torsdag 29 maj 2014

Förkylning från helvetet

Denna förkylning är någon av de värsta som jag upplevt och vad jag märkt på andra som har haft liknande förkylningar nu eller för några veckor sen är man däckad riktigt länge. Ossian i Spårvägen hade liknande efter Kungsholmen Runt och han låg däckad i två veckor. Nu har det gått 7 dagar och även om jag mår bättre är jag riktigt seg, fortfarande täppt och skrapig i halsen. Det vill inte ge med sig. Tur då att jag inte ska springa i övermorgon, då hade det varit kört.

Imorgon ska jag i alla fall komma igång och distansa lite grann, bara för att benen ska få rastas lite. Då jag inte fått äran att ta ledigt denna helg utan jobbar med Stockholm Marathon och Minimaran är schemat oerhört späckat och jag får se om jag lyckas ändå få in ett-två pass om dagen med lite styrka. Det torde inte vara omöjligt men kraften ska finnas där också.

Vad jag däremot har gjort i träningsväg är den tradition som jag beskrivit tidigare somrar då jag alltid simmar på utomhusbadet i närheten som öppnar i slutet av maj och stänger i augusti. I måndags slog de upp portarna och då var jag en av de första som hoppade i och jag simmade även igår och imorse. Riktigt skön alternativträning!

tisdag 27 maj 2014

Fortfarande sjuk

När man är krasslig, känner sig dåligt och har en infektion i kroppen fast man är så pass pigg så ändå kan pallra sig till jobbet (och smitta ner alla där) brukar det för min del ta ett tag innan jag blir helt frisk, kanske just av anledningen att man ändå rör sig och jobbar och låter inte kroppen vila helt. Förut, har jag för mig i alla fall, kunde jag träna hyfsat efter 3-5 dagars förkylning, nu är 8 dagar ett minimum och då är man nästan nere på noll igen. Segt är bara förnamnet.

Denna vecka och nästa är det dessutom de sista två stora rycken på jobbet och det gäller nu att bita i hela vägen in till mål. Förutom att det är en kortvecka så jobbar jag med Stockholm Marathon och Minimaran från torsdag-söndag och därmed går jag miste om skön vila och träningstid, och kanske dessutom mer tid till att inte tillfriskna.

Hursomhelst är det bara att köra igenom alla huskurer man kan och vila för att komma tillbaka snabbt!

lördag 24 maj 2014

Riktigt förkyld

Uppladdningen inför milspåret var det egentligen inget fel på. Inget jobb, låg i solen och badade på förmiddagen och samlade energi. Väl på eftermiddagen kändes det dock konstigt i kroppen och då jag svalde kändes en smärt upp mot öronen. Första symtomen på förkylningen kanske? Gick ändå iväg till start, värmde upp men kände mig rätt kass. Funderade på att inte springa men tänkte att det kanske blir bra ändå.

Höll mig helt okej framme vid start. Men efter två kilometer var det extremt jobbigt och jag insåg att det inte skulle gå. Bröt vid 4 km med en snittfart på 3.28/Km. Gick till mål, kom hem, sov kasst och vaknade i fredags riktigt förkyld. Feber idag och säggliggande.

Den tidigare gången jag brutit ett lopp var Stockholm Marathon 2012, då jag frös så pass mycket att armarna hade domnat bort och jag var vimmelkantig. Det kändes helt rätt då och detta kändes likaså helt rätt. Det finns de extrema löpare som anser att man aldrig ska bryta lopp för att man inte ska slås ner mentalt vilket kan leda till att man lättare bryter lopp senare. Denna tanke håller jag inte direkt med om. Känns det fel, varför ska man plåga sig vidare? I vissa fall kanske det kan vara fel att bryta, om man märker att man kanske missar sitt rekord knappt eller för att något lätt strular, men är känslan förjävlig, varför hålla på?

Nu är det alltså några dagars vila från löpningen. Ganska skönt så man får läka ihop lite grann.

tisdag 20 maj 2014

Laddar för milspåret

Efter två dagars jobb och två dagars springande är det nu två dagar kvar till Spårvägens klassiska millopp Milspåret, en ganska mysig tävling som går i mina träningsspår runt Djurgården och där jag gjorde min första tävling förra året. Då hade jag väldigt dåligt självförtroende innan loppet eftersom jag precis kommit igång med träningen igen efter skada och jag trodde inte på några stordåd. Dock lyckades jag ändå få till en bra första halva innan orken tröt och jag sjönk som en sten genom fältet. Vi får se hur det blir i år. Tiden 36.29 är den jag ska slå i alla fall. År 2011 sprang jag loppet första gången och då fick jag 38.31. Också en tid att slå.

Träningen har varit tung sen söndagens långpass och jag sprang 10 km igår i lugn fart samt dubbelpass idag på totalt 21 km med lite stegringar i eftermiddag med Jens. Just nu är benen ruggigt slitna och om de är såhär på torsdag kommer det inte gå fort. Imorgon väntar i alla fall vila och då hoppas jag kroppen kan suga i sig träningen. Hursomhelst har loppet ingen hög prioritet, men ett lopp ska ändå springas bra och det siktar jag på.

söndag 18 maj 2014

Veckan som gått

Denna vecka har varit rätt intensiv och listan på saker som skulle bockas av var ganska diger. Jobb som tog mycket kraft, med all rätt, en hemlig grej som tog mycket tid, träning som skulle planeras, träningar för gruppen som skulle planeras och genomföras, tävlingar som de aktiva skulle åka på... Ja, listan var rätt lång. Och vips så är helgen här och nu när klockan är 16.30 undrar man var den tog vägen. Hiskeligt vad fort det går.

I alla fall, måndagen var slitig och det var trötta ben. Sprang 10 + 7 km som jag skrev tidigare, men var så trött efteråt att det blev en vilodag i tisdags. Kändes faktiskt rätt bra att ta det lite piano. I onsdags var jag nära att för första gången i mitt liv försova mig, men lyckades faktiskt bara försova mig från löpningen så till jobbet var jag i tid. Blev därför bara ett pass om 12 km med bålstyrka på onsdagen. På torsdag blev det morgonlöpning och lunchlöpning, 2 x 10 km i lagom fart. I fredags höll jag mig till ett pass a 10 km. Hade lite tankar på att kunna springa på eftermiddagen, men en heldags undervisning i solsken gjorde mig lite slö och med eftermiddagsärenden så prioriterades det bort. Med all rätt igen.

Igår var det därför dags för första intervallpasset på veckan, egentligen lite sent men med tanke på lopp och liknande kändes det kroppsligt helt rätt. Då det är Stafett-SM nästa vecka, och samtliga ska dit i princip utom jag, Jens och någon till som helt saknar snabbhet och är för dåliga, så var det ett stenhårt banpass som gällde för samtliga förutom mig och Daniel Woldu. Woldu hade dessutom ett specialdesignat marapass på schemat med 15 km löpning och sen 3 x 5 km på stadion, så jag passade på att köra 1000-ingar och hoppade därför in och ut under Woldus pass vilket både gjorde honom glad då han fick sällskap och mig glad som fick köra med någon. Jag var tveksam över formen på bena då jag har varit riktigt trött i låren under veckan, men passet gick förvånansvärt lätt och jag klockade in sju stycken 1000-ingar i 3.20-fart i snitt ganska så lagom berörd. På kvällen tog jag det lugnt.

Idag hade jag ett långpass på schemat och jag funderade lite på hur långt jag skulle springa utan att förslita mig alltför mycket. Det är ju trots allt ett lopp på söndag. Valde att känna efter under tidens gång en hade som mål att inte köra kortare än 24 km. Startade 8.45 och gav mig av på första varvet på marabanan, då det skulle ge en ungefärlig 18km-passering vid klubbis och jag skulle då kunna dricka lite om det behövdes. Och det gjorde det minsann! Riktigt varmt idag och framförallt lite kvavt plus att första milen var riktigt seg och både gjorde ont och gav mig magont. Efter drickapaus på 60 sek och snabbt toastopp bar det vidare ut på Djurgården, och efter drickat vart jag pigg igen, men vid 24 km var det i princip väggen som mötte mig och jag började bli lite osäker på om jag skulle kunna ta mig hem utan dricka. Kom då på, på ren överlevnadsinstinkt, att det finns en vattenstation vid Djurgårdskanalen som borde fundera, och gud vad skönt det var att den faktiskt gjorde det och att jag fick i mig lite. Det gjorde att det var lite lättare på vägen hem. Kryssade runt lite och knäppte av klockan på 30 km blankt på 2.13.58, dvs. 4.28-fart, egentligen lite för långt men då jag har haft få tremilapass plus att jag inte sprang långt förra helgen gjorde att jag ändå ville ha lite mer volym i passet. Risken finns att jag blir lite för sliten i veckan av detta men efter passet är känslan ändå OK. Vi får se helt enkelt.

