lagom fart.
Faktum är att jag för ett par dagar sen njöt av solen och värmen och funderade på hur snabbt jag glömt hur det var att springa i kyla och mörker. De där tidigare morgnarna klockan 0500 på måndagar när jag i minusgrader och mörker sprang iväg och det var kallt och hemskt. Hur gjorde man då? Hur kändes det? Nu fick jag en liten hint tillbaka igen då jag letade fram understället och under löppasset kände jag att den stora skillnaden egentligen inte fanns. Löpningen är densamma, om än mycket trevligare i ljus.
Idag väntar ett semilångpass med fartökning i, imorgon väntar lite tuffare intervaller och söndag ett lite rejälare långpass hoppas jag. Om knä, fötter och leder håller. Det brukar vara rätt tuffa backar och delar här på landstället vilket brukar slita rejält på benen så jag tar det förmodligen rätt lugnt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar