Du måste skita i allt och supa i en månad!!

När man läser rubriken kan man tro att Uhris är spökskrivaren eller den som skriver ett gästinlägg, men jag tror han gör sig bäst i sin egen blogg. Detta sades av Lars Södergård igår i omklädningsrummet på GIH efter jag harvat runt i 50 minuter med OrienterarJeppe och känt mig som en övergödd kallblodshäst som försöker tävla mot de vackra araberna i Kentucky Derby och tokflåsat med benen full av mjölksyra. Kan ha att göra med att de sex tusingarna jag körde i tisdags satt i benen (gick i 3.14-3.17 fart på djurgårdskanalen), men ändå.

När vi satt i omklädningsrummet och diskuterade livets väsentligheter, och detta förträffliga sades, skrattade jag först, men när jag sedan promenerade hem, eftersvettandes och ännu tröttare, funderade jag lite mer över detta och satte det i samband med vad jag och Jeppe diskuterade under vår löptur (eller vad han dskuterade medan jag försökte andas normalt), nämligen hur vi tränar.

Jeppe och jag körde en del tillsammans förra året när löpningen tog större plats i tillvaron, och vi snackade då om hur bra vi kört förra passet och hur vi önskade nå sub 37 eller sub 38. En femmilsvecka, ojoj, det var hårt, då fick man köra en lugnare nästa vecka. Charmigt att tänka tilbaka till, när vi båda ligger på 9-10 milaveckor nu och snackar om när vi kan springa på sub 34.

Medan jag i vintras körde slut på mig själv på Bosöns tartanbanor, Djurgårdens vinterskrud, Stora skuggans grus och på långpass runt stan tog jeppe det lugnare, och började köra på i april-maj istället, medan jag var totalt slut i kropp och ben efter att ha kört för hårt. Han var smart och anpassade sig efter vad kroppen var van vid, medan jag drog på för hårt. Jag undrar vad jag fått för tid på Maran och Kungsholmen runt om jag hade gjort liknande upplägg som honom? Kanske rent ut klarat mig runt maran och kanske inte krampat på Kungsholmen? Vem vet. summa summarum, det har nog blivit för mycket kom jag fram till innan jag vred nyckeln i låset hemma.

Så då kanske det börjar bli dags att supa i en månad då? Larsa själv har ju plågats av plantar faschiit och inte sprungit på en månad, istället kört dubbla Wet Vest pass och crosstrainer varje dag och kanske supit lite. Innan jag då super ner mig i en månad, ska jag se hur bra han springer nu när han kommmer igång. Fungerar det för honom, då är planen klar.

Ett år tillbaka - reflektioner om tid

Det finns ett vackert ordspråk, eller snarare en vacker dikt, som handlar om värdet av att förstå tiden och hur mycket den betyder för oss. Den börjar i stil med: För att förstå värdet av ett år, fråga en student som missade examen... Den fortsätter till månad, vecka, timme ( För att förstå värdet av en timme, fråga de nyförälskade som väntar på att träffas.), minut, sekund och går ner till att förstå värdet av en millisekund, och för att få reda på det värdet kan man fråga han som kom tvåa i OS.

Det är kloka ord och tiden har olika innebörd för oss på olika sätt.

Igår satt jag tredje och sista dagen på Stockholm Stadion och såg på SM i friidrott, och försökte heja fram idel lagkamrater och gamla vänner till stordåd och medaljer. Det var kul, flera krigade till sig fina placeringar och medaljer, och tydligen blev Spårvägen bästa klubb med åtta guld, fyra silver och fem brons. Rätt saftig skörd kan sägas.

För ett år sedan sprang jag Bellmansstafetten med några polare, och vi var fantastiskt glada över att ha kommit på elfte plats i mixedklassen. Fantastiskt stort, men det mest fantastiska var det sociala med många vänner omkring sig som alla gjorde sitt bästa, oavsett vilken idrott man egenligen höll på med; Bandyspelare, Fotbollspelare, Orienterare och klättrare. Det är det som lockar mig till idrott och det som är det läckra. Jag är ju mer uppfostrad i ett omklädningsrum än vad jag är hemma.

För ett år sen var jag också glad om jag någon gång kudne springa milen under 38 minuter, något jag lyckades med första gången i september och senare upprepa fler tillfällen.

Igår satt jag, knappt medveten om att jag faktiskt tillhörde Spårvägen även om jag inte ställde upp mer än på supporterplanet. Och apropå tid önskar jag någon gång kunna springa på under 34 minuter.

Tiderna förändras minst sagt.

Nu i helgen funderade jag mer över tider, och inte minst löpning, och kom på att det inte skett så mycket förbättringar tidsmässigt. Vad det beror på är säkerligen flera anledningar, och jag har blött och stött det i tanken en längre tid. Det har varit tungt en längre tid, och tankarna där jag allvarligt har övervägt om det är värt att vara konstant trött och ha ont har kommit. Och på lördagen när jag sprang med fästmön, som också hade ont överallt, var det riktigt jobbigt. vid 2 ½ km funderade jag på om vi skulle köra en kortare runda, men vi vek istället av på en skönare grusväg istället för att tugga asfalt. Plötsligt blev vi tysta, vi kände att kroppen blev mer avslappnad, och plötsligt gick km-hastigheten från 4.45 till 4.15, till att bli ännu lägre. och helt plötsligt var vi på Djurgårdsvägen och låg runt 4.00 - sträcket eller strax under och det kändes finfint.

I mål blev vi förundrade. Från noll, till skön känsla. Likadant på söndagens båda pass, och nu har tankarna i alla fall gått över från att undra vad jag gör till att i alla fall tycka det är kul att springa igen.

Vad nästa lopp blir är preliminärt bokat till Kistaloppet, men vi får se. Något jag lärt mig nu är att tiden får utvisa om det blir start eller inte, liksom vilken tid jag ska springa på. Av 4:30-staffan fick jag förslag på att springa Hälsoloppet. Kanske det blir av, kanske inte.

Hursomhaver, för att avsluta med ett ryskt ordspråk.
När nöden är som störst är räddningen som närmast.

Nytt jobb, nya tag

Känslan efter midnattsloppet börjar släppa. Fortfarande konfunderad och förvirrad. Eller oklok och konstigt onöjd efter ett evenutellt bra lopp. Framtiden får utvisa.

Nytt jobb ger punschigt huvud. Åkte hiss sammanlagt tre gånger på 1 minut ifår. Ner, kom att jag gjömt matlåda, upp igen. Ner, kom att jag glömt paraply, upp igen. Ner, hann gå en bit, vände och hämtade sista grejen. Grannarna börjar nog undra.

Lugnt på jobbet annars. På måndag börjar det, 275 nya perosner ska börja. ojojojoj...

2 x 10 x 200 meter i tisdags. Sjuklig träninsvärk i höger vad (av politiska skäl).

Om meningarna är kort, motsvarar det koncentrationen i huvudet nu.

Adios.

After race report

Dagen efter, fast inte i bokstavlig bemärkelse som för många i hejarklacken igår som hade åtaliga promille i blodet. De agerade som fantastisk publik dock så all heder åt dem! 

I alla fall, loppet som sådant var otroligt kul och så som jag minns det från tidigare år, bara det att jag stod lite längre fram och kände mig lite ballare. Mötte upp Tobbe (som kom sjua til slut) och vi åkte tillsammans från Gärdet ut till Zinken, där vi hämtade nummerlappar och snackade med folk. Vi gick se och bytte om, tillsammans med Lerdahl, Lorenzo Nesi, Haben, Gunnar Durén och ett gäng till. Det visade sig att de som var anmäla långt innan hade fått sina namn tryckta på tröjan, medan vi andra dödliga fick ha nummer som bara var anmälda en vecka innan. Jaja, ut och värma och känna på banan, och benen kändes OK.

Hade turen att springa på Morsan och farsan precis innan jag kom tillbaka för att lämna tröjan i omklädningsrummet, och sedan vadnrade jag ut till starten tillsammans med Lorenzo och tjötade lite. Vid starten var det mängder med folk, och jag njöt av att köra lite stegringslopp, att se alla stå och titta på en och känna att man var i centrum, hahahaha! Mötte propp också precis innan start, innan vi radade upp oss och väntade på en femmiuntersförsening vilet gjorde att uppvärmningskänslan försvann.

Starten gick fort och jag försökte hänga med, men gjorde inte som Haben som showade och sprang sick-sack mellan trafikstolparna. första km gick på3.17, och det var bara att hänga med. Vid 2,5 började jag känna att det gick väl fort, för magen började ge antydningar till att krångla, så jag lät fler löpa ikapp, också för att vara fräsch till backen.

När vi väl kom dit, efter 3km passerats på strax under 10 min, var jag ganska trött redan och det gick inte fort uppför och jag ångrar lite i efterhand att jag hade för stor respekt för backen. Eter det löpte jag på bra, men trampade rejält med luft ändå och fick inte till någon flyt, något bra tempo eller någon bra andning. Det gick liksom inte fort fast det kändes så. Vid 8 km började jag höra rejält med jubel bakom mig, och förstod att första tjej började närma sig, och då hon i princip var ikapp vid 9 km tändes jag, då jublet verkligen var enormt och jag fick lite gåshudkänsla och nya krafter och kunde öka. Alberto Ramos från Huddinge var framför och vi förde en hård kamp, och jag lyckades bita från Frida Lundén men Ramos var svårare, och han tog mig 20 meter kvar från mål, efter jag försökt skaka av honom med en långspurt. 

In i mål på 36.08 och som 56e man, vilket jag idag när jag reflekterar inte är nöjd med. Vafan, gick det verkligen så långsamt!?! Backen tog nog ett par sekunder, men när jag ser att fem km gick på strax under 18 blir jag lite konfunderad. Jag borde helt enkelt springa snabbare! Man kan ju i och för sig säga att jag fortfarande är samma tid bakom flera personer som jag sprungit med förut, jag menar, jag är alltid cirka 3,5 minuter bakom tobbe, lite mer än minuten bakom Durén etc. men det känns tomt idag. Kan jag inte mer liksom? Bollade mina tankar med en trevlik herre efteråt vid namn Paul Norman, och han höll med att det var svårt med rytm och tempo.

Jag kände att jag fick ihop löptekniken ok, men inte hittade rytm och trampade på stället istället för framåt. visserligen är inte Midnattsloppet en rekordbana, om man springer den bra visar den snarare bara vilken form man är i, men jag vet inte, det känns konstigt.

Idag ska jag löpa ut lite, har redan simmat en tusing och ikväll väntar tacos som söndagsmiddag hos päronen

1 dag kvar - taktiken inför midnattsloppet

Huruvida man ska ha en taktik för ett lopp där man inte är tätlöpare är lite omstritt. Jag menar, skillnad jag får är att jag kanske placerar mig på plats 34 istället för 37, och då spelar det kanske inte så mycket roll egentligen. Men det är ganska lärorikt i den mån att man provar på att jobba med många olika farter och man får känna på olika sätt och vad som passar en.

Jag vet att Uhris är en jävel på att under lopp och innan bränna sönder många, men det är också för han är bättre än många. Men som på marathon hade han Daniel Woldu i ryggen och som vägrade dra, och då Uhris tröttnade så han avvaktade  till Woldu fick en svacka på västerbron (woldu är tydligen ingen backlöpare) varpå han drog upp farten rejält och började springa sick-sack för att han inte skulle hänga med längre. Ett av flera knep.

Jag frågade Kent igår vad man ska ha som taktik inför lördagens lopp, då banan är ganska tuff, och han svarade något förvånande:

"Kör på så du går in i väggen!"

Eftersom han inte skämtade heller, blev jag fundersam.

Det kanske inte är så dum idé ändå, hänga på så långt det går och offra för en gångs skull allt för att komma först. Det kanske är naivt, dumt och barnsligt att på det, för att inte säga orutinerat, men vafan, det kanske är det mest taktiskt rätta?

Gårdagens sista träning innan midnattsloppet, för ovanlighetens skull med Malin Liljestedt, var pigg och skön så kanske lite form finns där bakom.

För övrigt är jag nu i inskoningstid på nya jobbet, där jag för alla GIHare nu kan titulera mig JPK, vilket inte betyder Jäger och Päron Konjak, utan Jonas på Kåren, och är det stället jag nu kommer vara det närmsta året. Om detta är ännu ett steg i vuxenlivet, eller ett steg tillbaka, vet jag inte, men till skillnad från i våras kommer det finnas bättre tider för löpning, återhämtning, Idrottspsykologi II som ska läsas i september och att faktiskt leva lite.

4 dagar kvar - det första loppet

För exakt sex år sedan var jag en ung spoling som precis gått ut gymnasiet och hade världen framför mig ovetandes om livet och vad som komma skulle. Brorsan pluggade nere i Lund och var hemma, och det hände faktiskt att vi tränade ihop ibland. För övrigt för jag frälst i en annan idrott då, Fotboll, som jag tränade och levde för. Löpning var mer en annan träningsform för att kunna spela fotboll bättre.

I alla fall, brorsan och jag kom på att det kanske vore kul att springa ett lopp ändå, för att göra något ihop, och midnattsloppet verkade vara en rolig grej. Lagom långt i bara en mil, nära hem eftersom det gick på södermalm och ett bra evenemang vad vi hade hört. På den tiden kanske jag sprang tre mil i veckan, brorsan ännu mindre, och det gick inte heller fort. Men vi sprang tillsammans hela vägen i stargrupp fyra, varvade fler än vi någonsin trott springandes på uteserveringar och sicksackandes, och då upploppet kom såg jag till att ha brorsan två sekunder bakom hela tiden, vilket lyckades. 49.56 blev sluttiden, och jag var i princip oberörd i bena kom jag ihåg. I mål mötte dåvarande flickvän upp, och medan jag och hon med familj hade en trevlig kväll ihop åkte brorsan hem helt slut, vilket är förevigat på en bild hemma hos päronen.

2007 kunde det vara kul att utmana varandra igen, men jag blev dissad av brorsan där och fick springa själv. Satte mig själv i Startgrupp 1c vilket var stort tyckte jag, för nu skulle det gå fortare. Då var fotbollen inte lika aktuell, men jag tränade på ändå och hade dessutom ett år på GIH i bena och en del rutiner på att springa innan frukost. Så vafan, jag anmälde mig och tänkte springa fortare. I tre kilometer gick det bra, innan jag gick på pumpen med tokmagont och fick ta det lugnt i två km, men kunde öka vid fem igen igen och hålla det till målet. 45.30 blev tiden, och jag var lite missnöjd.

2008 var jag fotbollspelare igen, men hade lagt av lagom till sommaren, men den här gången var löpning en större del av vardagen och det var mer struktur. Jag sprang längre, fortare, men tänk kring löpteknik och inte bara slugga sig fram, och varvade löpning med simning. Det kändes ganska lätt. 1c var startgruppen igen, och jag tänke inte göra samma misstag att köra slut i början direkt. Dock gick min löparklocka sönder dagen innan, och jag hade ingen klocka att ta tid med, så det fick bli att dra på sig finklockan så man i alla fall hade någonting som kunde logga ens tid. Denna dag var också speciell då det var personafest på Statoil, och jag ville inte vara den som var den, så visst slank det ner lite dryck innan för att inte vara tråkig, men så viktig var inte löpningen.

