En fördel med att vara lärare är det stenålderspåfund som fortfarande existerar i svenska skolan som kallas för lov. Egentligen helt galet att eleverna ska vara lediga så mycket som de egentligen är. Ett faktum som också ett antal lärare känner igen sig vid är att undervisningen egentligen trappas ned i mitten av maj redan för att kanske sedan sluta innan juni ens börjat. Sen dröjer det till september igen innan undervisningen drar igång, typ 3,5 månader utan undervisning. Rätt sjukt egentligen. Att vara ledig åtta veckor på sommaren är ioförsig inte fel, men det var inte därför jag valde att bli lärare. Jag valde att bli det för jag älskar att undervisa och älskar att arbeta med idrott och ungdomar. Lov är endast en extra bonus.
Nu är det i alla fall snart dags för ledighet och den kommer bil speciell på flera sätt. Jag har valt att inte fokusera på lopp nu i sommar utan väntar tålmodigt och snällt in senare tid för löpning. Anledningen som jag kan summera ihop nu efter Kungsholmen Runt, som verkligen gick bra och var riktigt roligt, är den senaste tidens trötthet och brist på träning.
Första veckan efter Kungsholmen gick riktigt fint och lätt med bra träning, men efter insjuknande på Milspåret har jag inte varit att känna igen. För det första var det 10 dagars sjuka med en enorm tillhörande trötthet som inte släppt än riktigt, och när jag kom igång var det som att ha handbroms i, kompressorn urladdad och turbon saboterad. Det var hemskt och omotiverande att träna. Samma känsla som när man är riktigt utbränd. Och Mönsterås stadslopp, som jag hoppades att få springa fort i, gick inte alls och då var det läge att börja om från noll, eller minus noll, för att hitta tillbaka.
Sedan har jag blivit lite orolig då jag har känt av ljumskarna en del under vissa pass och tänkt på de hemska skador som drabbat löpare med ljumskont. Blev därför extra vila i löpningen och förra veckan kom jag igång mer med styrka. I helgen blev det vila till stor del.
Nu imorse när jag var ute var det därför första gången på länge som jag faktiskt kände mig OK när jag sprang, som om kompressorn i kroppen börjat komma igång och som om jag faktiskt börjat hitta tillbaka på stigen i alla fall. Inte där än men på väg att komma tillbaka på banan. Och det kändes rätt skönt.
Ser jag tillbaka på de senaste åtta månaderna är det därför rätt skönt att veta att jag har bra träning att luta mig mot. Från november har just fokus varit på att inte vara skadad utan att kunna springa på så bra som det är möjligt och långsamt komma tillbaka. Och det har faktiskt fungerat med en bra topp nu innan sommaren. Långpassen har varit flera och bra, intervallpassen varit fina och det har gått bra. Att det sedan blir ett hack i kurvan nu är bara att acceptera, jag behöver inte börja från toknoll som jag gjorde då utan vägen tillbaka är relativt kort.
Därför är det också extra skönt att jag inte har lopp att springa i sommar som jag vill fokusera på. Jag kan lite lugnare förbereda mig på att bygga upp mig själv och fokusera på hösten med fokus på kanske lite längre lopp eller kanske bara 10 km och stadslopp. Sen att det sker ett annat fokus i sommar, som jag inte berättat om än och inte kommer göra nu heller, kommer bara göra det ännu bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar