torsdag 27 september 2012

GIH:s nya forskare


Eftersom jag har den stora förmånen att nu jobba på GIH har jag rätt fantastiska möjligheter (igen!) att träna, som när jag var student. För det första bor jag 20 minuters promenad från där jag jobbar, vilket är kalas. För det andra har jag inom en radie på 150 meter ett gym, en simhall, tre idrottshallar, en gymnastiksal och en danssal (om jag nu får för mig att ta en svängom) vilket ger ganska goda förutsättningar för fysisk aktivitet. För att inte glömma Lilljansskogens oändliga terrängspår runt knuten, samt Djurgårdens löpvänliga sträckor ca 1,5 kilometer härifrån.

Förutom detta sitter jag också på samma plan som ett gäng forskare, som Mikael Mattsson och Filip Larsen (vars bloggar jag länkat till här bredvid), som skrivit boken Pulsträning och som dessutom själva springer ganska mycket och gör andra saker som handlar om att optimera prestationen, så dessa kan man ha rätt roliga träningsdiskussioner med. Förra veckan sprang jag även på P-O Åstrand, världsberömd för sin fysiologiska forskning. Och precis fem meter ovanför sitter en nyfunnen träningskamrat i Rånäs John Dunell, som främst siktar på 800 meter men som är en gedigen distanskompis att ha med sig på friskvårdstimmen. Plus Jeppe Nelsén från gamla Sörens Löparsällskap, Lars Södergård plus denne mans rådgivare och brorsa Olof, som har en hel del läckra tankar om löpning.

Idag fick jag vara med i en rapport i en kurs som han läser, då han läser tränarprogrammet på GIH och därmed läser endast om löpning i tre års tid. Den rapporten handlar om hur du presterar med och utan skor och hur det påverkar din syreupptagningsförmåga. I princip finns det fastställt att per 100 gr sko (och fot) så sänks ditt syreupptag med 1 % och om man därmed springer barfota borde man kunna prestera bättre. Detta finns det forskning kring, men endat kring motionärer och Olof hade raggat upp löpare som Andreas Bergstedt (Enhörna IF), Jesper Nelsén (Se ovan), Andreas Svensson (FK Studenterna) Henrik Jakobsson och Fredrik "Uhris" Uhrbom (Spåret) för att se skillnaden på lite bättre löpare. Och i denna vackra skara fick jag också vara med i. Och för detta fick man ett par adidaspjuck, som väger exakt 352 gram och därmed sänker mitt syreupptag med 3,5 % (kanske). Vidare kollade de på löptekniken och hur ens höft ligger, vilket förmodligen ska skilja åt till det bättre utan skor.

Man kan helt enkelt få en hel del tips, vetenskapligt förankrade, genom denna högskola, vilket alltid är uppskattat!

Här är min löpstil, dock med skor, förevigad av Andreas Bergstedt. Kika gärna in på hans blogg här till vänster, Upploppsrakan, där han beskriver testerna lite extra, eller föralldel Uhris blogg där hans upplevelse beskrivs!!



 

tisdag 25 september 2012

Träna är livet - historiskt sett

Jag brukar lätt fastna för saker som jag tycker är intressanta, och när jag väl fastnar kan jag lätt bli fanatisk. För 7-10 år sedan var det fotboll, och jag var all-in på det (vilket jag iofs varit sen 4 års ålder och är fortfarande), sen vart det något annat, och nu är det löpning. Jag fastnar lätt på andra bloggar som behandlar det, löpningföralla.se är jag inne på för jämnan liksom jag snackar löpning med famlij och fästmö tills de tröttnar. Ibland när jag och fästmön springer tillsammans brukar hon ibland säga, "jonas, jag orkar inte höra mer om löpningn längre! och vi får börja prata om något annat... En anekdot är att jag nu plötsligt också blivit intresserad av bilar, vilket är ett nöje när man springer och har något att titta på (speciellt på gärdet och östermalm, där finns det en del snygga bilar!!)

Hursomhelst, av slump sprang jag på Leif Yttergren som är docent i idrottshistoria på GIH, och som hade en trave böcker med sig som heter Träna är livet - träning, utbildning och vetenskap i svensk friidroott, 1888-1995 och som jag lyckades få ett ex av, självklart signerad! Utan att jag direkt visste vad det var för bok tog jag hem den och småläste lite, och när jag väl insåg att den var inriktad mot löpning var ju detta rena guldgruvan! Det står i princip om alla möjliga träningsmetoder från 1900-talets början och framåt till Malin Ewerlöfs (som ni alla vet vem det är) och Martin Enholms (som ni alla i princip köper skor av på runners store och får löptips av) glansdagar. Och bläddrar man noggrannt kan man hitta Gunder Häggs (!) träningsdagbok från 1939! För er som är så nyfikna så ni inte orkar läsa boken ser det ut på följande sätt:

Måndag: Vila
Tisdag: Löpning Svedjeberget 1 timma och rephoppning 100 gånger
Onsdag: Promenad 10 km
Torsdag: Löpning Svedjeberget 1 timma och rephoppning 100 gånger
Fredag: Promenand 10 km
Lördag: Vila
Söndag: Långpromenad 3-5 mil

Detta ser ju inte alltför blodigt ut. Men under lumpen sen blev träningen hårdare, här under februari:

Dag 1: Hård löpning på landsväg 7 000 meter
Dag 2: Lätt löpning på landsväg över 200 meter
Dag 3: Hård löpning i djup snö över 5000 meter samt rephoppning
Dag 4: Samma som ovan
Dag 5: Hård löpning i djup snö över 5000 meter
Dag 6: Samma
Dag 7: Vila

Och nu var farten inte någon mesig 4.15 fart, utan det gick fort och skulle gå sjukt fort!!! 1945, några år senare, var det ännu hårdare med två pass om dagen:

Dag 1. Hård löpning 4000 meter                  Hård löpning 4000 meter
Dag 2. Hård löpning 4000 meter                  Hård rycklöpning 5000 meter
Dag 3. Hård löpning 4000 meter                  Rycklöpning 5000 meter
Dag 4. Hård löpning 4000 meter                  Hård löpning 4000 meter
Dag 5. Hård löpning 4000 meter                  Hård rycklöpning 5000 meter
Dag 6. Hård löpning 4000 meter                  Rycklöpning 5000 meter
dag 7. Vila

Nu snackar vi hårt!! Och vad han själv säger körde han skiten ur sig hela tiden. Inget sparande på krutet med andra ord.

Andra löpare, som Ulf Högberg (som sprang 1500 meter på 3.36,6, vilket idag hade varit fruktansvärt bra. På SM, som visserligen var ett taktiskt lopp, var segertiden 3.54 tror jag.), nämns också som hårdtränande och som inte hade någon vilodag alls. "Nej, man tränade jämt och ständigt" sade han själv. Kolla detta schema:

Träningsprogram 1/10 - 15/11 1967

1. 10 x 1000 meter i 2.50-3.00 fart med tv
å min vila
2. Långölpning 10-15 km.
3. 20 x 400 m i 70 s fart med 30s vila
4. 10 x 200 m i  28-29s fart med 1 min vila
5. Långölpning 10-15 km
6. 40 x 100 m i 15s fart med 15 s vila
7. Långölpning 10-15 km
8. 5 x 2000 meter i 3.00 fart med 3 minuters vila
9. 10 x backe + 5 km löpning
10 x 600 meter i 1.45 med 45 s vila
11. 10 x 300 meter i 44s tempo med 2 min vila
12. Långölpning 10-15 km
13. 40 x 100 meter i 15s fart med 15 s vila
14. långlöpning 20 km - 30 km.

Inge snack om att köra lugnt. Intervaller, Intervaller, intervaller.... när han sedan bytte träningsform låg han på 20 mil i veckan, med heltidsjobb och familj. Undrar hur hans livspussel såg ut? Hämtning lämning av barn? Handla mat? Sova? Eller var man bara jävligt hård psyskisk?

Summa kardemumma av detta då? Träna mer så blir du bättre. Och gå enligt Gärderudmodellen, vilken är 2 pass om dagen x 7 dagar i veckan x 52 veckor om året x 10 år. När du sen är professionell över går du till ett pass om dagen som varar i 24 timmar. Eller läs denna intressanata som Johan Wallerstein har skrivit om uppoffringar och löpning, så blir du sannerligen bättre: http://www.friidrott.se/nyheter/perspektiv.aspx?month=10&year=2009

torsdag 20 september 2012

Sjukgymnastik

För er historiskt vetande, eller intresserande, tog sig sjukgymnastiken fart på GCI på 1800-talet, men då den ansågs för medicinsk och midnre idrottslig förflyttades den till Karolinska år 1934, och då försvann även den militära gymnastiken, eller linggymnastiken, iväg också. Men nu är den tillbaka igen, då man kan läsa masterpogram med inriktning sjukgymnastik.

Historien för mig och sjukgymnastik är inte lång, utan startades för exakt 2 timar och 30 minuter sedan, då spårvägens sjukgymnast och fd löpare Marlin Brown skulle ta tag i min baksida, och svaret var både enkelt och svårt: Jag är sjukt stel (dööh) och måste öka rörligheten, men sen har jag en riktigt konstig ojämnhet muskulärt i min hamstringsmuskulatur, då min två inre muskler (Semitendinosus och semimembranosus) är riktig starka och välutvecklade medan den yttre, Biceps femoris, är riktigt, riktigt dålig och som liten och klen får man gå till frälsningsarmén till skillnad från om man är stor och stark och gå till folkets park. Den anatomiskt intresserade vet då också att det beror på min fotbollskarriär där de inre aktiveras mer än den yttre. Så det jag ska göra är att öka rörligheten, minska ner på styrketräning som förkortar muskeln utan mer styrka för genomströmningen istället. Sen får vi se, har ju lite ischiaskänning, falsk sådan, vilket beror på stelhet så jag kanske ska stå mer och jobba istället för att sitta.

Besvikelsen har iallafall börjat lägga sig efter halvmaran och nu börjar jag se framåt igen. Som sagt är jag återigen tveksam till Hässelby men kör på tills dess.

tisdag 18 september 2012

Grubblande tankar

Nu har det gått ett par dagar efter Halvmaran och känslan är väl fortfarande sådär. Förutom dålig känsla har jag sjukt ont i vänster baksida, ungefär som om man har ischias vilket ger småsmärtor hela tiden. Jag ska senare cykla lite och stretcha loss det samt köra lite rehabövningar, för detta känns inte bra. Det är skillnad på smärtor och smärtor, vissa smärtor kan man leva med såsom träningsvärk, andra är lite jobbigare typ stramhet och värk i benen som försvinner med uppvärmning, sen finns det smärtor som rent ut sagt är riktigt jobbiga och onda och det värsta är: Smärtor visar att något är fel. Denna är en sådan. Det är en molande, djup smärta strax under vänster skinka där hamstrings fäster och det gör onte konstant. Att försöka spänna benet går inte och att göra en spark bakåt är omöjligt.

Jag tror det kan ha att göra med stelhet och spända muskler, då jag har en stelhet som gör att i princip en stege skulle kunna se mer böjbar ut än mig. Mina ljumskar ska vi inte tala om, och jag tror denna smärta i baksidan kan bottna i riktigt tighta ljumskar samt även framsida lår. Igår provade lite övnignar för att se hur det var, och jävlar vad stel jag var!

Därför blir det preliminära schemat framöver såhär:

- Stretching 20 minuter per dag start idag.
- Aktiv rörelseträning för baksida, framsida och rumpa innan och efter träning.
- Direkt avbryta pass där smärta finns som är dålig.
- Slänga in två alternativpass med cykel eller crosstrainer.

Sen är frågan om det håller till Hässelbyloppet. Det loppet är så kul och stort att jag känner att jag vill vara i full form om jag ska springa. Är jag inte det kommer jag förmodligen springa ändå men då måste smärtan som finns idag försvinna och ersättas av något bättre!

söndag 16 september 2012

Race report - katastrof

Man är sällan så bra i medgång som det verkar och sällan så dålig i motgång som det verkar. Men det här var inge vidare.

Katastrofben - kändes tungt från steg 1. Ändå passerades första milen på 36.20 och jag låg bra med finskan som kom trea. Sen fanns inget mer kvar och vid 13 km sprang jag i sand. Noll fart i benen.