I veckan blir det då distans imorgon, kvalitativt på tisdag, lugnt på onsdag och tävling torsdag. Sen hur helgen blir återstår att se.

tisdag 13 maj 2014

Tar det lugnt

Nu har ett par dagar gått och det har mentalt känts riktigt skönt att jag fick till ett bra lopp. Skallen har också varit ganska seg efteråt, uppblandad med viss entusiasm, men löppassen efteråt har varit ganska sega mentalt och jobbiga kroppsligt. Egentligen som sig bör.

Denna gång har jag försökt att inte gå igång tidigt, och jag försöker att vara smart och inte köra på som jag gjorde efter Premiärmilen 2012 då jag dunkade in ett snyggt pers men lät inte kroppen återhämta sig utan matade en 12,4-milsvecka direkt efter. Jag kan väl lugnt påstå att säsongen inte riktigt vart sig lik sen. Nu har jag kört 12 km i söndags som var nog så stappligt, 9,6 km igår morse och 7 km på eftermiddagen men då jag var riktigt trött imorse så vilar jag idag. Finns absolut ingen mening i att köra slut på sig själv nu utan jag siktar på att komma igång i slutet på veckan, våga köra på och sedan se Milspåret nästa vecka som ett tävlings-tröskel-pass.

I övrigt är det fullt upp på jobbet just nu med massa sista jobb som ska bli klart innan terminens slut och det är riktigt tungt. Också egentligen som sig bör!

lördag 10 maj 2014

Race report Kungsholmen runt - Tillbaka

För 1 ½ år sedan fick jag min första löparmässiga skada. När skadan väl var så pass illa att jag inte kunde springa, hade jag gjort en hel del misstag längs vägen som jag lärt mig att inte göra om. Det handlade mycket om att stressa fram resultat, att inte återhämta sig tillräckligt, att inte lyssna på kroppens signaler och vara för dålig på den uppbyggande fasen. Det tog mig fyra månader med alternativ träning innan jag var tillbaka.

När jag kom tillbaka kunde jag träna på och tävla på i cirka 4 månader innan jag blev skadad igen. Träningsperioden den gången var bra fram till skada, då det var knäet som inte längre höll för löpning. Framförallt begick jag misstaget att öka på träningsmängden oerhört mycket mer än jag var van vid, speciellt efter att ha kört lite väl hårt både på bana och på landsvägslopp, samtidigt som jag inte visste vad signalerna från knäet betydde. Kunde jag köra vidare eller inte? Jag gjorde det och det gick inte. Det som gjorde att jag också var borta längre än nödvändigt var också en alltför snabb comeback tillbaka i löparskorna. Denna gång var tiden innan jag kunde springa igen mellan sex och åtta veckor.

I slutet på oktober stod jag där igen, någorlunda skadefri men med en genomförd säsong som inte var speciellt bra om man ser till tidigare år. De loppen jag hade sprungit var framförallt kortare lopp med blandade resultat. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte funderade på vad jag höll på med, om det var värt tiden det tog att springa, om det var värt att gå upp tidigt om morgnarna, värt att pina sig igenom hårda intervaller, värt att veta att det på dagens pass kommer jag vara stensist och om vägen, med en nalkande vinter, var värd att genomlida då tiden det skulle ta innan en någorlunda acceptabel form skulle ta tid. Så pass mycket tid att jag inte riktigt visste om jag skulle ta mig igenom det.

Medan jag funderade och kom igång med att träna, hände andra saker i mitt liv som gav mig perspektiv, saker som jag kommer skriva om i ett senare inlägg. Men det gav mig en tankeställare om att om jag ska få denna säsong att fungera, måste jag framförallt börja fundera på vad jag vill och om jag faktiskt kunde genomföra det jag vill. Och sedan fundera fram hur jag skulle göra det. Det kunde inte längre vara veckor av hård träning utan vila eller träning utan mål, utan det skulle vara genomtänkt och dokumenterat.

