Knappt över vattenytan...



Denna vecka har gått rysligt fort och det har varit jobb mellan 08.00-20.00 från måndag till idag. Knappt näsan över vattenytan, så jag är duktig trött nu. Dessutom avsluta allt på jobbet, åka till andra jobbet, vara med på möten, hinna springa, lära upp min efterträdare.... Ja, det har inte riktigt fungerat. Men sådana veckor får man ta.

 
Har haft ett fantastiskt år här som gått extremt fort och varit skadat kul!! Dessutom hade mycket grundarbete gjorts och det var dags att skörda frukterna av det hårda arbetet i år, så jobberbjudandet jag fick kom aningen tidigt. Men ibland sker snabba ryck och det är bara att acceptera. Faktum är att jag var riktigt motiverad att fortsätta, hade planerat inför, under och jobbat på och de var som en blixt från klar himmel som det ändrades.

Dagarna har varit sköna, med ofta tidiga morgnar med morgonfika med Niklas eller Snuffe, administrationsjobb, möten, nätverkande, torsdags-pannkaks-lunch-buffe på idrottens hus, lunchlöpning, simning, styrketräning, möten med massor av människor! Kommer saknas enormt!

Mitt kontorsbord som det ser ut i städat tillstånd. Bakom skärmen sitter en serieteckning jag fått av finska Noora, fotbollstränarstudent. På bilden två stycken Look-a-likes, en på craig mottram och mig och en på jimmy neutron och mig. Bredvid sitter ett blogginlägg från Jossan efter Stockolm marathon 2012, som jag använder som humörhöjare när det är mycket jobb, med symboliken "Det kan alltid bli värre...". Min kaffemugg är tyvärr inte med, inte heller min blåa favoritpenna och min kalender, två basvaror när man jobbar. Däremot ligger två hemliga kärleksbrev, två hjärtan, vid tangentbordet där det ena är målat i guld utan avsändare och mottagare medan det andra är målat i blyerts utan avsändare men med texten: till JPK. En sak som jag inte får visa är den kalender jag fick som sitter på väggen som tränarprogrammets tjejer i årskurs två gjorde, som var ganska avklädd. Flera av de är landslagstjejer inom sina idrotter, och därmed ganska kända, och att publicera bilder på de här vore lite dumt. Men jag kan locka med att det bland annat är en tjej som vunnit World games i kampsport, en golfstjärna, en tjej som skrev teckningen ovan samt en ridtjej.

Bloggtorka och nära vuxenliv?

Det har varit bloggtorka en vecka nu, vilket har skett av förklarliga skäl, vilket kommer förklaras nedan. Att det beror på skrivkramp kan jag direkt förneka, då jag nog haft saker att skriva om varje dag, men det har snarare inte funnits tid eller så har skallen varit så punschig att sammanhanget inte hade synts.

I alla fall, löpningen är lite eftersatt pga höger knä som inte riktigt vill ge med sig och som jag fördmoligen kört för hårt med och som inte riktigt vill läka. Brännande ont när jag springer och ont dagen efter. Har alternativkört en hel del med bara två löppass förra veckan, varav det ena var löpning av hela Lidingöloppetbanan som inte var så värst hård som jag förväntade mig. Kan bero på att de vägar vi har på landstället är mycket värre, men att göra detta i högre fart är minsann en utmaning. Men jag börjar bli orolig, nu får det verkligen ta och bli bra om jag ska få in sista viktiga nyckelpassen inför halvmaran och Lidingö.

Det stora som gjort att bloggen har fått lida är att jag blivit erbjuden ett jobb som jag tackat ja till! Det är, föga förvånande, en idrottslärartjänst som kändes för bra för att säga nej till varpå det har varit fullt ös med att begära tjänstledigt, börja avsluta det man håller på med, ta emot studenter som började igår, träna... you name it. Men däremot, som rubriken beskriver, kanske vuxenlivet (ett högst ironisk begrepp) ändå är nära och ett namnbyte på bloggen borde inträda. Hur som får vi se.

More info to come. Stay Tuned.

Knäproblem

Upp som en sol ner som en pannkaka kan man säga. Efter helgens lopp, som kändes sjukt lätt och där jag var ganska oberörd i söndags, renderade i känningar i höger knä, något som jag även kände förra veckan. Men nu är det där, stickande och brännanda känsla som tydligen är början till hopparknä. Alternativt i två dagar med excentriska övningar för knäet är medicinen, fungerar det inte att springa idag, vilket jag inte tror, blir det tillbaka till ruta ett och börja tänka efter vad jag ska göra.