Katastrofpannben - i vissa fall kan man bita i, känna att det ändå är lugnt för det går ändå hyfsat enligt plan. Nu blev jag långsammare för varje person som sprang om och sista km från slussen hem var den långsammaste.

Katastrofhamstrings - toksmärta i båd baksidorna från 16 kilometer in i mål plus att jag hängde som qasimodo med överkroppen. Och idag ska vi inte prata om: Hamstrings är stela som två frysta fläskfileer.

Katastrofkänsla - inget direkt tydde på en skön känsla. Bara slit och vid 12 km ville jag kliva av. Körde ändå på av någon anledning tills jag insåg vid 15 km att det var sjukt långt tillbaka att gå och då var det bara att jogga på. Då var tiden ändå acceptabel på 54 min.

Det enda positiva är väl ändå att jag faktiskt fortsatte och tog mig runt på 1.18.59. Plus att fästmön sprang in på 1.28.54!!!

Sen är det inget mer.

Nu är frågan vad som ska göras. Och det ska redas ut på yasuragi i eftermiddag och redogöras imorgon.

lördag 15 september 2012

Raceday

Inte mycket mer att göra! Sovit, god frukost, laxlunch, mackor, pirates of the caribbean och fotbollstittande som göranden och strax iväg. Nummer 65! Heja!!!

fredag 14 september 2012

1 dag kvar - uppladdning med sju SM-guld

Laddningen för imorgon har hittills skett på ett bra sätt. Sprang mina 3 km på löpband med 3min38s/km på första två kilometrarna och 3min45s/km på sista kilometerna och det kändes lätt. Hamstrings stretchades ut rejält också efteråt och det finns väl ingenting i sista uppladdnigen som är direkt dåligt. Dock finns det irritationer i hamstrins och det finns viss smärta, men det bör inte vara någon fara. Tempot imorgon ska vara kontrollerade 36 min på första milen, en tung 36minutersmil på nästa och snabbare in i mål! Förhoppningsvis kan det blir riktigt bra, och eftersom jag har nummer 65, vilkt förra året kom ni på 1.14, hoppas jag på en snabb halvmara!

Gårdagen bestod av sista laddningen med Spårvägen där jag sprang tillsammans med Nubben Norberg och Alexander Holmblad, snabba och stygga 800 meters herrar med sammanlagt 7 sm-guld, fem för nubben och två för Alex varav det ena är ett färskt stafett-SM guld. Alexander Holmblad är i alla fall en löpare som definitivt kommer synas i sverigeeliten en del år framöver!

Så nu väntar Nummerlappsutdelning på kungsan och tvättstuga innan en lugn uppladdnignskväll ska börja. Kanske med lite film, god mat, promenad och lugn!

torsdag 13 september 2012

2 dagar kvar - halvmarathon

Hela min historia i löpning är rätt lustig och sannerligen knixig. Det är flertalet val som gjort att jag börjat springa och det är spännande och lite skrämmande hur de vägval som skett har skett och hur jag hade kunnat påverkat det i en annan riktning än den som gjorde att det blev löpning idag. Rätt kul att tänka på!

Halvmarathon kom jag på att jag skulle springa för ett år sedan, och baktanken kring det hela var att jag hade små tankar på att springa New York Marathon och kvaltiden för denna tävling var satt till 1.23. Det är, för mig, alltid roligare att ha ett mål att se fram emot och detta framstod som inte alltför svårt. När jag började träna lite mer ordentligt förra sommaren så visade det sig att den tiden var lite väl lätt, för när jag sprang sen var jag i mål med råge på 1.19.54. Då var det bara att köra på inför New York då! Dock visade det sig bli annorlunda då jag sprang på Kent Claesson i skogen och Spårvägen blev nästa hållplats, så maran i New York ställde sin och jag började försöka forma en mer seriös satsning.

Halvmarathon sist har jag goda minnen av med flera anekdoter. Starten i sig var lugn och jag låg i en klunga bestående av en internationella löpare där jag läste USA, Italien, Danmark och allt möjligt när jag sneglade på nummerlapparna och jag började undra var jag hamnat vilket var charmigt. Att några polare sedan stod vid 14 km och jag morsade på de genom att vifta på tummen och ringfingret i en "telefongest" som är förevigat på marathonfoto.com är också ganska roligt! Men det bästa var ändå att jag sprang hela loppet med ett häfte med rikskuponger i bakfickan med värde över 700 spänn som jag hittat på tuben och som blev flertalet gratis luncher!

