Kopplar av i Oskarshamn

Med höstlov framför sig och med en fästmö som varit i Oskarshamn och hjälpt sin sjuke far kände jag att det var läge att koppla bort Stockholm och framförallt att träffa henne (nämnd som propp i denna blogg) så direkt efter jobbet i fredags satte jag mig i bilen ner för att åka de fyra-fem timmarna ner. Välkomnades med god mat, god öl och gott sällskap och kärt återseende. Riktigt skönt att koppla bort allt ett tag.

Väl här har jag följt Terräng-SM från mobilen (med inga strålande resultat av herrarna från Spårvägen dessvärre men startfältet är tufft) och umgåtts. Kul för Ekvall och Åhwall som fick betalt för fina insaster i form av guld. Banan verkar ha varit riktigt tuff.

Jag och propp brukar fira jularna här nere och förra året var en riktigt legendarisk jul med ljusstöpning, massa träning, massa god mat och dryckesprovningar samt allmänt trevligt och det täntke vi upprepa i år. Innan jag åkte var jag därför uppe på vinden och kände lite grann på den back med Zeunerts Julmust som jag har kvar från förra året. För att göra en lång historia kort och för att förklara detta julmustfenomen lite ytterligare började min relation, som nu har blivit ett måste och en tradition, till Zeunerts julmust med att jag drack denna hemma i Spånga hos min bror Gurra en jul, och då var jag inte alltför glad över julmust. Men detta var annorlunda! En mer kärleksfull, gömd julmust med en mer kaffelik smak som hade något extra att erbjuda! Julen efter letade jag i affär efter affär efter denna dyrgrip innan jag hittade den och köpte på mig rejäla lager av denna, och då fick jag även veta att den var lagringsbar. Så nu varje jul blir det att jag köper några och sparar några till nästa jul. Det finns även en grupp på FaceBook som skriver om var man kan köpa denna ädla dryck och där jag självklart försöker bidra, och nu hittade jag denna i Oskarshamn varpå jag passade på att köpa några.

Förutom att köpa Julmust (såhär 57 dagar kvar till jul) passade vi även på att planera julbord lite grann. Vi tänker köra ett ganska så ekologiskt julbord i år och var därför iväg till en gårdsbutik som heter Dövestad där vi tänkte beställa en skinka, men det visade sig att trenden med att köpa ekologiskt och närproducerat hade hunnit ikapp de flesta, så vi skulle få stå på en väntelista. Det kändes sådär, så när vi kom därifrån hade vi istället köpt en ½ gris så denna jul får vi två skinkor, massa revbensspjäll, fläskfärs och grisfötter om vi vill. Så läckert!!

I detta försöker jag även hinna träna. Då jag kunnat springa varje dag denna vecka ökade jag dosen i dag till två pass, ett sex kilometers långt pass och ett som var strax under åtta kilometer och knäet har inte klagat alltför mycket. Imorgon blir det vila för att kunna vara uppe med svärfar och jobba med honom på hans snickeri och lägga tak.

Träningsvärk från helvetet!

Jag tror mig vara ganska bra tränad konditionsmässigt med all löpning och ganska bra styrketränad med bra bakgrund och några pass per vecka. Att jag sedan går till sjukgymnasten som ger lite nya övningar, rättar till några vinklar, rättar upp ryggen lite och ber mig köra lite hårdare och får en sådan träningsvärk att jag får ont av att gå i trappor och knappt klarar av att komma igång springandes gör att min tro på mig själv enligt beskrivningen ovan får sig en törn. Kom igen, det är hiskeligt vilken träningsvärk, ungefär densamme som när jag hade när jag för två år sedan körde maxtest på Åstrandslabbet för massa år sedan och fick köra benpress till jag knappt kunde gå. Det är ioförsig alltid värst 48 timmar efteråt, vilket är nu, så det kommer sakta men säkert att ebba ut.

Löpning imorse och städning, eller snarare skottning, på jobbet för att hinna med allting innan höstlovet tar vid. Det är så mycket nu så det snurrar värre än ett hamsterhjul i skallen. Plus träning med gruppen ikväll samt träffa min brorsa som kommit hem från London där han jobbar. Sen är det packning för att imorgon åka till Oskarshamn. Livspusslet har med andra ord alltför många bitar just nu för att fungera....