Drog på i jämnt och bra tempo, men då backen vid Sofia kom tänkte jag nu jävlar, och drog på, och lyckades hålla det i mål. visste dock inte tiden pga. klockan, men i mål stod det 40.11 vilket grämde mig! Tänk om jag haft klocka och lite koll!!! (och kanske struntat i att dricka innan...) Jaja, det var i alla fall en bra förbättring.

2009 skulle jag springa marathon, och en annan av brorsorna funderade över att utmana. Men medan jag fick tummen ur och anmälde mig till maran, så gjorde ingen annan i familjen det och vips stod jag själv. På våren 2009 träffade jag min nuvarande fästmö, som kunde en hel del mer om löpning än jag, och man kan väl säga att i april började jag träna för att springa långt. Maran klarades av (3.44.46) med ett högt pris med ont i en vad i två månader, och på kvällen då midnattsloppet var stod jag avundsjuk i tunnelbanan på kvällen och såg alla som sprungit. Det blev inget med andra ord.

2010 var jag i Nya Zeeland och pluggade, och då kändes midnattsloppet långt borta. Dessvärre inget lopp då med.

2011 skulle jag sprungit, men var i Båstad på Träningsläger med damfotbollslaget. 

2012 är det fyra dagar kvar, jag är anmäld och ska definitivt springa om benen bär, dock utan familjemedlemmar. Och eftersom snittet för förbättrinar är cirka 5 min, eller 4min52,5sek för att vara exakt, så är planen att det ska gå på cirka 35 minuter (gärna snabbare!)

Och hade jag då, 2006, sett mig själv hade dessa tider på midnattsloppet, hade jag bivit förvånad.

Ännu mer förvånad hade jag blivit över denna bild, på Enhörnalöpare, Szacke och Shemweta samt mig själv från förra veckans lopp.

(Källa: Huddinge AIS Långdistansgrupp, Facebook)


 Historier är intressanta hur de förändrar folk och deras vardag, så på något sätt har jag Midnattsloppet att tacka för en del. För inte tusan hade sprungit annars??

Jag hör hur de pratar till mig

Dagen efter. Trodde det skulle vara mycket värre. Värk i hamstrings, som alltid, vilket snarare mer är vardag än ovanligt. Var sugen på att träna idag, springa två lätta pass och njuta lite av att jag sprang fort igår. Men kom och tänka på en ganska bra anledning. Kent är faktiskt den som gör program åt mig, och han gör det av en anledning: För att jag ska bli så bra som möjligt. Att därför lägga in extrapass, när jag dessutom skriver här att jag borde återhämta mig mer och känner mig sliten egentligen, är ju bara ren idioti. Så jag höll mig ifrån, var famme och klämde på skorna, hörde hur de sa till mig:  
"vad är det?" 
"är du rädd för att springa"
"jag tror inte du orkar en tur till".

 Jag såg på de, skrattade åt de, tog fram badbrallorna och gymskorna, och frågade vad de trodde: 
"simmar du en tusing simning idag, efter du kört en skön runda i gymmet, kommer du definitivt bli nöjd." 

Just idag kändes de lite snällare orden rätta, så jag tog badbrallorna och gympjucken och drog iväg. Och vad rätt de hade, skönt med gymmande av ben och simningen gick sjukt lätt! Då jag kom hem ställde jag in skorna i badrummet bredvid badbrallorna som hängde på tork, och efte ren trevlig lunch med moster och mor gick jag hem och tog ut skorna. Frågade vad de tyckte, och de svarade

"OK, du hade rätt, och det här kommer göra dig till en bättre löpare. Men kom ihåg, du har ett till lopp snart!"

Sant, nästa lopp är mer klassiskt, så pass klassiskt att det förtjänar ett eget inlägg. Som ni därför kommer få läsa om senare.