Checka högerhanden!
Vårens halvmara, Kungsholmen Runt, var rolig fram till 15 km då baksidan krampade ihop och jag tappade 12 placeringar, från 5e till 17e efter första milen gick lätt på 35.20. Surt var det och jag kom ihåg att sista kilometern gick på 4.20 för jag hade så jävla ont och resan hem på tunnelbanan var fruktansvärd! Baksidan gav mig sedan problem under hela sommaren och i efterhand kan det nog ha varit bra att bryta, men det är ju den sista tanken man vill ha under ett lopp så jag förstår varför jag fortsatte! Hursomhelst är jag glad att jag ändå persade på 1.17.19 vilket ändå är OK med kramp i 6 kilometer.

Här lider jag ganska rejält! Foto från Studenternas hemsida.
På Stockholm marathon gick halvmaran på dryga 1.22.30 vilket kändes lekande lätt i blåst, kyla och regn där vi i princip stod still och trampade på stället när vi sprang över gärdet. Men det gick ju inte vägen sen ändå.

Nu har jag försökt ladda rätt, sista hårdet passet i tisdags och lätt simning idag med lite löpning i eftermiddag och rejäl rörlighet för baksidorna! Sen är drickalangare beställd i form av Jeppe Nelsén och hejaklack utplacerad i form av familj.

Så nu borde det fan gå fort!









onsdag 12 september 2012

Vad resultatet egentligen visar


Jag filosoferade i tidigare inför när jag skulle springa långlöparnas kväll om stoltheten att springa och komma sist. Det finns flera aspekter av det, vilket det också finns en hel del idrottspsykologisk litteratur om. För att göra många tusen sidor litteratur och många högskolepoäng få, handlar det kort och gott om att antingen ha ett prestationsbaserat eller resultatbaserat perspektiv. Prestationsbaserat handlar om hur du presterar i förhållande till din egen utveckling och vad du själv förväntas göra och är mätbart med dina egna tidigare resultat. Ett prestationsbaserat mål kan vara exempelvis att persa på milen. Resultatbaserat är i förhållande till andra personer, till exempel att du ska vinna ett lopp, och däri ligger svårigheten att du inte vet hur bra de andra springer.

Igår var det dags för träning igen, 20 minuter tröskel med Jens och Meberatom medan Tobbe, John och Alexander Holmblad skulle köra backe inför Lidingöloppet. När vi sprang till Stora Skuggan på Norra Djurgården, tillsammans med VärldsmästarLars och Ann, ironiserade jag över tiden vi skulle springa på och i vilken fart, och sade något i stil med ”det spelar ändå ingen jävla roll, för jag kommer ändå sist så bestäm ni!”.

Jag tänkte vidare på det, och kom fram till att det faktiskt stämde! Jag har nästan alltid kommit sist när det handlar om löpning! När jag var 10-11 år har jag ett första minne när vi sprang med fotbollslaget, en kort sträcka på kanske 2 km, och jag var helt slut, tyckte det var tråkigt och kom riktigt sist. När jag senare började spela mer seriöst i Hammarby var jag likaväl sist, och tyckte inte alls det var kul. Men jag började träna och det gick faktiskt lättare! Men jag var fortfarande förbannat sist.

Sedan hade jag turen att träffa min nuvarande fästmö, och vad var hon om inte löpare? Och likväl här fick jag komma sist igen och se henne springa åttor runt mig i min träning för maraton. Sedan började jag träna seriöst, och då kom Larsa Södergård och Jeppe Nelsén och sprang om en, för att sedan hamna i spåret där man är glad om man ser någon löpare framför sig som man kan hoppas nå någon gång.

Men sen så är det så att jag faktiskt springer om en del, vilket inte minst Kistaloppet visar där jag ändå kom på 15e plats och hade runt 600 personer bakom mig.