Efter nyår satte jag en plan som jag skulle köra på till nu, men som senare skulle visa sig inte hålla. Inte för jag inte var i form eller tränat dåligt, utan för jag helt enkelt ändrade mig till något bättre. Så egentligen ligger jag enligt plan ändå.

Det stora fokuset under den tiden kan jag nog skriva flera inlägg om, men det handlar i stora drag om att varje pass ska innehålla det som gör att jag kan träna lika bra nästa pass, och nästa pass, och nästa. Ett pass ska helt enkelt inte förstöra en vecka, utan det är flera veckor av pass, inte ett enskilt, som gör mig bättre. Och det ska stegras, innehålla längre, kortare, intensivare, lugnare, progressiva och vara varierande pass. Och fokus ska också ligga på att förbättra styrka och underhålla den på en acceptabel nivå.

Under tiden hände några saker som fick mig lite ur balans. Det ena var Vinthundsvintern som gick rätt dåligt, men där jag var pigg dagen efter och kunde springa ett fint långpass på 27 km utan problem. Det andra var nog den smäll som fick mig känna mig som mest nere, Två sjöar runt, där jag hade riktigt ont i löparsjälen efteråt och verkligen ställde frågorna igen om vad jag höll på med. Speciellt eftersom träningen känts bra. Efter det tänkte jag till ytterligare och sa nej till lopp för att få till bättre träning.

I tisdags var jag rätt hoppfull, men fick ont i vaden och undrade igen om det inte skulle gå att springa lopp i helgen. Men med vila i onsdags, 5 km i torsdags och 3 kilometer igår med stegringar sa till mig att jag ändå skulle kunna springa imorgon. Och nu kände jag mig faktiskt ganska förberedd, men också ganska osäker och med ett sänkt självförtroende. Mitt sista lopp som jag värderar som bra var för 1 år och åtta månader sedan, då jag var under 35 minuter på milen trots ett dåligt disponerat lopp. Var stod jag nu?

Var tidigt i Rålis och hämtade nummerlapp. Ossian och Valdemar anslöt, och vi värmde upp tillsammans. Såg fästmön innan start i regnet, pussade på henne och berätta hur mycket hon betydde, och började sakta röra mig ut mot starten. Mötte en av de som stöttat mig mest genom löpningen, Larsa Södergård, och önskade lycka till. Mötte Woldu som laddade för halvmaran och såg alla motionärer inklämda i sina startled.

När starten gick var det fokus som gällde, och att hålla alla spöken i schack om hur fort eller långsamt det gick. 3.20, 3.20, 3.24, 3.26, 3.29, 3.24, 3.31...kilometrarna rullade in. Vid fyra kilometer kom första backen, tog det lugnt och jagade ikapp och blåste på rätt bra fram till 6,5-7 km. Efter det vet alla löpare att det blir tyngre och tyngre. 3.32 på den kilometern, och efter ha varit nere i Rålis och känt på målet fick jag riktigt tunga ben och började prata med mig själv om att inte ge upp nu, håll i farten någorlunda så du kan springa på sen. Tung kilometer på 3.44, men tappade inte för mycket på de framför. Tittade noga på klockan efter 9 km och den visade 31.29. Genast började hjärnan räkna sluttid och hur fort jag skulle springa. Försökte dra på och gjorde det också, och när jag väl kom in i Rålis och såg klockan räkna ner var det bara att ge sig in i mål. Var trött, men glad, och såg fästmön som jag direkt gick fram till, och som grät. Och en av de första tankarna som slog mig var just att jag var tillbaka.

Det kanske inte var det bästa loppet någonsin, kroppen säger att det finns mer att ge. Det kanske inte var en tid som är så pass bra ändå. Men det var ändå ett lopp som gav mig ett kvitto på att 1 ½ års slit faktiskt har gjort att jag kommit tillbaka någorlunda, och faktiskt visade att jag hade lite kapacitet ändå, för mig. Och som faktiskt visade att jag är på någorlunda rätt väg.

34.55 sa klockan. 10,13 kilometer sa den också. Betyder 34.35 på 10 km om garmin ska ha rätt.

Och just nu, känns det bara så himla bra.

onsdag 7 maj 2014

Avbrutet pass - skada?