Race Report - långsammast men stolt!

Stolthet handlar om att känna sig nöjd och förstå sin egen insats, att veta att man gjort sitt allt i sin makt och som det gamla citatet säger: Ingen kan få dig att känna dig mindervärdig utan ditt tillstånd.

Hade någon sagt till mig för tre år sen, att jag skulle stå på startlinjen på stadion i ett tiotusenmeterslopp i ett A-heat, hade jag nog varit ganska skeptiskt, men kanske tänkt att det inte var omöjligt om jag la ner sjukt mycket tid, kraft och energi på att springa mycket, långt, snabbt och hårt i alla väder.

Som tur var, var det ingen som sa det till mig, och som fick mig att fundera över de många och långa passen som i sådana fall skulle göras i alla oväder och fundera över om det är värt att komma hem som en kråka, gråtandes av trötthet, och veta att man ska upp igen innan bagaren vaknar nästa dag för att springa igen, tom på energi.

Mer tur, var att jag faktiskt kom på själv att det var lite småkul med löpning och det faktiskt är rätt kul att se hur mycket man kan pressa sig på träning och tävling, och faktiskt se att träningen lönar sig och att det är en så jävla häftig känsla att slå rekord. Att veta att det är ens egen ansträngning som gör prestationen möjlig. Det är du, dina ben, och banan. Ingen annan.

Ikväll var det jag, mina ben, och visserligen två handfulla andra, samt 25 varv på stadion.

Jag var inte i bästa form, trött, förbannad över att jag kört för hårt för länge och inte kunnat suga åt mig all träning.

Men när jag stod på startlinjen, visste jag att det var jag själv genom min prestation som faktiskt tagit mig hela vägen hit, med hjälp av många människor, och att om jag kommer sist, så har jag faktiskt gjort det jävla bra att komma hit! Och då jag såg upp i publiken insåg jag att det säkerligen är flera som skulle vara i mina skor på linjen och springa på den tid jag skulle göra. Jag hade med andra ord inte mycket att klaga på om jag satte det i rätt perspektiv.

Jag låg i en bra klunga i sex km, innan jag föll igenom. Första fem passerades på nytt pers, tror det var 17.03, och det kändes för en gångs skull som runners high!

Sen kom verkligheten ikapp, och det gick långsammare.

Men, i mål på nytt pers, första banloppet någonsin och på Stockholm Stadion, på 34.37.

Och jag har egentligen inget att klaga på.

Tack ni alla som hejade, Lars, Jeppe, Kent och flera röster jag hörde.

Mot Rio 2016!

Race day - Vägen ut!

För en kvart sen kom jag på den perfekta vägen för att göra det här dagen till en bra dag. Det är ju bara att stryka sig! Lätt som en plätt, tills jag insåg att jag faktiskt var ganska långt fram i förberedelserna, skippat träning igår, gått förbi badet idag på morgonpromenaden och sett att det var för stängt för rengöring och därmed var gymmet stängt med, väskan var packad med tävlingskläder, mat förberett etc.. Jaha, då är det väl lika bra att springa då.

Vad finns det för fler utvägar? DNF kanske? Nja, jag tycker inte man ska bryta lopp för man är rädd att komma sist, jag menar, om det bara är en person med så kommer ju han/hon ändå komma först/sist och då är det ju inte någon mening att springa. Och att andra personer är bättre än en själv, det är ju ganska lätt att acceptera. Om jag exempelvis ikväll får stryk av Anders Szalkai som ska ställa upp tror jag ingen kommer bli förvånad, jag menar, där möts ju decennier av löpande och elitborrande mot ett års träning. Det tror jag folk har förstående för. Liksom för en sån som Uhris som det ryktas om ska springa efter att ha sprungit hem från Katrineholm i tisdags, Patrik Engström eller Jens som jag tränar med. Om jag vinner över dem är det en nyhet, man biter hund  liksom, men om de vinner över mig, ja då är det hund biter man och ingen kommer reagera.