Loppet i sig var som sig bör, träffade och värmde med Uhris, Jens, Niklas Sydow och några till från Fredrikshofgänget och det kändes lagom. Då starten gick satte jag som mål att köra på ändå från start, och det visade sig vara bra, för jag hamnade inte för långt bak i tokruschen utan kunde ta in på folk längre fram. Sedan var jag 14e man till 7 km då en turebergskille gick om, en till kille gick om, och sedan GIH-bekantingen Hammarby-Nils. Men då kände jag att måttet fick vara rågat, där passerades fan skamgränsen, så vid sista uppförsbacken drog jag på för kung och fosterland och lyckades ta både Nils och en till kille. Tiden är väl OK, banan är tuff och jag körde inte skiten ur mig.

Nu är det inte många timmar kvar till halvmaran, som ska belönas med ett längre inlägg imorgon!

lördag 8 september 2012

Short report Kistaloppet!

15e man, 35.28 blev tiden. Känslan var lätt, banan tuff och vinden riktigt blåsig! Mot halvmaran!! Bästa med loppet: taktisk seger över Hammarby-Nils i spurten!

Race day! Kistaloppet

Då var det dags! Benen känns ok, sinnet likaså och vädret verkar lagom.

Kom gärna och säg hej! Gröna pjuck, spårets babyblå kläder, långa bleka ben och pratglad!

fredag 7 september 2012

1 dag kvar - uppladdning Kistaloppet!

Jag tycker det är intressant att se och höra hur andra laddar upp inför sina lopp för att det ska gå så bra som möjligt och jag har sett, hört och läst en del om det, och jag kan ju påstå att det är milsvid skillnad mellan alla individer. Det har varit alltifrån Uhris som dricker ale och äter chips innan, till de som seriöst ser till att få bra sömn och äter bra dagen innan, de som kör ett kort 3km pass i tävlingsfart för att kapa volymen men behålla intensiteten, de som väljer att käka en enorm portion mat kvällen innan men undviker mat i möjligaste mån på tävlingsdagen, de som är uppe till ett två på nätterna för att sova ut till kanske 10-11 för att sedan bara äta frukost innan... Ja, ni hör ju, det finns alla möjliga sätt, och inget är väl bättre eller sämre, så länge man hittar sitt sätt att ladda.

Förra året laddade jag upp genon att kapa träningsvolymen precis innan loppet, men ofta köra ett dubbelpass tre dagar innan som sista genomkörare, vila två dagar innan, gå upp på löpbandet en dag innan och köra tre kilometer i strax under tävlingsfart samt lite löpskolning och något lätt bålövning (som dock inte ska ta energi). Samma dag som tävlingen är försöker jag sova ut, gå upp och ta en kaffe och ett glas vatten och ta en promenad i tävlingsskorna för att kroppen och sinnet ska vakna och tänka att "varför springer du inte? du har ju skor? Du måste ju springa!?" så när jag väl börjar springa kommer all energi ut. En mental grej helt enkelt.

Anledningen till att jag springer på löpband innan är att då vet jag farten ganska exakt vilket ger ett ungefärligt hum om vilken fart jag ska hålla och dessutom bibehåller lite spänst i benen. Dessa pass brukar ofta vara favoritpassen, de känns så lätta och är så korta så man undrar vad man egentligen gjort! Löpskolningen och bålövningarna är endats för att skapa lite kontakt med de muskler som används extra i löpningen och som man inte engagerar i det dagliga livet, för att de ska vakna till lite innan.

Detta uppladdningssätt fungerade perfekt innan och jag tycker det fortfarande är en bra uppladdning för mig. Få gånger har jag ändrat på det, det har varit efter en lång bilfärd som jag valt att köra lite längre, ca 7 km ute för att få frisk luft och en gång när jag sprintade lite istället. Nu i år har dock uppladdningen skett annorlunda efter inrådan av Kent, eftersom han ändå snickrar ihop alla träningspass och vet vad som fungerar för att springa 3km på 7.48 så har det känts som rätt att lyssna på honom. Numera springer jag mellan 5-8 km distans dagen innan och avslutar med 4-6 hundringar för att få snabbhetskänsla. Det var ovant i början men jag tycker nu att det kanske inte är helt fel. Kroppen har ju ändå varit tvungen att vänja sig vid annorlunda träning och för att förkasta ett koncept tycker det bra att köra det fullt ut. Så hittills är detta min uppladdning vilket idag också kommer bli 5 km i distansfart (4.15-4.30) samt 3 x 100 meter i stegrande fart med fokus på stegisättning.