Första löppasset utan smärta på länge!

Igår var det åter dags för en omgång med sjukgymnastik och det har hittills lovat ganska gott. Har kört mina övningar någorlunda bra men slarvat en del med alla möjliga bortförklaringar som jag håller för mig själv. Löpningen i söndags, som jag gjorde med lätt huvudvärd och trötthet, lovade ganska gott och då jag sprang i måndags kändes det fortsatt bra, för att igår faktiskt fungera. Tanken med att köra på rejält var att irritera det ganska bra för att pusha på en reaktion så sjukgymnasten skulle få något konkret. Men den uteblev alltså vilket är ännu bättre, och jag fick lite fler tunga övningar att göra och trots träningsvärk imorse gick löpningen mycket bra. Inga smärta mer än träningsvärk och knät känns bra. Nu gäller det att vara riktigt kall och inte köra på för mycket, något jag förhoppningsvis har lärt mig.

Höstväder är ju såååå vacker att springa i men hittills har det inte blivit så många pass. Och när klockan ringer 05.00 är det inte så att löven direkt syns och det är ganska kolmörkt. Hösten innebär ju också en tradition, Jätten Bule-löpet, som jag och fästmön velar om fram och tillbaka. Eftersom vi båda varit skadade och inte har kunnat träna på är en framstående placering knappast något man kan förvänta sig, men det finns ju faktiskt fem km som man kan jogga igenom också. Vi avvaktar den biten.

Annars märks det att det är höst nu, med trötta miner på jobbet och ute och alla verkar inne i sina ekorrhjul nu. Själv har jag inga problem med det men det ska bli riktigt skönt med höstlov snart där jag ska ner till Oskarshamn och vila upp mig några dagar. Det har varit riktigt mycket nu i slutet, och mer ska det bli, så några dagar att koppla bort allt kommer sitta fint.

Löpning i lugn fart

Långsamt, långsamt, trappar jag upp löpningen nu. Igår och idag gjorde jag det stora och löpte 9 km (en km till, wow!) och det har hittills fungerat, även om det var irriterat i fredags. Likaså imorse, och hittills har det inte klagat mer än att det återigen irriterar lite. Dock tror jag inte att mer vila hjälper, så det är bara att stegra långsamt.

I helgen var annars stora veckans händelse terräng-DM som avgjordes i Väsby där jag gärna hade sprungit själv. Som tur var hade jag tre stycken från min träningsgrupp som sprang, och där tjejerna tog lagbrons och en tjej faktiskt tog bronspeng med den andra tjejen tätt i rygg! Trea och fyra med andra ord och det var en stolt coach! En kille sprang också en annan klass, och mötte riktigt tufft motstånd men höll ihop det bra och sprang in på en nionde plats. Riktigt kul och jag hoppas detta ger dom en kick att fortsätta.

I helgen träffade jag även några gamla kår-arbetskamrater på SSCO:s årliga cocktailparty, och det gick minst sagt vilt till. Vaknade med en riktig betongmössa på söndagen, vilket jag sannerligen inte är van vid, men en huvudvärkstablett, vatten och käk gjorde att jag kunde klämma in 40 min löpning, 25 min cykling och ett styrkepass. Kan man supa kan man träna.

Jag och min cykel

De två senaste dagarna har jag vart uppe tidigt och väckt både tuppen och bagaren och sprungit innan frukost. Distansen har väl varit sisådär 7,5-8 km vilket i sig inte är speciellt stort, och farten har inte varit hög heller, men det har gått hyfsat utan att det stramar eller drar för mycket och reaktionen efteråt med smärta uteblir. Dock finns det något som gnager vid knät, som irriterar, men än så länge håller jag det i schack. Direkt efter jobbet har jag också åkt raka vägen till gymmet och där kört cykelintervaller och styrka, för att kunna belasta ytterligare. Och även det har känts fint. Idag blev det löpvila på morgonen då jag ska springa med träningsgruppen sen, och det får avgöra om jag är redo att springa varje dag.