Kanske är bra med en sen start också, 19.40 tydligen, så man vänjar sig till midnattsloppet att springa sent.

No way out med andra ord. Kan inte skylla på att jag springer fel heller då loppet går runt 25 varv på stadion, jag kan inte skylla på att jag inte hittat till arenan eftersom det ligger 15 minuter hemifrån och jag kan inte skylla på 4 grader, 18 m/s och regn som på maran.

Jaha, vi ses ikväll då! Heja heja!

1 dag kvar - Den perfekta uppladdningen

Att få den perfekta uppladdningen är inte lätt. Speciellt inte med en bristande form. Därför utgick jag idag från de grundtankar som härskar över alla prestationer i livet och som jag inte minst har lärt mig under åren på GIH. För att kunna leva bra, jobba bra och prestera bra är det viktigt att må bra. Simple as whistling dixie!

Nästa fråga blir då hur man gör för att må bra. WHO får helt enkelt bestämma, och de säger att hälsa är att man har fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Då är det väl lika bra att utgå från de också!

För att uppnå fysiskt välbefinnande, gjorde jag följande: Sov minst åtta timmar, förmodligen lite mer än nio, och sprang inte någonting på morgonen och ska inte springa på kvällen eller träna något, kanske bara ta en promenad utan några som helst träningsplagg på för att jag inte ska triggas gå långt eller fort. Vidare har jag ätit mat i sängen på morgonen och ätit och druckit vad jag velat. Bättre än så kan det inte bli.

Psykiskt välbefinnande var lite svårare, hur gör man då? Tog fram en bok som handlade lite om negativa/positiva tankar och krafter, och försökte endast ta fram det positiva i allt: Storstädade för att det skulle kännas fint hemma, bokade tvättstuga av samma anledning, läste om gamla löpresultat för att få lite egotankar om gamla goda tider och fokuserade bara på saker som gav bra energi, vilket också visade sig i det....

... Sociala välbefinnandet. När det är socialt måste man ha folk omkring sig, så varför inte besöka gamla Don Manguan, även kallad Mange, gammal klasskompis på GIH boendes norr om stan. Sagt och gjort, åkte dit och umgicks över dagen med han och sambo och deras två barn och njöt och pratade om allt, speciellt gamla minnen från GIH som fernetbranca i skåpen, gamla goda barometrar när vi i princip mönstrade ett halvallsvenskt lag när vi bann barometern i fotboll samt framtidsplaner och se hur en fyraåring lärt sig läsa och läser reglerna för ett spel flytande utan att staka sig! Otroligt! Kul var det också!

Helt enkelt kan jag inte skylla på uppladdningen heller. Imorgon ska jag tvätta, känna lite på formen, kanske ligga ute i solen och njuta, käka gott och ladda lite genom att titta på OS. 

Då är det väl helt enkelt så att loppet i morgon kommer visa min fysiska status och helt och hållet. Önska mig lycka till! 

Att ha huvudet med sig

10 000 meter på en friidrottsbana är inget speciellt. Det är ju egentligen ganska lätt. Det är 25 varv, de är uppmätta för att exakt vara den distans man ska springa och har så att säga hög validitetet och reliabilitet. Det är en bana som är uppmätt för det den ska, och springer du 25 varv igen nästa gång kommer resultatet bli exakt samma. Fine så långt.


Svårigheten att hålla koll på varven kan du lösa på flera sätt. Antingen kan en kompis stå och räkna varven och skrika för varje varv du passerar, du kan programmera din klocka om den nu har den möjligheten, du kan snabbt springa ditt kollegieblock och dra ett streck och när du kommit upp till 25 slutar du, eller så kanske du gör något annat, som att du stänger av huvudet och har en kompis eller någon som stannar dig då du är klar.


Det låter ju inte så svårt.