Gårdagens kvällspass var tänkt som en avstämning inför helgen, men det blev inte alls den avstämning som jag hade tänkt, snarare tvärtom. Morgonpasset var ganska intressant, då jag sprang min vanliga runda som var tung men som gick fort ändå. Efter det var jag ganska trött i benen efter flera dagars rätt hårt slit för att vara mig. Sen på kvällen var det dags för 400ingar tillsammans med Meb, Jens, och Ossian.

Tanken var drygt 12 st 400ingar på runt 72 sek. Första gick lätt, andra gick och helt okej men i mitten av tredje kände jag att någonting var fel i höger vad, ungefär som en golfboll som satt och jag blev redan där lite orolig. Vilade en, körde tre stycken till med sämre känsla (vänstervaden kändes inget) och vilade igen. Försökte mig på en till men det gick inte. Försökte jogga ner med Larsa Södergård men inte heller det gick. Satte mig i klubbis och cyklade. Men nu'rå? Vad hände?

Känslan är att detta var inge bra. Någorlunda smärta imorse också, om än lite mindre. Sitter strax ovanför fästet där hälsena går över till vadmuskel. Nu vet de flesta löpare att detta är inte bra. Speciellt inte om det är en bristning. Dock verkar det mer vara en krampkänning som sker innan en bristning vilket kan anses som positivt. 

Lopp i helgen är därför helt klart osäkert. Stor risk för DNS.

tisdag 6 maj 2014

Tränar på

På lördag är det tänkt att Kungsholmen Runt ska springas om inget händer, typ sjukdom eller skada, och hittills tycker jag att det ser helt okej ut om jag ser tillbaka på den träning som fördrivits de senaste veckorna. Det har varit en skön blandning av distans och mängd, men kanske inte riktigt den där tävlingsfart eller överfart-träningen som behövs inför lopp. Visserligen kändes banintervallerna för 10 dagar sen fint, liksom 800-ingarna för en vecka sedan, men då jag var på landstället i helgen körde jag 1000-ingar enligt schema och där var det riktigt tunga ben, såpass tunga att jag inte orkade fullfölja de åtta som jag hade tänkt utan fick bryta efter sex stycken som var i riktigt låg fart utan någon direkt fartkänsla. Visserligen kan det ha berott på att jag var tung i benen efter ett semilångpass á 18 km dagen innan i svår terräng. 

Dagen efter körde jag ett långpass över 24 km, likadant här i tuff terräng med riktigt många höjdmeter och jag har varit rätt seg i benen efter det. Dock vet jag att jag brukar reagera rätt bra efter jag har kört mina mil på landstället då det blir en annan form av styrkelöpning än hemma. Träningen kan därmed kanske bli lite för tung inför loppet, det blir kanske att ta det lite lugnare torsdag och fredag för att få den nödvändiga formtoppen. Ikväll väntar intervaller, förmodligen 400-ingar, för att jaga upp lite fart innan nedvarvningen kommer.

fredag 2 maj 2014

Snölöpning

Efter onsdagens vilodag och otroligt lugna valborgfirande (stannade hemma, var så trött och seg att jag knappt orkade göra något) var gårdagens plan ett tidigt löppass och sedan dra iväg till landstället för första gången i år. Klockan 0600 ringde klockan, och ve och fasa kände jag när jag tittade ut och det var snöblandat regn. Drog mig ett tag och funderade om det faktiskt var värt att gå ut, och efter ett tag insåg jag att en biltur utan ben som löpt är ingen bra biltur, så jag drog iväg. 10,4 km i lagom fart.

Faktum är att jag för ett par dagar sen njöt av solen och värmen och funderade på hur snabbt jag glömt hur det var att springa i kyla och mörker. De där tidigare morgnarna klockan 0500 på måndagar när jag i minusgrader och mörker sprang iväg och det var kallt och hemskt. Hur gjorde man då? Hur kändes det? Nu fick jag en liten hint tillbaka igen då jag letade fram understället och under löppasset kände jag att den stora skillnaden egentligen inte fanns. Löpningen är densamma, om än mycket trevligare i ljus.

Idag väntar ett semilångpass med fartökning i, imorgon väntar lite tuffare intervaller och söndag ett lite rejälare långpass hoppas jag. Om knä, fötter och leder håller. Det brukar vara rätt tuffa backar och delar här på landstället vilket brukar slita rejält på benen så jag tar det förmodligen rätt lugnt ändå.