I helgen är det terräng-DM och jag ska defintivt ut och titta. Hade även varit riktigt kul att springa själv, men det får bli nästa år. Och om det inte blir fler efteranmälda undrar jag varför det är så få i MS-12km klassen samt 30 löpare i MS-4km klassen? Vill folk spara sig till terräng-SM en vecka senare? Vad är det då för mening att ha DM en vecka tidigare blir frågan då? Det tappar ju status! Förutom att titta ska det bli kul att se vad mina tre adepter kan prestera.

Klarar mer och mer

Bakslaget som jag väntat på har inte riktigt kommit än. Det fortsätter att gå framåt, om än i långsam takt, och jag försöker att hålla mig till en långsam nivå. Babysteps, som Tobbe Lundgren uttryckte det. Tobbe har i sig en riktigt jobbig skada i Hamstrings som vägrar att läka och han själv är nere i ett djupt mörker enligt hansjälv. Faktum är att vi är flera som är skadade nu, Walldén opererades i måndags, Henke Jacobsson har problem med en fot och Olle är på väg tillbaka efter en inflammerad hälsena. Lena Örn har fortsatt problem, liksom Lisa Forsberg, och Alexander Palm är också småskadad imellanåt. Inget vidare och inget kul. T o m Fästmön har ont i en fot.

Imorse kunde jag ge mig på en 7,5 kilometersrunda som kändes OK, även om det känns mer och mer ju längre jag springer men om det förut gjorde ont efter 8 km så kittlas det nu bara lite i knät och jag har inte ont efteråt. Självklart är jag lite öm, men det är också svårt att särskilja det onda från vad den upplevda känslan är. Det är som om tanken spelar en ett spratt imellanåt.

Stegra långsamt är i alla fall mitt recept, så får vi se om man kan vara tillbaka i vinter.

Väntar på bakslag

Att jag faktiskt börjat löpträna lite grann och faktiskt försökt komma igång mer är skönt och lättsamt för själen. Det som svider mest är att jag kommer missa så många av mina favoritlopp som just går på hösten. Att jag missade halvmaran var jobbigt nog, men att senare missa helgens Hässelbylopp, min och fästmöns tradition Jätten Bule-löpet samt alla dessa terräng-DM och Tömilen och allt... Det är inte kul. Just Hässelbyloppet är ju ett sådär skönt höstlopp i västerort när bladen är röda och börjar falla och på något sätt avslutar sommaren och säger att nu är vintern och hösten här. Har dessutom gjort två bra lopp på banan så det känns tungt.

Men det finns såklart positiva sidor.

Tre adepter i min nya träningsgrupp ska faktiskt springa Terräng-DM så därute kommer jag vara i vilket fall som helst. Jag kan springa runt 3-4 kilometer utan direkt smärta, jag kan cykla och crosstraina utan att få ont (gick inte förut). Det finns chans att jag ändå springer Jätten Bule-löpet fast joggar runt 5 km (bara för att inte bryta traditionen) och sjukgymnasten i tisdags gav bra övningar som jag gör och som kommer göra skillnad. Nästa vecka kommer jag börja simträna mer också. Och sedan börjar jag få mer kontroll över jobbet vilket är skönt med alla rutiner och allt fixande.

Nu är det bara att hoppas att jag inte börjar träna för mycket för vad knät pallar eller att övningarna inte hjälper. Risken finns där också.

Löpning med pingislunga

Sen knäskadan uppkom har jag knappt kunnat köra något, mest beroende på att jag fått ont efter i princip allt men nu med rejäl vila hoppas jag det ska gå bättre. I två dagar har jag sprungit 3 km, och fått pingislunga direkt, men har i alla fall kommit ut och runt även om knät har varit varmt och lite ömt efteråt, eller om det bara är inbillning. Ska börja lugnt i alla fall, och hoppas jag kan komma igång så smått nu.

Igår kväll var det spårägenmys hemma hos Tobbe Lundgren, tillsammans med Henke, Walldén och Olle, med andra ord hela skadeligan i Spårvägen. När jag pratade med Johan var min skada läskigt lik hans, och han väntar på operation... Bara att be till högre makter att det inte är lika allvarligt. Vödigt trevlig kväll dock!