Precis när formen kändes bra och när allt var på gång.

Race report Midnattsloppet

Då var det femte midnattsloppet avklarat för min del, och stämningen var minst lika god som de förra gångerna, även om jag ibland sneglar tillbaka på de andra gångerna och undrar om det var roligare förr. Förmodligen inte, men det är en speciell känsla att vara i en startgrupp långt ner, hänga med motionärerna, inte riktigt veta vad som komma skall och ha ett lopp som stort mål. Nu är jag ju så bortskämd med omklädningsrum som vi får använda med vakter utanför, uppvärmning innan kan ske utan någon direkt tid att vara i startfållan, och alla människor man känner där framme som man träffar och som ger en inspiration. Det är roligt!

Jag hade i alla fall bestämt möte med danske Jens vid zinken och vi hookade upp och hämtade våra nummerlappar och stod och pratade med de andra spårvägendeltagarna som dök upp en efter en: Elina Johansson, Walldén som åskådare, Marcus Gustafsson och självklart Bamse samt junisarna Valdemar och min partner Emma från parloppet. När Larsa södergård dök upp var vår samlig komplett (även om han envisas att köra för vallentuna) så gick vi till omklädningsrummet, bytte om och gick ut för att värma, vilket 30-åringen Jens och den snart fyllda 30-åriga Lars drog på rejält. Tidigare i veckan har jag haft lite känning i knäet, och det kändes på uppvärmingen med, men jag oroades inte utan körde på.

Upp och byta skor och sätta på sig tävlingslinne, och ut och stegra lite, där jag träffade Lorenzo och Södergård den yngre som tipsade mig om att öppna lugnt och hänga på damtäten. Eftersom min mängdträning fortfarande kändes i benen undrade jag om det fortfarande var möjligt, men jag tänkte väl att det kunde gå, vis av vetskapen att förra årets start gick hiskeligt fort och jag tappade både rytm och känsla.

När starten gick placerade jag mig bredvid Frida Lundén från Studenterna, som brukar mata i ett lagom jämnt tempo länge. Och alla andra fullkomligt flög förbi och fram!! T o m Elina och Cissi från spårvägen försvann så långt att jag ett tag inte såg de. Men jag pråmade på, första kilometern på 3.33 och andra på 3.29. och det gick som en dans! Vid km tre (3.20 gick den på) gick det så lekande lätt att jag undrade om jag gått ut för lugnt, men jag tänkte att det är lika bra att köra lite till i samma tempo. Vid fyra kilometer, när Sofiabacken kommer, var jag så pigg att jag lämnade min grupp och började lubba uppför, och tog man efter man och när jag var på toppen (Efter att kompisen Niklas hejat) var jag lika pigg fortfarande och sträckte ut. Sedan var det bara att löpa på, och jag fick mer och mer självförtroende när jag började ta folk, även om det gick lite väl fort. Vid sju km går dock skosnöret upp, och jag får en lös hängande högerdoja som gör mig lite fundersam. Men kan Usain Bolt slå världsrekord kan väl jag springa 3 kilometer till.

Vid 8 kilometer märker jag att min fartökning har kostat på lite, och härifrån stiger det rejält upp till Mosebacke så jag slår av på takten för att vänta in damtäten, men när vi svänger nedåt igen är de inte ikapp ännu och eftersom det är nerför intill mål var det bara att sträcka ut. Eftersom vi var fem man på rad in på hornsgatan tog jag det lite lugnare, när det var 30 meter kvar verkade många tro att jag var avhängd men med 30 meter kvar sträckte jag ut allt och vann spurtduellen i min grupp, där vi var tre på samma tid! 35.54, väldigt oberörd i mål blev resultatet, och det var riktigt roligt! Ont i knäet idag, tror på början till Hopparknä, vilket gör att jag tar det lite lugnare idag.

Och eftersom Jossan sprang ett lopp igår också som kändes bra, så bådar det gott för oss båda inför halvmaran.

Tack alla ni som hejade! Ni är guld värda!

1 dag kvar - inte snabbt inte...