Eller så gör vi det svårare.


Vi gör så du aldrig provat att springa det förut, vi gör det när du har ont i stortånageln på vänster fot, vänster hamstring stramar, höger hamstring är kaputt, du är ur form och dte känns inte som du är ämnad för löpning. På det så lägger vi till att det är på stadion du ska springa, och det kommer vara i A-heatet där den snabbaste förra året sprang under 30 minuter och du förmodligen kommer hamna sist.


Antingen tycker man det låter hemskt, man funderar likt Gunnar Nordahl i sin debut för AC Milan om man ska "sätta en yxa i benet" så man slipper spela, man funderar över ursäkter som att det var länge sen jag träffade den personen eller öppet erkänner "jag är rädd att det kommer gå åt helvete, att jag kommer få håll, halta, bli omsprungen och alla närmast sörjande i publiken kommer skratta åt mig samt de som känner en kommer undvika en som pesten, inte vill man känna han som kom toksist och gjorde bort sig?".


Eller så tänker man att det var ju ett år sen jag hade min första seriösa träningsvecka, jag har tränat på bra som aldrig förr, haft tokhjälp av både landslagstränare och landslagslöpare, har stadion som bakgård efter träning och lektioner med GIH där, jag får träffa och springa nära löpare jag för ett år sen kanske bett om autograf för ett år tidigare. Och att komma sist är ju inte konstigt, det var ju faktiskt en igår i OS-finalen på 10 000 meter som kom sist, och dagligen kommer det ju folk sist i lopp. Den gamla kultartikeln i DN visar ju också på en lärdom, Du kan aldrig vara först utan att någon gång varit sist.


Planen blir nog att ändå ha huvudet med sig, att njuta av att springa så fort jag kan och faktiskt få komma sist en gång, så jag en gång kan lära mig komma först.


För det krävs det träning för.

Det vita ljuset som sågs

Igår talade jag, eller skrev jag, om det vita ljuset som jag såg i tunneln efter en skön tröskel. Kanske var ljuset det ljuset i tunneln som är början på att man ser slutet, eller slutet på att se början? Iallafall, det kändes fint. 


Imorse var jag dock övertygad om att ljuset inte var vad jag trodde det var. Efter 6,5 km, och total trötthet, ont i ben och speciellt en nålsmärta i inre nedre fästet på hamstrings som var fruktansvärt, var jag övertygad om att det vita ljuset var det som ses när man är på väg att somna in för gott. Stel, trött och förbannad med cirka 11 timmar till nästa pass. Och döden då runt hörnet.


Antingen gräver man ner sig själv i graven, tackar för tiden och går in i en ny era. Eller så blir man grinig, förbannad, trött på all jävligthet och får en hämndkänsla; nu får det jävlar i mig var nog!


Åtgärdsplan:
- Voltarengel var tredje timme
- Kalla benduschar
- Benen i högläge
- Lite egna påhitt, som att slå på det onda stället.
- Och be.


Och passet i sig, var sedan episkt, likt 4.30-staffan skriver i sitt inlägg Got to love it!!


Tröskel, 2 x 6 minuter som kändes lätt. (3.32 fart)


8 x 200 meter som kändes lätt. (33-36sek.)


En Mäster Kent Claesson som harade.


En ljum kväll på Djurgården i Augusti med flanerande folk.


Visserligen ont i benen, men ändå.

Got to love it.

Och ljuset...
Det lyser fortfarande.

Dekadensförfall...

...När man springer en gång innan frukost, kör benböj och benstyrka och springer en gång till, denna gång lite snabbare så milen passeras på 38.49. Och varken med glass till frukost, lunch och middag som andra dekadenta löpare gör.


Och formen kanske börjar komma, var detta glimten av ljus i tunneln?? Övrigt livspussel:
- tittat på lägenhet
- städat och fixat bankgrejer
- Tittat OS


Mot(startlinjen på marathon) Rio 2016!!