Löppass igår

Efter att ha fått sjuklig träningsvärk efter tisdagen blev jag också ordinerad, eller jag snarare bönade och bad, att springa max 3 km i lugn fart för att inte stressa på eller överbelasta knät. Igår kände jag att det var läge men dessvärre vart det lite längre. Jag tränar en grupp i löpning för Spårvägen, i åldern 12-15 år, och efter att ha gjort det lite bekvämt för mig med tanke på skadan har vi mest kört i närheten av klubbis, typ Stadion eller i Lilljansskogen, men nu tänkte jag visa de den mest klassiska vägen att köra intervaller på, nämligen Djurgårdskanalen. Löpning fram och tillbaka, visserligen i lugn takt, blev 6,5 km vilket var alldeles för mycket och knät är småirriterat eller om det bara är inbillning. Inget värre i alla fall.

Det var kul också att se mina adepter köra igång. Flera har utvecklats rejält den korta tiden vi har kört och det är riktigt kul. Jag har även försökt berätta för de vilka de andra löparna i Spårvägen är, och när de igår kom fram till Kanalen och fick se Meb Yamana och vårt nytillskott Ebba (Som Uhris hittade i Sicklaloppet) som susade förbi, följt av John Foitzik, Alexander Holmblad och några Turebergare som anslöt blev de ganska storögda och imponerade! Hoppas det fungerar som inspiration, jag själv som aktiv tyckte alltid det var roligt att prata och se de riktigt duktiga köra och det var tanken med detta med.

Simning och styrketräning

Motivationen har tippats lite mer över kanten sen gårdagens besök hos sjukgymnast samt att det är lite av ett andningshål på jobbet just nu. Detta kan dock motsvaras endast av ett inkast under en fotbollsmatch; man hinner endast stå still och andas lite kort innan det drar igång igen, och då kommer även en spelare att vara borta, så det är bara att njuta av den tid man har. Jag undrar hur det är för de som har barn i det här också? Om jag tycker det är svårplanerat, hur gör då alla andra?

Imorse var jag faktiskt och simmade 1 km och vilket kommer ske på fredag igen. Har för övritgt sjuk träningsvärk i benen efter sjukgymnastbesöket igår så det är sannerligen välbehövligt med lite vila för benen idag. Imorgon ska jag prova att springa lite igen.

Sjukgymnastik

Vad jag har förstått finns det lite olika grenar inom medicinen och hälsovårdsvetenskapen. Det finns bland annat den klassiska läkarvården där man bedömer att något är fel/skadat och ska opereras eller fixas bort. Sen finns det naprapatin och kiropraktik där man tror mer på nervbanor och felställningar och att när man rättar till detta kan man få mer ordning på sin kropp. Vilket som är närmast sanningen, det vete tusan, men min spontana känsla är att jag stött på mer folk som är okunniga inom naprapatin och kiropraktiken, där enkla lösningar tycks vara att man ska bli korrigerad. Sen finns det även flera kvacksalvare till läkare, men där känns det hela lite mer vetenskapligt och genomtänkt.

För att jag ska bli bättre i knät behövs självklart bättre kunskap än mina 15 hp idrottsmedicin (eller vad det kan vara) som jag fått via GIH. Därför sprang jag passande nog på min vän Emil Svensson vid Stadion som är utbildad sjukgymnast och frågade honom om råd, och vips så var jag inskriven för en genomgång idag på Capio vid Sophiahemmet, vilket andades professionalitet. Hursomhelst mötte tre (!) sjukgymnaster upp mig; Emil, En student vid namn Oskar och en rutinerad leg. sjukgymnast som övervakade det hela och det blev 40 minuters tester och genomgång där man till slut kom på att det onda berodde på en överbelastning (såklart) men att det visade ganska tydligt att jag när jag landar i mitt steg på höger fot skjuter ut rumpan och därmed inte aktiverar denna utan låter insida lår ta smällen, varpå det blivit lite för mycket. Efter det fick jag ett program med styrkeövnignar för benen, massa ström i låret och rulla foamroller i oändligheten och nu ska det bli bättre. Ny koll på tisdag nästa vecka. Och löpningen får endast bestå av två pass a 3 km för att känna lite på steget. 

Så nu är jag fan på väg tillbaka igen.