Näe, ont i låren, trött, seg, andfådd när jag går i trappor och mesig bådar inte gått för en mil på södermalms gator. Det kommer nog bli det hårdaste loppet någonsin för egen del, men desto mer tid finns det att känna på stämningen och uppleva. Regn säger väderleksrapporten om imorgon verkar det som, men det gör inget. 

Otroligt mycket jobb som blev gjort idag, riktigt kul. Att jag sedan har ett gäng andra projekt igång är ännu roligare vilket jag ska rapportera mer om en annan gång!

2 dagar kvar - Beräkning av tid på Midnattsloppet

2006 tid: 49.56
2007 tid 45.30
2008 tid 40.11
2012 tid 36.08
2013:   ?    

Ett femte midnattslopp ska enligt hemsidan ge ett diplom där det står att man genomfört fem midnattslopp. Kul, om jag nu tar mig runt, att visa upp för barnbarnen. Men det här med tiden blir spännande ur flera matematiska och fysiologiska perspektiv.

Förbättringarna som jag gjorde mellan 2006-2008 är inte speciellt bra för en riktig löpare, men för en motionär kan de tiderna vara lite roliga. Ser vi till snittet på förbättringarna, om vi bortser från vilka år jag sprungit och bara ser till loppen, är snittförbättringen 4 minuter och 35 sekunder. Om jag ska försöka förbättra mig så mycket i år igen, blir tiden 32.33 vilket enligt förra året skulle bli placering nio bland herrarna. Näe, det går inte, om jag inte gör ett dumdristigt ryck och hänger på Haben i början och genar lite grann, då jag kan söder utan och innan.

Förutom det, är jag just nu uppe i 13,7 mil de senaste sex dagarna och då har jag ett pass kvar i kväll och ett pass kvar imorgon. Det bådar heller inte gott...

Hursomhelst får man sätta det i lite perspektiv, det är inte nu utan på halvmaran och lidingöloppet som det ska gå undan, och får jag bra tider då tar jag gärna en kass tid nu.

3 dagar kvar - längre och längre ner i källaren...

Nu börjar det blir tyngre och tyngre samtidigt som det ändå går på något sätt lättare att springa. Tungheten består av lite ont i musklerna, lite öm, lite stel, men när jag väl är igång är det som om det bara trummar på mer och mer. Dock går det inte speciellt fort, men det är ju inte första tanken med det hela. För att ändå ta det lite lugnare idag nöjde jag mig med 15 kilometer och hängde på Jens som var sugen på ett simpass på Erikdalsbadet, så det blev 1600 meter lätt plaskande med honom plus lite bubbelpool. 

På kvällen var det Kusin och släktträff då ena kusin fått permanent visum till USA och ska flytta dit i dagarna, vilket borde locka för en resa dit inom en snar framtid.

4 dagar kvar - fortsätter distansa

Det här med massa mängd är rätt kul! Visserligen lite annorlunda trötthet, mina lår är mer nednötta än sprängda av fart, men i övrigt är jag lite piggare. Men sen är det som med specificiteten, att träna på att springa länge och långsamt gör just att du blir bra på att springa länge och långsamt, så nog måste det in lite farthöjningar, trösklar och intervaller om det här i slutändan ska ge något.

16 km imorse vilket var fint, avrundat med en kilometer simning. Ikväll väntar mer löpning med spåret, på förmodligen en lite högre hastighet vilket kommer göra det smärtsamt.

5 dagar kvar - Härdande helg

Efter loppet förra veckan var jag inte Tarzan i benen dagen efter, men jag orkade ändå med en 10 km runda som inte gick vidare fort, men det behövde det inte göra heller. Jag tror mycket på att de kvalitativa passen ska vara just kvalitativa och hårda medan de andra passen ska vara rena njutningar  fartmässigt med låg fart om det känns tungt, ännu lägre fart om det känns bra och de gånger de känns riktigt bra (vilket är få gånger) brukar jag bli så fundersam på om jag ska köra på eller inte så det blir lite snabbare än brukligt tyvärr. Nä, allvarligt talat så brukar jag ta det lugnt på distanspassen då jag tror att jag blir för sliten för att kunna absorbera de hårda passen, men gillar man att köra hårt jämt så kan man göra det.