I år har jag ju hittills inte fått till någon riktig fullträff i något lopp och jag vet flertalet förklaringar till varför. Det har ju egentligen bara varit Premiärmilen som var riktigt bra, kanske Långlöparnas kväll också med tanke på den dåliga formen, men resten har varit lite stolpe ut eller rena missar. Förra året på hösten var ju en ren triumf med bra placeringar och pers men det berodde också på att jag började från noll, så det är ju svårt att persa jämt och ständigt. Sen har ju kroppen varit dålig med trolig överträning, problem med hamstrings och dålig form vilket berott på annrolunda träning och anpassning så vi får se vad kroppen säger framöer. Jag har ju ändå fått en relativt bra plattform med tider runt 35-36 minuter och i vissa träningspass har jag trösklat riktigt fort, så vi får se vad som händer.

I livspusslet märker jag en klar förändrnig av tillvaron vilken är rätt skön. Från att jag tidigare pluggat, sprungit, jobbat, tränat damlag i fotboll, läst extrakurser etc. endast fokuserar på jobb och löpning är riktigt skönt och lätt att fokusera på. Visserligen var detta under Studentlivet då jag upplevde att jag hade mer tid men det är minst sagt skönt att vara ledig helger efter 5 års jobbande, ibland på dubbla jobb, på helgerna. Damlaget är trist att ha lämnat, jag funderar på om man kan få en lösning på det, men hittills tar jag det lite lugnt på den fronter. Men till skillnad från i våras då arbetstiderna var 05.45 - 14.30 är det superskönt att jobba 08.00-17.00 och kunna njuta av saker som att äta frukost hemma efter att ha sprungit, slippa förbereda löparryggsäck och packa frukostlådan på kvällen och få ångest när klockan passerar 21.00 då man vet att klockan ringer 04.30, man ska springa till centralen, ta första pendeln ut till jobbet där man duschar och sedan börjar jobba. Tufft minsann men skönt nu!

onsdag 5 september 2012

3 dagar kvar - vinst

Hur lär man sig att vinna?

Frågan är filosofiskt ställd, och det är menat så. Ser vi alla människor som sprang exempelvis tjejmilen i helgen, innebär det att det var en vinnare och 24 999 förlorare? Eller fanns det de som vann ändå?

Mina vinster i löpning är få, om ens värda att nämna. Den första vinsten skedde för ganska exakt ett år sedan, och blev föga, om ens alls uppmärksammad, då jag van motionsklassen i Kistaloppet. Jonas Wetter, GIH IF, 36.41 minut om jag inte minns fel. Det kanske är några människor som tittar på resultatlistan nu för att se vilken tid den som vann hade förra året, och det är väl den uppmärksamheten man får. Det lopp jag vann senare, i Österbymo en helg i November, var också charmigt med lokaltidning på plats och ren föreningsidrott.

Kistaloppet ska i alla fall springas igen, men inte i motionsklassen, under GIH:s namn eller i vitt linne. Och jag kommer med största sannolikhet inte vinna, men det spelar ingen roll, för igår vann jag tillbaka en känsla jag väntat på länge.

Less is more säger man i vissa kretsar, och det har på senare tid stämt på mig. Igår var det dags igen, 6 x 1000 meter på Kanalen på Djurgården. Ingen Niklas Könberg som harade vilket kändes tyngre, speciellt då jag alltid har 10 sekudner upp till danske Jens och Meberathom från Eritrea. med var dock Världsmästaren i marin femkamp, Lars Ekman, som ville springa sex stycken också i jämn fart. Och eftersom en välrldsmästare självklart har mer vana att vinna och mer att säga till om än en motionär som jag, fick jag helt enkelt lägga upp sex stycken i lämplig fart.

3.17 - 3.16 - 3.17 - 3.14 - 3.17 - 3.11 Blev det, plus upp- och nerjogg på 7 kilometer.

Och jag vann alla, och hade en fin, lätt kontrollerad känsla i benen.

Så för att vinna, måste du helt enkelt träna mer och springa fortare än dina motståndare. Det behöver helt enkelt inte vara svårare än så.