Förra torsdagen så vart det i alla fall 5 x 5 minuters tröskel, i så pass mycket regn att det inte gick att bli blötare och även där var jag sliten i benen. Men eftersom det nu är dags för att börja ta lite på längre distanser skissade jag och Kent upp lite planer för hur det ska se ut kommande veckor, och vi båda var ense om att mängden behövde ökas, kanske t o m så pass mycket så vi kan avvakta med hård kvalitet i en vecka. Därför började jag redan i lördags att öka mängden, för att fortsätta med det idag och även fram till fredag då jag tar det lugnare inför helgen. I lördags vart det 25 km, igår 24 km, och idag 29 km och även fast jag är lite mör i benen absorberar jag det bra tycker jag. Imorgon siktar jag i alla fall på 21 km, kanske uppåt 27 km om det känns bra.

Jag fick i alla fall mersmak efter loppet, men jag tror tyvärr inte det blir något mer 5 000 i år. Däremot verkar det fullspäckat med tävlingar framöver, vilket blir spännande. Midnattsloppet står närmst på tur, och såsom träningen är upplagd nu så tror jag inte det går att kräva rekordtider. Däremot hoppas jag absolut kunna slå förra årets tid, men vi får se längre fram i veckan hur benen känns.

I helgen var den stora njutningen annars att göra sista sommarhelgen och den avnjöts på landstället med fästmö där vi njöt, åt fina middagar, sprang, badade och bara levde. Denna sommar har verkligen bjudit på flera tillfällen att lagra i minnet inför vintern som man kan plocka fram och njuta av och det är bara att hoppas och önska att vintern om ett par månader inte blir lika brutal som förra årets. Samt att Jesper Nelsén blir frisk så vi kan springa tillsammans igen.

Race report - tufft men kul

Rubriken i detta fall kunde inte vara mer träffande. Det här var riktigt kul, även om jag är lite missnöjd med tiden som blev, då jag inte alls var förberedd på hur kort 5 000 är och att man måste slita rejält hårt för att ta sekunder hela tiden. Men en debut är alltid en debut. Tanken var innan loppet, med instruktioner från Kent, att köra 76-varv och försöka hålla ut så länge som möjligt, samt att inte dra en meter. Kanske det var lite för vågat, för varven var extremt ojämna med 76-80-78-80 på de fyra första. Kanske borde jag gått ut och dragit för att få till ett bättre lopp? Det vet jag inte, men jag låg kvar i min klunga som tvåa eller trea hela vägen, lät Frida Lundén från Studenterna gå ifatt men drog ifrån med 300 kvar. Slagen snöpligt i spurten. Men vafan, saknar ju helt snabbheten och grunden som man lägger i januari-april, så det kanske inte var så konstigt. Men det positiva är att det går framåt steg för steg, och att jag nu dagen efter inte är lika sliten som jag brukligt.

Sen vill jag också passa på att tacka alla längs banan som var kvar och såg på. Var sjukt kul att höra er från alla håll och kanter!! Spättan, Niklas, Julio, Morsan och farsan, Södergårds... Tack!

Men nu är det här och gjort och nu är det dags att fokusera om. Mot Halvmaran och mot längre lopp och pass. Nu ska det hända grejer!

0 dagar kvar - laddning med gammal bekant

Jag har ju tidigare skrivit att jag pluggat en del utomlands via GIH, då jag ett år läste en fristående kurs i Friluftsliv runt i Norden och ett annat år var i Nya Zeeland. Under Friluftsåret var vi ett gäng som kom otroligt nära varandra och man var som en familj, men eftersom vi kom från hela Sverige så har vi inte haft samma kontakt längre, om än alls. Gissa om jag därför blev förvånad när Mia, ena bästa kompisen under tiden, ringde och tydligen var i stan och ville ses! Sagt och gjort, en fika med hennes familj på stan blev det och en promenad.

Mia och jag umgicks en hel del, och det roliga med det hela var att hon var äldst av alla (40 år) medan jag var yngst (20 år) men ändå kom varandra nära med samma barnsliga humor och åsikter. De roliga tillfällena var många och vi skrattar ofta. Har ett fantastiskt foto hemma av mig, henne och två andra bästa kompisar som konstigt nog var gamla löpare, Niklas (som är gammal 800-meterslöpare från gissa vilken klubb - Jorå, Spårvägen!) och Björn (som var Ungdom-OSfemma på 400 meter häck). Det fotot kan jag sitta och titta på och minnas ibland.

En fjälltopp i Norge! Niklas, Björn, Mia och Jag!

I övrigt laddar jag på inför kvällens lopp genom att göra så lite som möjligt men ändå vara underhållen. Och för att stärka mina aktier fick jag även resultatet från Norra Vi-flåset, där jag med stort självförtroende kan se att jag bara blev slagen av en enda löpare totalt. Jaa, totalt. I båda klasserna, 4,5 och 6,5 km. Så antingen är jag bra eller så är svensk löpning på väg utför.

Får bli att ta revansch nästa år...

1 dag kvar - vila och laddning

5 000 - metersångesten har lagt sig lite, då jag pratade Med Lorenzo i lördags och blev indelad i B-Heatet. Skönt, då slippermanrisken att gå in i väggen direkt i alla fall. Nu kan man mata varv efter varv i jämn fart med de bästa kvinnliga löparna samt vara lite mer säker på att springa bra. Därför tog jag det lugnt imorse för att vara helt utvilad, sov till 07.00, ska jobba och springa 6 km i eftermiddag. Imorgon väntar också en lugn dag för att kunna kräma ut allt på kvällen.

2 dagar kvar - Stockholm Ultramarathon

Efter gårdagens sista nyckelpass inför tisdagen vart det häng med spårvägenfolk hemma hos Walldén i Sjöstaden. Fint käk och massalöparsnack gjordes att sommarens varmaste dag avrundades riktigt fint. Det var ju länge sen jag var ute i svängen, kan knappt komma ihåg sist jag kom hem tidig morgon efter krogbesök, och när vi satt oss på tuben hem efter midnatt var det roligt att se alla folk som var ute. Det är ju mer folk klockan 01.00 än klockan 15.00 på dagen!

Idag var funktionärande på schemat då Stockholm Ultra avgjordes på Djurgården och som funktionär stod jag och dirigerade funktionärer till höger och vänster samt vaktade omklädningsrum. Rätt läckert att se vinnaren Steven Way som matade mil efter mil i fyra-fart. På kvällen var jag sedan tyvärr närvarande när Hammarby fick stryk på Tele2 arena mot Ljungskile. Asså det här med konstgräs!?! Nödvändigt ont får jag höra från många, men det ÄR ett faktum att det är olika spelsätt på konstgräs och vanligt gräs, i Europa kör lagen ALDRIG på konstgräs och då är frågan varför vi ska ha det. Har aldrig tyckt om det och tror att vi om 40 år kommer fråga oss varför vi valde detta som underlag på många planer.

3 dagar kvar - 400ingar som formcheck

Jag har börjat intala mig nu att de 12,5 varven som ska springas på tisdag kommer bli riktigt hårda, även om jag pratade idag med Studenternas Lorenzo som lovade mig en plats i det mer vänliga B-heatet. Men det kommer bli slitigt, varför Coach Kent ville checka av formen med 400-ingar på Stadion idag.

Och det gick över förväntan! Kunde sätta av rejält efter att ha blivit avhängd på uppvärmningen, och löpte in dessa sju stycken på 71, 69, 68, 71, 71, 68, 69 där jag medvetet valde att ta ner intervall fyra och fem till två 71:or för att inte ta ut mig för mycket. Kul och tufft i värmen på stadion.

4 dagar kvar - hårdkörning och hemmajobb

Dagens arbetsplats, vilket som bilden antyder inte är fel alls!

En fördel med mitt jobb som jag tycker är fantastisk är den frihet jag nu har att lägga upp det som jag vill. Bara att kunna sitta som bilden visar är få förunnat och något som jag verkligen försöker njuta av.

Gårdagen bjöd på hård träning såhär inför tisdagens lopp och jag körde en relativt lätt milrunda på förmiddagen innan kvällens hårda pass tog vid vilket var satt till 5 x 6 minuters tröskel. Jag gled igenom samtliga utan att förta mig på något vis och med riktigt bra pulsvärden. Lite känningar i hamstrings idag men det känns kontrollerat. Farten låg någonstans mellan 3.37-3.42 per kilometer vilket bådar gott inför fortsättningen. Det enda som jag behöver öka är egentligen volymen i träningen för att få till lite mer mil, men att börja med det nu, 4 dagar kvar, är nog mindre taktiskt utan får ske nästa vecka. Framförallt långpassen måste börja komma igång rejält med några 30 kilometerspass, gärna över 30 kilometer också.